Sharm el Sheik

Det passar bra att åka snart. När stormbyar drar förbi, och molnslöjor hastar över en orolig himmel. Då sätter vi oss på ett plan till Egypten. Och hoppas att det blir ett lugnt och fint val i Kario... Inte för att vi är i närheten av just huvudstaden, men oroligheter kan sprida sig långt. Och ur en totalt egoistisk synvinkel vill jag få se pyramiderna! Jag borde önska lugn mest för lokalbefolkningen i landet, vilket jag också gör. Men sådan är människan, jag?, att jag önskar att det är så lugnt för min skull. Så att jag får se de där underverken.

Jag är fortfarande krasslig. Kan en vecka i solen månne råda bot på detta? Planet går 7 imorgon, tidigt. Och med på färden är Klas och Linda, fina vänner. Det ska bli så otroligt skönt att få varva ned en vecka. Att bara få ligga på en strand och läsa. Då och då glida ned i ett ljummet hav. Och så alla goda måltider. Och alla glada skratt. Men, också en saknad. De där små liven som tassar runt i vår lägenhet kommer att fattas mig. Jag brukar alltid oroa mig hemskt mycket för dem när jag inte är hemma.

Om en vecka är jag tillbaka igen. Förhoppningsvis brun och utvilad. Lagom tills det är dags att ge sig ut i stadens vimmel, och inhandla julklappar.

Ha en underbar vecka, alla ni!

So tired that I couldn't even sleep

Det är som om den där grå dimman kryper in under skinnet. Det är som om tempot i världen har skruvats upp, blivit alldeles för snabbt. Jag hinner inte med. Det har varit för mycket saker, under för kort tid. Så jag var inte förvånad över att jag vaknade med yrsel och illamående i onsdags. Jag gjorde ett försök att gå upp, att inte jobba ger mig konstant dåligt samvete, och gör mig än mer stressad. Men det gick inte. Jag gjorde en reträtt tillbaka till sängen, och ur den har jag knappt rört mig. Förrän idag.

Idag såg jag till att unna mig en helkroppsmassage. Och det var så välbehövligt! Det kändes som om stressen till viss del lättade sitt tag om min kropp. Och jag laddar om. Jag laddar om med att se gamla avsnitt av "Medium", titta på "Vinterstudion", och så läsa. Och titta på en vacker ros i en vas, den som jag fick av David.

Och så tänker jag på farfar. Att jag skulle vilja berätta för honom att jag har fått en fast tjänst. För det var han som var mest intresserad av min utbildning, och sedermera mitt jobb. Jag skulle fortfarande ge vad som helst för en timma till med dig, farfar. Även om livet inte erbjuder sådan byteshandel.

A rebel without a clue

Kan det vara så att redan en månad har gått sedan jag skrev senast? Var tar all tid vägen? Känner ni också att allt går så mycket snabbare än förr?

Jag är konstant trött. Men jag vill minnas att det brukar vara så om vintern. Att det känns som om ingen tid alls har gått till sömn när man slår upp ögonen om morgonen. Att den största delen av dagen går åt till att längta hem igen. Även om alla underbara kollegor är ett stort energipåslag. Och väl hemma kan jag inte påstå att jag gör alltför mycket... Jag läser, klappar katterna, klappar på David, och så händer det allt att jag sover "middag".

Det jag skulle vilja göra är: börja jogga, börja med yoga, arbeta mer med det mediala, skriva färdigt det där sista på C-uppsatsen. Och så köpa en ny liten kattunge. Gärna en övergiven sådan, som behöver ett varmt hem. Säg det inte till David bara. Han tycker att det finns nog med katter i vårt hem.

Det är äntligen dags att göra i ordning det "sista" rummet dock. Mitt läsrum! Jag har valt tapeter med påfåglar på. Det finns två murriga fåtöljer att sjunka ned i. Och så ska jag köpa ett bord, och en sådan där underbar gammal läslampa. Sedan skall jag sitta där och filosofera mörka vinterkvällar. Vill någon kär vän sitta och filosofera med mig, så är det välkommet.

Just nu läser jag "Sagan om Drakens återkomst" av Robert Jordan. Tyvärr så hann han lämna jordelivet innan han blev klar med sina böcker. Det ska ändå vara så att han gav instruktioner till sin fru, eller en vän eller något, så att de kunde skriva en sista bok i hans anda. Det var lite snopet förra gången jag läst alla böcker som fanns, och fick fortsätta undra hur det gick med världens undergång.

Och så har jag tatuerat in min lille Ramses - äntligen. En jättefin bild av en strålande duktig tatuerare - Jörgen Ström.

Och så skulle jag vilja införa ett förbud mot orden "gadda" och "parta". Funkar det tror ni?

Because hearts can do no more

Jag vill skriva att jag njuter av höstfärger. Att jag känner mig harmonisk. Jag vill skriva att allt känns bra, lätt. Och jag skriver det - utan att mena det. Att läsa om det jobbiga och tråkiga blir tröttsamt kan jag föreställa mig. Men mer meningslöst vore det att läsa påhittade saker.

Jag är så trött och orkeslös. Jag känner mig otrygg. Jag är rädd för det fina, är rädd för kärleken. Jag inbillar mig att då jag går in i det där trygga rummet, väntar ett rovdjur i skuggorna. Väntar på att få fälla ut sina klor. Riva mig. Lära mig att man måste vara på sin vakt. Jag är rädd för att det inte duger att vara jag under ett helt liv. Jag bär med mig melankolin. Jag älskar den. Den lär mig uppskatta nyanser i tillvaron. Men kan någon annan älska det mörkret? Älska det så att det bär ett helt liv. För det är här som jag är nu. I vissheten om att det är dig som jag vill hålla i handen när jag är gammal. Att det fortfarande är dig jag får somna jämte om kvällarna. Och det är så futtigt att bara kunna önska att du kommer att älska mig, fortfarande göra det, ett helt liv. Och det är det enda jag kan göra, önska.

Och så gick även mormor iväg från detta jordeliv. Från ett strävsamt liv. Morfar och mormor hade varit tillsammans i 70 år. Kan man föreställa sig den smärtan? Ytterligare en plats tom, ytterligare en människa att sakna. Vila i frid mormor.

För att då få avsluta med de där små stingen av glädje. Så fick Tomas Tranströmer Nobelpriset. Vi har så gott som fått alla rum utom ett klara i vår lägenhet. Jag har en silverring på mitt vänstra ringfinger. Och det finns en liten öppning för att börja räkna ned till jul.

I don´t like it, but I guess things happen that way

Den här hösten har tagit strupgrepp på mig. Jag är helt säker på att vemod och melankoli funnits så bitterljuvt tidigare, men det har jag hunnit glömma. Tillvaron, så vacker ändå. Den måste vara det. Men i stunder orkar jag inte ta till mig det.

Jag åkte förbi Göta häromdagen. Kastade en blick upp mot farfars lägenhet. Och så kom jag på att han inte bor där längre. Han finns inte här längre. Och så blev smärtan övermäktig. Jag har farmors och farfars bröllopsfoto på vår byrå. Jag undrar hur de kände den dagen. Om livet sedan blev som de tänkt sig. Och jag tänker att allt vi gör är så förgängligt. En dag kommer inget av det där att spela någon roll. En dag kommer någon annan att sitta och se på foton av oss från lyckliga dagar, och kanske undra vad som hände sedan. Och det smärtar att så lite blir kvar. Jag saknar dig! Fortfarande bortom det som kan beskrivas.

Och jag ska bädda ned mig igen. Jag har gått och känt mig krasslig två dagar, men det har ändå gått. Idag gick det inte längre.

Jag är glad också. Det kanske inte verkar så. Men lägenheten är fin nu, bara några saker kvar att göra. Och Ramses kom tillbaka igår kväll efter att ha varit på rymmen hela dagen. Och den där underbare mannen sover jämte mig i sängen, sprider trygghet och kärlek kring sig. Jag hoppas att han inte avskyr all melankoli, då den ändå är en del av det som är jag.

I focus on the pain, the only thing that's real

Då är det söndag igen. Och vemodet drar in i rummen. För helgerna går så förbannat fort. Och av allt det där som skulle hinnas med, av alla skratt som skulle vara, allt det där myset som planerats, blir icke som tänkt. Och jag vet inte varför. Är det så att saknaden efter farfar ligger som en tung, blöt filt över tillvaron? Att de där jobbveckorna som emellanåt bjuder på svårlösta problem följer med hem, och bryter sig in i min trygga tillvaro? Att den där orken som saknas, tynger? Någonting är det. Kanske lite höstdepp. Men likt förbannat har den här helgen inte alls blivit som jag tänkt mig.

Vi har i alla fall kommit rätt så bra iordning nu. Sängram finnes på plats, om än gaveln monterad åt fel håll... Jag tror att det här med att montera ihop Ikea-möbler tillsammans kan ta knäcken på det bästa av förhållanden. Min taktik är att bläddra igenom instruktionshäftet och konstatera att det ser väldigt svårt ut. Så jag sorterar skruvar och annat, och tycker sedan att min uppgift är i det närmaste klar. David, med bakgrund som möbelsnickare, sätter ihop lite på måfå. Inte sällan är det grejer över. Jag får anta att de inte var speciellt viktiga för konstruktionen. Jag vill också att det ska gå väldigt snabbt, och blir irriterad om inte möbeln står klar inom en halvtimma. Märk väl, att min insats då gärna skall vara minimal. Men vi har överlevt ihopsättandet av en väldigt massa möbler.

Och Ramses börjar sakta vandra runt i rummen. Två dagar har jag till och med släppt ut honom på kvällarna. Det är ångestladdat det där med att släppa ut sin katt i friheten. Tänk om han springer ut på vägen, om någon ondsint människa är dum mot honom, om han blir rädd och springer så långt att han inte finner vägen tillbaka. Därför blir jag lika glad varje gång jag går ut och ropar på honom, och han kommer springandes mot mig. Jag lyfter upp honom, och håller honom hårt, som vore han mitt högt älskade barn. Och egentligen är det ju precis det han är.

Idag kommer Johanna och Pontus med tillhörande barn för att inspektera lägenheten. Så jag ska försöka resa mig ur soffan och förbereda mig på dagen. Hoppas att ni får en härlig söndag.

Krasslig surtant

Ännu mer surtant. Eftersom jag har gått och blivit sjuk också. Och då tycker jag alltid väldigt synd om mig själv, på ett manligt sätt... Jag har varit hemma hela veckan, och då kommer den där ångesten över att inte vara på jobbet. Jag blir övertygad om att alla tror att jag är hemma för att vi precis har flyttat, och att jag passar på att fixa och dona hemma. Men jag kan garantera att det enda "donandet" är framför TV:n eller med en bok i sängen. Just nu "Döda själar" av Nikolaj Gogol - väldigt bra! Jag har faktiskt skrivit på min uppsats också, ty den skall bli klar till 30:e augusti. Och så har jag beställt tapeter till köket. Det blir precis likadana som jag hade i mitt gamla kök - Josef Frank. Och så drömmer jag om klinkel på badrumsgolv, istället för blåa och rosa plastmattor.

Ramses är uppfinningsrik när det kommer till gömställen. För tillfället ligger han i vårt lilla klädförråd. Andra populära platser är under TV-bänken, under trappan, eller under min Tv-hylla i sovrummet. Jag tänkte att det för det goda med sig att han går ned i vikt när han inte äter så mycket, men å andra sidan förbränner han inte särdeles många kalorier liggandes heller.

Och saknaden efter farfar. Den är precis lika stor. När jag var nere vid graven i helgen, så skällde jag på honom. Kallade honom för "dumma farfar" som lämnade oss, frågade om han verkligen var tvungen att göra så just nu. Sedan fick jag fruktansvärt dåligt samvete som kallat honom dum. Tänkte att jag kunde gjort så mycket mer medan tid fanns. Jag kunde hälsat på honom mer än en gång i veckan, ringt honom två gånger om dagen istället för en. Jag kunde ha suttit hos honom längre de gånger jag var där. Inte som vissa gånger när jag skulle iväg, och bara satt hos honom en stund. Jag går fortfarande inte med på detta. Det tomrum du lämnat efter dig skrämmer bara jag vistas i utkanterna av det. Lille farfar. Jag älskar dig så mycket!

Och så vill jag tacka alla som hjälpte till att flytta! Ni är helt underbara. Vi ska bjuda igen. Vilket vi i och för sig lovade förra gången när jag flyttade in hos D. Men vi ska verkligen göra det. Vi är så tacksamma!

Surtant

Så har vi då flyttat! Och det är jätteroligt, samtidigt som det inte alls är särskilt roligt. Jag vill få klart allting omgående, och förvandlas till en sur och rätt så gnällig Tina när det inte går. Och jag känner mig trött överlag, orkeslös. Jag blir irriterad över att madrasser, sängram, och hyllor inte kommer att komma än på någon vecka. Irriterad över att jag inte kan åka till Ikea imorgon och köpa nya skåp och hyllor till badrummen. Irriterad över att det står en ful och klumpig garderob i vårt sovrum. Jag vill bara att den skall ut - bort, så att jag kan ställa dit en fin byrå istället. I-landsproblemen svävar runt i det nya hemmet. Jag unnar mig dem.

Två av tre katter klarade flytten bra. Den tredje fick hjärtklappning och började flåsa i omgångar. Nu har han lugnat ned sig, och tagit sin tillflykt under vår TV-bänk. Lille, fege Ramses.

Och jag har inte joggat en meter på hela veckan. Jag har ridit. Så gott som hela lektionen utan stigbyglar, och det gjorde gott för sittbenen...

...har det hänt att jag längtat dit

Regn. Som vore sommaren redan slut. Och sorg. Som om den aldrig tar slut. En dag kommer allt det där onda att ha omvandlats till vackra minnen. Sådana man ler stilla åt. Sådana som inte river, utan som smeker. Tröstar. Det kommer att komma en dag när jag kommer på mig själv med att inte ha tänkt på dig. Den tanken skrämmer. Som om du då kommer att vara glömd. Jag klamrar mig fast vid dina saker, som om minnen av dig bara existerar i dem.

Det har varit en bra helg för mig. Jag känner mig nästan utvilad, nästan helt redo för en ny arbetsvecka. Idag har vi varit på kattutställning, D och jag. Jag blev förälskad i en birma, och tänkte att fyra katter är nog lagom i ett hushåll. Eftersom jag vet att D inte håller med mig, förblev tanken just bara en tanke.

Och jag är precis hemkommen från Mikael och Jenny, och ytterligare en AIK-seger. Attans, vad den satt långt inne. Men nu tar vi Elfsborg, och andraplatsen bakom Helsingborg.

Och så har mamma anmält mig till Göteborgsvarvet! Det är hög tid att ta tag i träning med andra ord. Jag ska börja med att släpa mig runt en runda på fem kilometer imorgon. Så kanske jag rapporterar om min form. Bara så att ni kan le lite skadeglatt sådär. Men redan nu sätter jag upp ett mål att komma under två timmar i maj. Det vore en fin tid för en debutant på varvet.

Och om fyra dagar flyttar vi! Till stor glädje för både oss och katter.

Men den vackraste dagen som sommaren ger...

En intet ont anandes katt ligger jämte mig. Om en liten stund skall han förpassas till transportburen, för en liten tur till Blå Stjärnan. Det är ingen fara, bara den årliga vaccinationen som stundar. Men det är tur att han inte vet. Att sitta i en bur, att åka bil, är icke en av hans favoritsysselsättningar. Jag brukar säga att han skämmer ut mig i väntrummet när jag bär in honom; ty han ylar - högt!

Det är mycket jobb just nu. Dagarna flyger iväg i mitt rum längst bort i korridoren. Och jag tränar ingenting. Jag åker hem och tittar på "Medium" efter jobbet istället. Somnar en stund, vaknar väldigt mycket tröttare än vad jag redan var. Och lovar att jag ska träna "imorgon". Lovar att jag inte ska äta godis och kakor precis varje dag. Kanske blir det den här veckan som det händer.

Ny sängram är beställd. Flytt stundar om en och en halv vecka. Vi har packat det mesta, så vi lever bland kartonger. Det är rätt så icke charmigt. Och det är lite overkligt att vi snart kommer att bo på en dubbelt så stor yta. Och så är det charmigt att vi tillsammans med Klas och Linda kommer att åka till Egypten en vecka i vinter. Jag har alltid viljat se pyramiderna. Och snorkla i Röda havet.

Annars är det så att jag saknar farfar. Jag är rädd att allt det där som han var övertygad om skulle hända efter döden, inte händer. Jag är rädd för att han ligger ensam i en kall grav. Jag tänder ett ljus varje kväll. Jag gråter för att hans lägenhet är tom nu. Allt det där som han samlade på sig, alla saker som var hans - är borta. Vi tog vara på en del, det gjorde vi. Men så mycket annat. Så mycket som lämnas kvar, som blir över. Allt det där som du vårdade. Jag gråter för att det inte är din lägenhet längre. För att jag bara kan hälsa på dig vid en gravsten. Jag gråter för att det inte skulle bli så här. Jag kan inte gå med på det. Du fattas mig alldeles för mycket för det.

For nothing now can ever come to any good

Så har vi följt dig till sista vilan. Den som du inte kommer att återvända från. För du kommer inte tillbaka mer nu, jag har förstått det. Det vilar en tyngd över världen. Du är så närvarande i allt, att jag förväntar mig att få se dig de där gångerna jag vänder mig hastigt om. Men du är aldrig där. Aldrig mer. Älskade farfar, det finns väl mer än det vi ser? Det är väl så att vi kommer att ses igen? På det där bättre stället där du vilar. Det är väl så att du ser mig, ser oss? Ser vilket tomrum du lämnat efter dig. Känner vår kärlek strömma mot dig, som en skock svalor stiger mot himlen en vacker sommardag. Du är min favorit, mannen jag skulle gifta mig med när jag blev stor.

Och ändå rymmer livet så mycket glädje. Den 5:e augusti, vår årsdag, förlovade vi oss, David och jag. Jag är med den människa jag älskar mest av alla. Jag är med den människa som jag vill dela resten av mitt liv med. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få uppleva en sådan mäktig känsla. Det är en nåd. Ibland, om kvällarna när du somnat, betraktar jag ditt ansikte som blivit för mig så välbekant. Jag slås av en oerhörd ömhet, en obeskrivbar kärlek. Och den där känslan vilar i vårt rum; att jag skulle göra precis allting på hela jorden för dig. Du vet om det, visst gör du?

Så farfar, jag är lycklig ändå. På något sätt. Vi flyttar snart. Vi skapar vår framtid. Jag hade önskat att du kunde dela den. Jag önskar att du ändå delar den. Någonstans ifrån.

And I would give anything I own

Jag har varit i din lägenhet nu farfar. Gått runt, runt och känt det tomrum som en människa lämnar efter sig. Andats in din älskade lukt, suttit på din stol i köket. Saknat. Det är inte verkligt ännu. Det är fortfarande din lägenhet, dina saker. Det är fortfarande ofattbart att du inte kommer tillbaka. För du gör väl inte det, farfar? Du stannar väl på det där bättre stället som du for till? Håller farmor i handen och ser när vi stryker med varsamma händer allt som du vårdat i ditt liv. Vad allt är meningslöst om du inte kan förnimma det, vad ingenting någonsin spelar någon roll om allt bara försvinner för alltid.

Winston säger att du åkte iväg i det blåa planet. Att du kommer tillbaka i det röda, när allt är bra igen.

Jag skulle ge vad som helst för en dag till med dig, precis vad som helst. Livet erbjuder dock ingen sådan handel.

Jag har sömnlösa nätter när jag klurar på eleganta formuleringar till dikter, när morgonen kommer är de bortblåsta. Jag inbillar mig att jag är ensam och övergiven, och tycker att det är en tom rymd mellan oss i sängen. Jag vågar inte sträcka ut min hand, som vore jag rädd att du inte tar den. Jag vill skrika högt, lätta på trycket inom mig, men sorgen förblir just ordlös.

Och livet går vidare. Ingenting stannade upp och noterade att allt blev annorlunda, att det blåste en kall vind över världen.

Men det finns kärlek, mängder av kärlek. I tröstande ord, och fina sms. Och just då lättar tillvaron, blir den uthärdlig igen. Och jag är så oerhört tacksam över att ni finns. Tack, tack så mycket.

Över två veckor utan cigaretter idag farfar! Ditt lilla barnbarn bestämde sig på riktigt den här gången.

Här står tiden stilla

"Jag gick ut för att hämta
allt det goda
människorna skapat

det tog ingen plats i mina händer"


Churchill brukade ta promendader med sin "lilla svarta hund". Den följde honom livet igenom. Att namnge sin depression så målande, det tycker jag om. Det låter nästan trösterikt. Som vore den en vän, om ändå en ganska så besvärlig sådan. Men ändock en som man kan lära sig av.

Just nu är det faktiskt jobbigt. Jag gråter mycket. Jag gråter över farfar, men också över livet. Att det är så garantilöst. Det är inget nytt. Jag har spillt många tårar över just det temat. Och jag kan inte ändra förutsättningarna. Kan inte låsa in mig någonstans och aldrig låta någon komma nära, bara för att skydda mig. Men när någon kommer sådär nära, när jag känner att jag vill ha dig vid min sida hela den här jordevandringen; då blir jag rädd. Den där muren jag ägnat år åt att bygga upp, den vittrar. Och det skapar ångest. Jag har lagt så oerhört mycket tid åt varje sten, omsorgsfullt murat igen alla sprickor. Hur lever man utan att söka skydd varje gång någonting hotar att göra ont? Hur litar man på och håller fast vid att allt får vara beständigt?

Jag har inte vågat åka till farfars lägenhet ännu. Pappa har sagt att han skall följa med, att vi kan sitta där och prata en stund. Jag är rädd. För när jag går in där finns ingen återvändo mera. Ännu kan jag inbilla mig att du sitter därinne, att det ännu finns tid. Går jag in och märker att det enda som finns kvar är den där lukten av farfar, är jag rädd att smärtan blir outhärdlig. Det hjälper inte att veta att alla människor går igenom förluster, och klarar det. Sorgen är självcentrerad; ty det är min farfar.

Min sorg får nog vara en liten svart katt. Den tassar försiktigt med mig, och kommer så göra ännu en tid. Ni får ha tålamod med mig; jag är inte riktigt med just nu.

Förresten farfar - jag har inte rökt på en vecka. Jag tänker hålla mitt löfte. Den här gången kommer jag att göra det.

En timme en minut

Hej farfar.

Var är du någonstans? Mår du bra nu? Ser du oss? Ser du hur mycket vi saknar dig?

Här är tiden ur led. Den går långsamt, som att röra sig i sirap. Den lägger timma till timma, dag till dag, och snart har du varit borta i en vecka. Jag har järnband kring mitt bröst, det gör ont att andas. Det gör ont att finnas i en värld som du lämnat.

Jag förstår ännu inte vidden av denna förlust, tanken förmår inte omfatta den. Jag vill slå ditt telefonnummer, vill höra hur din dag har varit. Men du kommer aldrig mer att svara. Jag vill köpa fika och åka hem till dig, sitta mitt emot dig vid köksbordet. Men du kommer aldrig mer att sitta på din stol.

Vi flyttar den 1:a september, David och jag. Sista gången jag var hemma hos dig visade jag bilder på vårt nya hem. Det finns en gräsplätt utanför huset, och vi kom överens om att det vore gott att sitta där - du och jag. Dricka kaffe, prata. Inte heller det kommer att bli.

Jag saknar till och med de där förbannade timmarna på sjukhuset. Då, när allt hopp var ute, och jag skulle förstå att det tar slut där. För de timmarna fick jag ändå sitta jämte dig, hålla din hand i min. Viska betydelselösa ord till dig. När du ännu var medveten frågade jag om du visste att jag älskade dig. Och du nickade, du svarade ja. Det finns en aning tröst i det. Att du visste.

Jag såg din bröstkorg höjas och sänkas, hörde andetagen. Flera dagar gick, utan att mer än så hände. Så plötsligt, den eftermiddagen, kom det inga mer andetag. Och jag stirrade på ditt bröst, bad att det skulle höjas igen, bad om mer. Ännu ett litet tag till. En dag till, eller om så inte blir; en timma. Jag höll din hand i alla fall. Din älskade hand. Jag skulle ge vad som helst för att få hålla den igen.

Så går tiden här, farfar. Långsamt, och alldeles för fort. Jag hoppas att du har det bra. Jag vet att du har det bra.

Den stunden som aldrig skulle komma, kom alldeles för fort.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta".

Och din kostym var färdig nu farfar. Den syddes långsamt. Kanske syddes det i guldknappar, kanske en revär på byxorna. Men till slut fanns det inget mer att göra. Och jag bad; bara en knapp till, mer tråd. Men låt den inte vara klar.

Men det blev klar. Obevekligen.

Och du fattas mig. Du fattas mig så fruktansvärt mycket. Min favorit, min högt älskade farfar.

Herregud - vad jag saknar dig.

Let it be

Jag har inte skrivit på ett tag. Men jag inbillar mig inte att jag är Schulman eller Kissie, och har sådär jättemånga läsare som ivrigt sitter och väntar på mina inlägg. Fast jag är väldigt glad över att se att såpass många ändå tittar förbi. Jag blir lite nyfiken på er...

Det känns som om livet ändå kan bli bra. Jag hatar att skriva så. Det känns som en utmaning. Känns som att tre gudinnor rycker i trådar, får väven att oroligt vrida sig. Men jag måste ändå skriva så. För vi har hittat en ny lägenhet. En jättefin sådan. Där katterna kan gå ut i solen. Där vi kan göra alldeles som vi vill; måla, tapetsera, byta ut köksluckor. Jag längar redan dit.

Det har varit en fin helg. Fredagskvällen spenderades på Oliven med Klas och Linda, trevligt sällskap och god mat. Lördagen spenderades även den med Klas och Linda. Den här gången tittade vi på resor och åt godis. Trevligt även det. Och idag har jag tittat på fotboll. Solnalaget fick vinna på Örjans Vall, och jag kan vara kaxig imorgon.

Och nu. Nu ligger jag i sängen och har ett angenämt val framför mig. "Lilla himlafågel" av Joyce Carol Oates, eller "Arkiv X". Vad skulle ni ha valt?

För mig kommer du alltid att vara, den som trollband ett barn

2.5 kilometer i motionsspåret ikväll! Längden på sträckan kanske inte är så imponerande, men allt måste sättas i rätt kontext. Med en diet på Nutella, Ben & Jerry, och kakor + en halv cigarett som uppladdning, var rundan över förväntan. Och även om benen var stumma mot slutet, och lungorna skrek efter luft - så gav det hela mersmak. Nu jädrar stundar nya tider.

Regnet har strömmat mot mina kontorsfönster varje gång jag har tittat ut idag. Grått. Sorgsamt. Då vandrar tankarna iväg. Vandrar mot platser där jag helst inte dröjer länge. Platser där längtan hånar mig, där en framtid kantas av farhågor och ångest. Jag är alltid ensam där.

Farfar börjar bli väldigt gammal nu. Hans röst är svag. Han darrar när han reser sig upp. Han vilar hela dagarna. Jag går inte med på det. Jag finner mig inte i att tiden är så obarmhärtig. Jag tänker att om vi sluter våra ögon och önskar riktigt, riktigt starkt, så reser han sig en dag upp ur sängen och ställer sig upp på starka ben. Talar med pondus. Orkar, så som han orkade förr. Och så är allt som vanligt igen. Du bär hela min barndom i dina ådriga händer. Jag finner mig inte i att de en dag måste släppa sitt tag.

Krasslig

Raspig i halsen, och allmänt frusen. Så jag ligger hemma ikväll. Låg hemma igår kväll också i och för sig, men då var det helt självvalt. Älsklingen var iväg i Göteborg, så jag tvättade och tittade på Arkiv X. Somnade tidigt gjorde jag också. Jag är lite tant nu, för det var en helt underbar kväll. Det känns skönt att vara tant förresten. Det är jobbigt att vara uppe sent varje helg, och sova bort hela dagar efteråt.

Vi vill ha en större lägenhet. Är det någon som sitter och klämmer på en trea eller fyra, så är vi intresserade.

Första hela arbetsveckan på jobbet gick jättebra. Jag blev tröttare och tröttare ju längre veckan gick, har fortfarande inte lyckats lägga mig av med ovanan att läsa halva nätterna. Men nästa vecka börjar ju mitt nya liv med jogging och bättre matvanor, så då jäklar! Det är en märklig känsla att jobba, och inte göra någonting annat. Att veta vart ens liv är på väg. Att på riktigt kunna planera för en framtid. Stort.

Hoppas att ni har en bra helg. Jag har inte så mycket intressant att skriva, det kanske jag aldrig har förresten..., men just ikväll är jag mindre intressant än vanligt. Det blir så när man känner sig hängig, och tycker lite synd om sig själv. Jag finner tröst i tanken att tre böcker är på väg från Bokus, och att det bara är fyra arbetsdagar nästa vecka. Och att David är på väg hem med ett paket Ben & Jerry.

You said you'd never walk away

Förväntan. Smaka på det ordet. Så mycket kan rymmas däri. Så mycket att framtiden blir en liten segelbåt ute på ett rasande hav. Så mycket att alla tankar och all längtan får kroppen att vrida sig i förtvivlan. Vågar vi hoppas? Vågar vi planera när en mäktig hand kan svepa bort våra drömmar? Få oss att falla på knä. Modiga vi!

Jag överanalyserar och älskar att diskutera i timmar. Jag är dramatisk till patetikens gräns, och stundtals oerhört krävande. Jag är en känslomänniska som byter sinnesstämning hundra gånger om dagen. Och jag är bra. Förbannat bra.

Jag jobbar nu. Har mitt egna kontor, med min egna namnskylt på dörren. Jag blev så fånigt upprymd att jag var tvungen att gå ut och titta på den idag. Det verkar uteslutande vara trevliga människor i korridorerna. Och jag kommer att få lön! Riktig lön. Pengar leder till önskan om konsumtion. Och här kommer en önskelista;

- ring från Efva Attling
- nya jeans
- en riktigt snygg kjol
- ny sängram + nya nattygsbord
- säsong 5 av Medium
- mängder av böcker från antikvariatet
- nya örngott och påslakan
- prydnadssaker från Indiska
- fondvägg i sovrummet
- ny, större lägenhet
- ny frisyr
- en middag på mysig restaurang med David
- prydnadshäst från Hjärterum

Väldigt modest av mig. Får se hur mycket som kan bockas av, lite får väl vänta i alla fall till sommaren är slut...

Tankar i tryckande värme

En fin vecka har det varit. Stockholm och besök i konserthuset i onsdags. Stilla dag med syskonbarn i torsdags. Lugn fredag i hemmet med älskade David. Och så ett fantastiskt bröllop i lördags! Finns det något vackrare än när två personer kan lova varandra evig kärlek? Jag hade tårar i ögonen precis hela tiden i kyrkan, som det ska vara. Och jag kramade Davids hand, och kände att det är med honom som jag hör hemma. Äntligen får jag känna den känslan. Jag har väntat så länge.

Så tack Frida och Martin för att jag fick vara med och dela er dag! Den var helt fantastisk. Festen efteråt var väldigt rolig den också...

Ett besök hos farfar idag. Jag hoppas att han inte tycker att jag är ett otacksamt barnbarn som inte varit där på ett tag nu. Timmarna är med säkerhet varsamma mot honom, men de tynger även med sin ensamhet. Jag älskar dig så oerhört mycket farfar. Du får aldrig bli en av de människor som levt för längesedan. Jag vill att du stannar här med oss, bara stannar. Det finns så mycket kvar som vi skall uppleva.

Idag fick vi rida ute. Det är en sådan frihetskänsla, jag vet inte vad jag kan jämföra den med. Att höra hovar klappra mot asfalt, känna hur vinden blåser. Sedan att jag var helt kass idag är ju en annan sak! Jag skyller på att jag är ringrostig efter att ha missat tre lektioner i rad. Var nära att jag stannade hemma även idag, då värmen tyngde. Är väldigt glad att jag inte gjorde det.

Och imorgon börjar jag jobba "på riktigt". Nu är det slut med de där lediga dagarna man kunde skapa sig när föreläsingar inte lockade. Slut med tentaångest, och pendlande till Göteborg. Men det är även slut med min fina klass, med de underbara människor som fanns i den. Slut med fikastunder i Sprängis, med seminarium i alltför trånga rum. Vad jag kommer att sakna den här tiden. Jag levde inte tillräckligt i den när tid fanns.

Jag önskar er en härlig vecka!

Så återvände lugnet

Jag behövde verkligen den här helgen. Behövde den precis som den blev. Lugn fredag med film; "True grit" - sådär tyckte jag. Lugn lördag med final Champions League - rättvist resultat tyckte jag. Och så en lugn söndag med skrivande av paper, och mors dag-firande hos mor och far. Jag känner mig nästan i form igen. Känner att krafter har återvänt, att jag orkar igen. Härlig känsla.

Imorgon är det seminarium hela dagen i Göteborg. Sedan är det hopplektion i ridhuset. Det blir nog en bra dag! Det är näst sista seminariet för utbildningen. Sedan har jag som sagt en C-uppsats att göra färdigt i sommar... Men den kommer att bli klar, den kommer att lämnas in i augusti. Och efter det ska jag dra en djup suck. Och försöka ta med mig David till en vecka i solen. Det låter inte som om det blir en särskilt svår uppgift.

Annars ser jag fram emot två dagar hos syster med familj. Och efter det stundar bröllop till helgen! Jag har köpt en klännning, så jag är redo. Erfarenhet säger mig att jag kommer att börja gråta när första tonerna till Bröllopsmarschen klingar. Det är magiskt för mig; att två människor vet att de vill vara tillsammans ett helt liv. Att de älskar varandra så mycket. Det största man kan få nåden att uppleva i livet. Åh, mitt blödiga hjärta. På tal om blödighet så vill jag åter säga grattis till Becky och Justin som är nyförlovade! Jag önskar er ett långt och lyckligt liv tillsammans!

Tidig kväll blir detta. Jag vill ha en lättläst deckare som kvällslektyr, och som av en tillfällighet ligger "Den sista prärievargen" av Michael Connelly här på kudden. Den får det bli!

I think I'm old and I'm feeling pain

Jag vaknade med ett ryck ur en obehaglig dröm idag. Vaknade, och kände att tårar fortfarande rann längs mina kinder. Jag drömmer ofta om dig, fast det är en annan du. Du är kall, oförsonlig. Du lämnar mig, försvinner. Inatt bönade jag och bad om att du skulle komma tillbaka, men du gick. Du lämnade mig. Jag bad så intensivt att du skulle stanna, för du tog hela mitt liv med dig med dina bortflyende steg. Men du lyssnade inte. Du gick. Och jag föll på knä i en evig vinter. Sådana är många av mina nätter.

Jag jobbar nu. Det känns bra - roligt. Jag får lära mig nya saker, får träffa nya människor. Jag har egna klienter redan, skriver utredningar. Det känns skönt att redan kunna göra så. Det ska bli skönt att verkligen jobba nu, få lön. Kunna köpa saker. Kapitalistiskt, materialistiskt, och ack så skönt.

Jag har nyss kommit hem efter en kvällspromenad med Johanna. Har börjat träna lite försiktgt den här veckan. Försiktigt, eftersom trötthet är en ständig följeslagare. Inte den där latheten som jag känner allt som oftast, utan en trötthet som gör att det känns som om jag går i en dimma. Jag orkade inte ta mig till ridhuset i måndags, kunde inte föreställa mig att anstränga mig så som en ridlektion kräver. Och det skrämmer mig litegrann. För riktigt så här känner jag inte igen mig själv.

Och jag tittar på Hemnet varje dag. Flyttar in i hus. Ett eteriskt jag svävar genom tomma rum, planerar för inflytt. Jag möblerar ett bibliotek, ställer in nya sängramar i ett sovrum, sätter upp tapeter från Josef Frank. Jag släpper ut katterna i en grönskande trädgård, sätter mig på knä och röjer i rabatten. Ibland stryker jag min hand över magen, längtar tills en dag då den kan växa. Jag ställer mig i fönstret och ser dig komma gående. Går ut i hallen, öppnar dörren och hoppas att du ser all världens kärlek i mina ögon.

Sedan loggar jag ut.

We can talk without talking

Kommunikation är så fantastiskt svårt att lyckas med ibland. Och så otroligt viktigt. Grunden. Vi lyckas för det allra mesta D och jag, men ibland pratar vi förbi varandra. Det blir irriterat. Sedan när vi sätter oss och rannsakar, har vi menat samma sak. Vi har bara olika sätt att säga det på. Så blir det åter lugn, och trygghet. När man har varit tillsammans ett tag blir inte varje liten svårighet jordens undergång (jorden skulle väl förresten gått under igår?). Utan man kommer varann än närmre. Jag vet att jag ofta reagerar på känsla. Skickar sms utan att tänka efter om känslan egentligen är "rätt". Tänker ut en hel händelsekedja, som visar sig vara falsk, och agerar därefter. Men jag tänker på det. Och försöker öva mig. Hoppas att du märker det ibland älskade du! För jag skulle göra allt, precis allt, för dig. Alltid.

Igår var det möhippa för fina Frida. Frida är en sådan där vän som har enorm medkänsla. Hon är omtänksam. Jag har aldrig hört henne klandra någon. Hon har aldrig klandrat mig när jag har varit dålig, och inte riktigt orkat. Hon säger alltid att jag kan höra av mig om jag vill prata. Att det var så många vänner på hennes möhippa igår visar att många fler känner samma sak. Det var en väldigt mysig dag. Efter dans, lunch i parken, bubbelpool, snacks hos Johanna, och Babbel kroknade jag. Jag har i vanliga fall sömnbehov i paritet med ett spädbarn, så jag gick hem innan de andra drog vidare till Grand. Mycket nöjd med dagen. Nu ser jag fram emot bröllop!

Regnet gråter mot fönstren ikväll. Jag har varit trött idag, det har inte hänt så mycket. Det är skönt att jag älskar sådana dagar. Om en liten stund är det dags för "Mästarnas mästare", heja Stenmark! Sedan hoppas jag på mys, och lite läsning innan jag somnar. Har en ledig dag imorgon, vilket känns härligt. Jag funderar litegrann på att överraska mig själv med att skriva färdigt sista skoluppgiften, så att jag kan koppla en vecka. Vi får se hur detta går...

För övrigt anser jag att Gefle bör... You know the rest.

Don't talk to strangers

Lever just nu lite i utkanten av ögonblicken. Vågar inte riktigt ställa mig nära, vågar inte nudda vid dem. Det kan göra ont. Tillvaron kan fälla ut sina klor, och klösa. De väggar jag går längs kan falla samman och blotta enbart kyla. Jag håller mig här, fingar trevar försiktigt längs kanterna. Håll samman. Vagga mig till ro i oroliga stunder. Lägg bomull kring min kropp. Låt inte tråcklade sömmar brista. Jag kanske kikar ut lite senare.

Dagar av okynnesrökning ska nu vara över. De blev några fler än vad jag tänkt, det blev en högre frekvens av rökning än planerat. Och jag känner suget efter en Marlboro light på trappan. Vill lura mig själv och säga att jag kanske ska ta bara en till, så att jag riktigt får njuta som det är meningen att man ska göra av den sista cigaretten. Men fast jag vill, så vill jag ändock icke. För jag vill också köpa nya träningsskor och komma igång med träning. Springa intervaller och ge mig ut på långa turer i skogen. Så det är så som det får bli. En tid av rökning får nu vara till ända.

Madde har precis varit här, och vi har strukturerat upp den redovisning vi skall göra på fredag. Så nu är det bara att sätta sig tillrätta och skriva. Ikväll väntar teorilektion, följt av fotboll hos Mikael. Det är skönt att få lägga upp dagen lite som jag känner, sliten efter en lång dag i vallokalen igår.

Igår fyllde högt älskad systerson tre år! Jag ringde födelsedagsbarnet på min rast, men då skulle han precis vila middag... Längtar till Stockholm, till dagar av lek med världens bästa syskonbarn. Och idag fyller Sofia år - grattis! Hoppas att du får en härlig dag, och att Kennet pysslar om dig ordentligt.

Nu ska det skrivas.

Att åldras med värdighet

Kan vi eventuellt glömma. Eventuellt kan det vara så att det är bäst att vara flitig med torrborstning mot celluliter, och be till Newton att tyngdlagen upphör att gälla för just oss. Jag är förhärdad cyniker, så jag gillar inte förhärdad cynism speciellt mycket. Men jag vet att jag tycker att alla borde få vara vackrast i världen för den vi älskar, om så bara för att vi är vi. Hur åren än pryder vår kropp, hur lite vi än liknar de kvinnor som får pryda baddräktsaffischer. Jag tycker att vi alla ska få vara trygga i den känslan, att vi är vackra, vackrast, för att vi är unika.

Illamående och trötthet är idag bara trötthet. Jag kliver upp nu för en tur till farfar, som inte orkade ta emot besök i tisdags, och sedan vidare till Johanna. Sedan tänkte jag mig en lugn kväll som uppladdning för första dagen på nya jobbet imorgon.

För tillfället ligger en spinnande liten katt på mitt bröst och hindrar effektivt ett flöde i detta inlägg. Men det gör ingenting. Det är en underbar känsla. Jag såg kvinnan som sålde Asterix till oss i en affär förra veckan. Jag ville gå fram och berätta hur vanskött han var, hur nära det var att han faktiskt dog, hur mycket energi det har kostat oss - men jag vågade inte. Och med mycket kärlek, och en hel del medicinering har han blivit en relativt frisk katt. Kronisk kattsnuva blir ett minne från tiden innan han kom hit. Vi älskar honom nästan mer för det.

Och så pratar David och jag om resa till Krakow och Prag till hösten. Och att jag ska våga mig på att köra till ovanstående destinationer. Och visst, har man körkort ska man kunna köra överallt, men det pirrar allt lite i magen. Jag vet ju hur sur och stressad jag kan bli i trafiken. D får väl vara beredd i passagerarsätet med godis som lugnande medel. Då klarar jag nog allt...

And nothing we get comes for free

Och så har även jag vaknat till liv denna tisdag. Jag ska äta litegrann, duscha, och sedan åka till farfar en sväng. Försöka att inte okynnesröka idag, försöka att träna litegrann ikväll.

Hopplektion igår - gick jättebra. Drömmen vore att kunna anmäla sig till en blåbärshoppning någon gång i framtiden, högre ambitioner än så har jag inte.

Även kursintroduktion för allra sista kursen på Socionomprogrammet igår. Tre och ett halvt år har gått väldigt fort, så mycket har hänt. Tiden tar liksom ingen hänsyn när den drar förbi, den stannar inte upp och låter oss reflektera. Och nu är det snart slut, på skolan. Vi kommer att skingras, och sedemera i livet minnas den tiden vi hade som, ja jag vet inte vilka minnen den kommer att framkalla.

Och jag tänker. På en telefon som inte piper, på värme som försvann. På AIK som vann igår, på att jag börjar ett nytt jobb imorgon. På att det är lätt att ha tid att skriva kommentarer på FB, men svårare att vårda. På besvikelse och känslan av ensamhet. På underbara vänner, på katter i min säng. På suget efter den där cigaretten ändå.

Red dirt girl

Så är håret lite rött, och rätt så mycket kortare. Det fick med beröm godkänt av David, så jag får väl lita på att det blev bra.

Examinationsuppgift i kursen "Rättsliga dilemman" inskickad igår. Det är alltid samma känsla av lättnad när man mailar in uppgifter, en djup suck av tillfredsställelse. Imorgon är det opponering i Göteborg, och på fredag sista arbetsdagen på nuvarande ställe i kommunen. Och så nästa vecka är det dags att lära sig allt om ekonomi på just IFO Ekonomi. Det ska bli riktigt roligt att kommma till ett nytt ställe!

Idag var jag uppe tidigt, trots ledighet, och gick en morgonpromenad med Johanna. Hon hade bakat scones, så jag fick en god frukost. Nu är jag hemma, och ska läsa en stund. Jag kommer säkert att "vila" lite också. Inte för länge dock, tänkte sätta mig i solen och drömma mig bort en stund senare.

Och så spritter det i kroppen, känslor vill ut. Jag kanske borde börja med bungyjump, utforska grottor, eller köra Formel 1. Vad som helst som får den där alltför ofta närvarande känslan av frustration ur kroppen. För jag ser i dina ögon att det börjar bli tröttsamt. Och jag hör inte samma övertygelse i din röst, orden har mattats efter att ha blivit sagda så många gånger. Och då isar det av skräck inom mig. För det är sådan här jag är. Jag kan bara hoppas att det räcker.

Annandag

Till min stora förtjusning känner jag att det här blir ett glatt inlägg. För dagarna som passerat har varit fyllda av glädje och skratt. Det har varit grill och spel hos Kalle och Maria, middag med föräldrar och syster, mat på balkongen med Klas och Linda, och fotboll hos Mikael och Jenny. Härliga dagar! Syster med familj har varit i Borås, och som alltid är det stunder med dem som är bland det finaste i mitt liv. Jag känner mig lugn och trygg då. Har tillförsikt och framtidstro. Jag är Tina, utan masker. Och när David är med känner jag att tillvaron är fulländad. Jag är så fruktansvärt kär.

Tyvärr så blev det ingen riktigt rolig fotbollsmatch hos Mikael idag. När människor osm kallar sig för fans slänger in knallskott och ser till att det egna laget förlorar matcher, då vet jag inte var vi har hamnat. Hur tänker man? Vad tror man att man uppnår? Jag förstår att det måste vara avskräckande straff, men det är så trist att spelare ska få lida för hur klacken bär sig åt. Jag hoppas att AIK kan ta tydligt avstånd från de som kallar sig supportrar, och jag hoppas att man slipper se det hända igen. Besvikelse!

Så vi åkte hem och lade oss på gräsplätten istället, mysigt det också i och för sig. Om en stund ska jag iväg till ridhuset, och sedan ska jag skriva examinationsuppgift. Med kniven mot strupen... Jag vill bara att terminen ska vara slut. Jag längtar till mitt nya jobb, hoppas att den där tanken att stödja och hjälpa människor slagit igenom bättre där.

Och så vill jag säga grattis till min fina Rebecka som fyller år idag. Hoppas att du har haft en underbar födelsedag, och att du får det bästa året någonsin. Love you.

I go back to black

"du har ont
när stjärnbilderna
tränger på"

Bruno K. Öijer


Nattsvart dag. Inget jobb, ingen lunch, ingenting. Tårar, lite ilska. Och så den där förbannade känslan av att inte komma längre. Stoppa tillbaka drömmmar i en liten ask, gräv ned dem i stengrunden. Glöm dem. Det blir ändå aldrig så.

Jag hoppas att det blir en bättre dag imorgon.

I have to turn my head until my darkness goes

Jag är en ganska besvärlig människa. Jag har drömmar som betyder så mycket för mig att bara visionen av dem får mig tårögd. Vissa scenarier har putsats till fulländning i mitt huvud. Det är de drömmarna jag är rädd över att aldrig få uppleva. Det sägs att analyser och tankar helst inte ska övergå i grubbleri - ha! Tänk om så vore att det gick att fundera sådär lite lagom. Men jag är inte lagom, på gott och ont. Och om Lars von Trier säger att vi ska ta det goda med det onda, så är det säkert så. Och de där drömmarna som bara finns och värker i kroppen, visst är det väl så att det är svårt att tränga undan dem? Visst är det väl så att blotta tanken på att förverkliga dem får en att vilja springa skrikandes runt kvarteret? Av lycka.

Idag har jag och D för andra veckan i rad åkt till I15 och tränat. Han tar sig runt i löparspåret, och jag kör intervaller i backe eller på bana. Det kan bli en fin tradition. Ett komplement till filmer och godis i nya soffan. Vi har även varit i Sjömarken och sett till att min bil fått sommardäcken på. Det verkar dock som om däcken är lite lagom slitna, och eventuellt får jag fundera på att köpa nya. En underbar utgift i så fall! Det är dessutom dags att fundera på att byta kamrem, och så är bromsbeläggen bak slitna. Jag ser stora summor pengar flyga iväg.

Jag har försökt ta en cigarett som bot mot melankolin inom mig, men det gick inte. Igår kväll kände jag för att ta en promenad. Jag köpte ett paket Marlboro lights, för jag kände att det var en cigarett som jag längtade efter. Men när jag dragit ett bloss fylldes jag av besvikelse. Det var inte det. Det botade inte, lindrade inte. Jag rökte halva, sedan var det nog. Och jag vet nu att det inte fyllde någonting inom mig. Det kanske är så med melankoli. Att man får leva sig igenom den. Den är bitterljuv.

Att resa ensam är ett jättebra sätt att utmana sig själv på, om det är på det sättet man vill göra det. Men det finns väldigt, väldigt många andra sätt att växa på. Vi är alla olika. Nog så.

Nu ska jag läsa en stund. En gammal deckare. Så blir det jobb imorgon, och mitt på dagen lunch med underbara Frida! Och efter jobbet promenad med lika underbara Johanna. Det blir nog en väldigt bra onsdag.

Sov gott alla!

Blandar och ger denna måndag

Helgen var mysig. Mysig fredag med David, mysig lördag med fina väninnor, och mysig söndag med fotboll på arenan. Solen sken, vi blev kroppsvisiterade för att sedan passera metalldetektor för att komma in på ståplats. Det känns väldigt märkligt att dylikt ska höra samman med idrott. Men nu var det så. Och AIK gjorde två snabba mål, och solen värmde än mer. Det är märkligt vilken glädjekänsla som kan färdas genom kroppen bara för att en läderboll hamnar i nät. Och så samma sak, fast tvärtom; vilken sorgsen känsla som ilar genom samma kropp när samma boll hamnar i nät. 0-2 blev 2-2, och solen värmde inte fullt så gott längre. Men jag älskar känslan av att det är vår och Allsvenskan är i full gång.

Idag har jag jobbat. Jag känner mig inte helt kry ännu, vet inte vad som felar. Jag kände mig yr och illamående, och valde att inte rida ikväll. Trist, men att skumpa runt på en häst och må illa är inte idealt på något vis. David och jag tog med lille Asterix ut. Vi lade en filt på den lilla gräsplätten utanför, och såg små tassar vandra runt på grönt gräs - för allra första gången i livet. Asterix verkade nöjd med utevistelsen. Efter varsin glass var även D och jag nöjda.

Och så har jag, till allas överraskning, grubblat idag också. På framtid och drömmar, och mardrömmar. Vilka drömmar är man skyldig sig själv att försöka infria? Vilka kan man lämna därhän, då det inte gör så mycket att de förblir just drömmar?

Något som jag alltid haft svårigheter för är när andra kommer med facit för ytterligare andras liv. Något som jag har hört till leda är att man MÅSTE resa någonstans själv för att kunna växa. Skitsnack! Och så synd om alla de förkrympta människor som inte har någon som helst lust att göra så. Jag har försökt intala mig själv att jag verkligen vill packa en ryggsäck och åka någonstans, ensam. Men ärligt talat, så kan jag inte tänka mig något tristare. Och någonstans blev jag gammal nog att tycka att det är förmätet att bara för att man tycker en sak själv, så blir det en sanning även för andra. Nu menar jag inte att det är något fel med att göra en resa om man vill och drömmer om det. Då är det modigt och härligt att förverkliga den drömmen. Men om min dröm är hus och barn och hund här i stan. Kommer jag aldrig att utvecklas optimalt då? Jag pratade med min syster om detta. Hon träffade sin C när hon var 19 år, och de har bott ihop så gott som hela tiden. Hon har mer personlig mognad än de flesta jag känner. Kanske kan man även som tvåbarnsmor i en villa ha det? Tänk vad härligt om inte alla hade så mycket åsikter om andras liv. Jag har nämligen varit en sådan person själv. Tyckt att de saker som jag har gjort varit det enda rätta även för andra. Inte sett till vad en vän egentligen säger, utan bara utgått från mig själv när jag gett råd. I all välmening, men ändock. Och detta för inte alls så längesedan... Men även solen... och så vidare...

Åh, vad skönt att få gnälla av sig litegrann. Då ska jag titta på ett avsnitt av "Arkiv X" innan jag somnar. Kanske det ett tecken på att jag inte utvecklats sedan tonåren förresten... Ha en härlig tisdag - alla!

Jag hugger i sten

Dåså. Lite depraverad, en hel del melankoli. Intet nytt under solen. Jag har varit dålig några dagar, känt mig yr och trött. Tristess. Jag har väl egentligen ingenting att skriva, ingenting viktigt att säga. Jag önskar att jag hade det. Det är gamla säsonger av "Arkiv X", "M*A*S*H", gamla grubblerier, gamla mönster. Uppgivenhet. Jag har bokat tatueringstid i alla fall. Ljuspunkt. Min älskade katt ska avbildas på mitt lår, hoppas att du inte läser det här mamma... Min syster gör det, och uppmanar mig att sluta tröströka. Vilket jag nog har gjort efter att ha spytt två gånger efter lite för många cigaretter. Bra så. Min syster kommer även att uppmana mig att inte tatuera mig på benen, för sent älskade du! I övrigt har vi precis pratat i telefon, lika trevligt som vanligt. Och imorgon bär det av till Becky för födelsedagsfest! Jag ser fram emot det, härligt att få sitta med bara tjejer och prata så som bara tjejer kan prata. Och på söndag bär det av till Borås arena för en mycket spännande (?) match. Mikael och jag. Jag hoppas att ni alla får en fin helg!

Varför...

...försvinner min styckeindelning? Det ser ju väldigt svårläst och rörigt ut med allt i ett stycke. Någon som vet?

It's a perfect day for letting go

En fin dag har det varit. Jag har varit ledig. Morgonpromenad med Johanna och Lias, följd av fika hos Becky och Justin. Jag är så oerhört välsignad med fina vänner. När jag tänker på dem fylls jag av förundran över att jag har så fina människor kring mig. Är jag värd det? Så oerhört värdefulla ni är. Vilken mening ni skapar i min tillvaro. Jag hoppas att ni vet om det - alla. Så har en rätt så stressig vecka passerat. Tiden rusar, det är mitten av april nu. Snart byter jag arbetsplats, och det ska bli spännande och roligt. Jag ser fram emot att få jobba med en av mina underbara vänner, Frida, och sitta i samma hus som en hel bunt med fina människor. Jag kommer att få mer pengar. Värdet av detta skall icke underskattas! Jag ska köpa fina grejer till hemmet, till mig, till katterna. Jag ska äta fler middagar på restaurang, och utöka min boksamling. Kanske lägger jag till en extra ridlektion i veckan. Ramses har varit hos veterinären ikväll. Den där ögoninfektionen som Asterix kom hit med, har vandrat vidare till de andra katterna. Tusen kronor fattigare, borde den där kvinnan som sålde en sjuk katt finansiera detta?! Inte för att hon lär göra det... Jag håller tummarna för att salvan som vi fick med oss kommer att hjälpa. Annars har jag tyvärr tagit till den fula ovanan att ta en cigarett när jag känner järnband kring bröstet. Jag har ingen ambition att börja "på riktigt", men jag behöver utlopp ibland. Behöver se röken stiga och inbilla mig att den tar mina bekymmer med någonstans. Jag tänker ge mig två veckor av tjuvrökande, och sedan får det vara bra. Då får jag hitta ett nytt utlopp. Köpa nya joggingskor och springa tills jag får blodsmak i munnen. Sundare så, inbillar jag mig. "Förvandlingen" av Kafka landade i brevlådan idag. En klassiker som jag ännu inte läst. Jag hoppas att livet som skalbagge beskrivs på ett begripligt sätt. Annars är jag lite arg ikväll. Människor förvånar mig. De borde kanske inte göra det, men ibland undrar jag hur det står till med den emotionella intelligensen hos vissa. Och jag lär nog få fortsätta att undra. Sen skratta åt patetik. Och gråta av frustration. Men då tänder jag en cigarett, drar djupa andetag som svider i lungorna, ser röken stiga mot himlen, och förhoppningsvis ta med mina känslor - långt bort.

I love you, let's go!

Med våren följder vemodet. Melankolin. Den där som är bitterljuv, som får mig att vilja skrika av glädje, och som får mig att vilja krypa samman och bara hålla om mig själv. Jag vill alltid så mycket om våren. Jag vill resa, överallt. Jag vill hålla handen på stan, stå och kyssas i solen, ligga på en filt under natthimmel, dricka öl på uteserveringar, åka på utflykter med bilen, sitta uppe halva nätterna i gott sällskap och prata. Men framför allt så vill jag leva. Jag känner livet i mig, som väl Ronja Rövardotter sa?! Och viljan blir en förbannelse. Blir en begränsning när jag känner att alla känslor inte får utrymme. Passionen blir min fiende. Passionen som jag älskar. Borde jag stått på en scen där alla känslor fått komma till uttryck? Vad är rimligt? Hur mycket får man "begära"? Hur mycket känslor kan egentligen bubbla runt därinne? Åh, vad jag vill uttrycka allt! Och göra det med stil. Jag älskar dig - stillöst, men ack så äkta! Jag älskar dig oändligt mycket - David. Jag har lite för mycket tid. Till introspektion, gammalt hederligt navelskådande. När jag börjar jobba heltid krymper tiden litegrann, och med den säkerligen också självupptagenheten. För det är väl aningen självupptaget att ha tid att reflektera så mycket över sig själv? Eller är det sunt? Läkande? Eller både och, på gott och ont? Jag vet inte, men ibland känns det futtigt att ha så stora bekymmer när jordskalv får kärnkraftverk att haverera. När gatubarn fryser ihjäl, och människor mördas, och livet inte är heligt längre. Då kan man sitta och begrunda var man ska göra av all lycka som finns inom en. Och så kan man få dåligt samvete över vilken egoistisk människa man är som orkar lida, när det finns dem som verkligen lider. Och så kan man dra det några varv, tills man verkligen mår dåligt... Idag har jag varit och fikat med min "gamla" arbetsgrupp. Vilka underbara människor de är! Jag saknar dem faktiskt. Det känns när jag sitter med dem, när då blir nu. Det är ytterst sällan man lämnar en arbetsplats och faktiskt infriar löften om att höras av; om att träffas. Men med Annelies goda kladdkaka på bordet, och mysiga människor kring det, blev det som det varit. Någonting saknas. Den människa som vi samlades kring har lämnat oss. Kanske finner han, på ett bättre ställe, glädje över att vi någonstans håller kvar. Jag hoppas det. Då ska jag försöka sova. Fast nu ljög jag. Jag ska läsa, är lite för tungsint för att kunna sova. Om moral ska jag läsa, om rätt och fel. För det kommer vårt seminarium på fredag att handla om. Möjligen passande denna sena kväll. Förresten tycker jag inte väldigt mycket om Färjestad. Men jag tycker mycket om att det är dags för fotbollspremiär hos Mikael och Jenny på måndag! För det blir väl ett SM-guld?! För AIK. I år. Jadå!

Lite lycka

Denna afton tänkte jag som så att jag skriver om allt roligt som händer omkring mig. Det är renande att fästa oro och ångest på print, men det finns ju så mycket glädje också. Jag glömmer det ibland. I alla fall så blir det här inlägget lite annorlunda, sådan är intentionen. Så får jag se vart det bär...

Ny soffa och bokhyllor har kommit! Från Ikea. Underbart. Vi, läs David, satte dessa samman och det blev väldigt mysigt i vårt hem. Mitt bidrag under processen var att sitta med en kaffe och upprepande gånger informera D om hur illa jag tycker om att sätta ihop möbler. Det hela bygger på logik, vilket inte är en stark sida hos mig. Äntligen fick mina böcker komma upp i hyllor, de har fört en undanskymd tillvaro i en garderob. Nu fick jag ta fram dem, sortera dem i bokstavsordning, och sedemera njuta vid anblicken av dem. Och så har vi en soffa, med divan. En soffa som man kan ligga ned i, somna i. Nu bubblar det i mig av lust att pyssla i lägenheten. Nästa projekt är en ny lampa till sovrummet. Foten är utsedd, skärm sökes.

Jag beställde två fina bokstöd i skepnad av stegrande hästar, vilka kom samma dag som möblerna. Den ena hästen hade en liten defekt, men de är så fina bland mina böcker. Silverfärgade är de. Bokstöden, inte böckerna. Idag hämtade jag även en bok som jag beställt; "Samlade noveller 2", av Edgar Allan Poe. Denna ska läsas då jag har läst ut "Den sista cigaretten" av Klas Österlund. Vilken fantastisk författare han är. Vilket språk!

Jag får lön imorgon. Då ska jag ge mig iväg till antikvariatet och botanisera. Jag blir hög av böcker. Ett nyttigt begär. Och så ska jag köpa den där lampfoten. Sedan tvinga D att följa med och titta på skärmar. Blir kanske inte helt lätt.

Dåså. Ett inlägg som andas glädje och optimism. Det kändes inte helt tokigt. Dock måste jag ändå gnälla lite. På att AIK förlorade kvällens match mot omöjliga (?!) Färjestad. D och jag såg matchen hos Mikael och Jenny. Jag vet inte om resultatet var rättvist. Det är svårt att se med objektiva ögon på ett lag vars klubbmärke pryder min mage.

Nu ska jag titta lite på MASH. Ytterligare lite glädje innan jag somnar. Nästa inlägg får jag nog allt skriva lite om mitt behov av galen romantik i vardagen. Och om den där önskan att saker kan få vara för evigt. Och om extensiella grubblerier. Eller så bara blandar jag och ger. Såsom livet är för de flesta.

Sov gott!

I don't belong here

Det känns så förbannat hopplöst ibland. Uppgivet. Det känns så tomt inom mig vissa dagar, kvällar, nätter. Känslostormar. Det känns som om vad jag än gör, så blir det fel. Vad jag än säger, tycker, känner, uttrycker, önskar; så är det fel. Det är för mycket, för litet, för överdrivet. Då jag säger vad jag önskar verkar det finnas en underton av krav. Då jag försöker kväsa mina drömmar finns en underton av modstulenhet. Förgänglighet. Jag navigerar mellan ytterligheter. Jag sökte min väg, fann den under de år jag valde att leva ensam. Jag kan inte låstas att jag vill vika av från den, gå i motsatt riktning. Jag står fast vid att det är den som ger mig harmoni, ger mig trygghet. Det verkar inte som om jag kan uttrycka det väl. Då sprider sig hopplösheten inom mig, till den grad att jag vill öppna fönstret mot gatan, och skrika sönder mina lungor. Men, man gör inte så. Man andas. Andas lugnt och stilla. Visar inte med en min att man har gått sönder inombords. Låter det bara vara så.

Jag blir med säkerhet extra introvert när jag sitter ensam såhär. Det är inget tillstånd jag eftersträvar. Lite värker det allt i bröstet när jag känner det där livet som ligger precis utom räckhåll, just nu. Kompromissa. Resonera. Balansera på tillvarons spets, finna mötespunkten.

Jo då, det finns muntra tankar inom mig också. Jag hyser en stilla längtan om ett blogginlägg där inget mörker kan anas. Jag ska försöka nästa gång. Håll dig stilla, min tillvaro. Håll dig stilla så att ljus är det enda som kan skönjas nästa gång jag skriver.

Jag hoppas att ni har en underbar helg!

Sometimes I'm dreaming

Jag tänker inte gå ut och njuta av vårsolen idag. Jag tänker ligga här med neddragna persienner och försöka övervinna ångesten. Jag orkade inte igår. För första gången på år orkade jag inte härbärgera mera. Jag drack vin och rökte cigaretter. Med lite fantasi blev en stol vid köksfläkten en barstol, och gardinerna röda mot natten utanför. Med samma fantasi kunde jag se det liv som jag nog skulle kunna levt om jag gett vika för dekadensen inom mig. Rökiga barer, förr om åren innan rökförbudet då, sena nätter med mycket vin och diskussioner som aldrig kan leda någon vart. Gryningstimmar med ödsliga landskap inom mig, och en vetskap om att det här kan ingen ta bort. Patetik och melodramer kunde varit min livsväg. Igår kväll blev det så. Idag låter jag mig känna att det blev just så.

Jag är rädd. Jag känner mig ensam, trött och förbrukad. Vassa klor klöser åter, lämnar blödande sår. Värnlöshet.

Solen får fortsätta lysa utanför mitt fönster. Jag hör fåglar kvittra. Det spelar ingen roll. Idag hör jag inte hemma där.

Every night I burn, every night I scream your name

Jag har precis kommit hem efter två ridlektioner i rad. Det var väldigt jobbigt, och väldigt roligt. För att per omgående återinföra de kalorier som jag möjligen lyckats bli av med, inmundigar jag nu kaffe och Sitting bull. En av de godaste glassar som finns. Kanske vågar jag mig på en till innan jag hoppar in i duschen. Det återstår att se.

Jag har varit hemma idag. Jag är fortfarande så oerhört trött. Det känns som en omöjlighet att ta sig upp ur sängen när klockan ringer. Det känns som om jag precis slutit ögonen för att sova. Jag försöker rannsaka mina vanor för att gå till botten med vad som är fel. För någonting känns inte helt bra. När helgen kommer känns det som om jag skulle kunna sova precis hela dagarna. Att göra det vore ett enormt slöseri med tid. Men jag orkar knappt någonting annat. När jag går upp om morgonen längtar jag tills jag får lägga mig och vila. När jag sover kommer Maran punktligt varje natt, får mig att kallsvettas. Jag finner ingen riktig ro i sömnen, vaknar ofta av att jag skriker högt. Du sviker mig så gott som varje natt. Vissa dagar följer känslan med.

Var gör man av all sin sårbarhet? Den verkar inte ha någon plats i en värld som denna. Ibland kan jag känna att jag inte hör hemma här. Att jag är för skör, för drömmande och fatalistisk för att ha en plats där jag kan känna frid. Att jag begär för mycket av den människa som jag älskar mest av alla. Att jag begär att han ska stanna här, trots allt mörker jag emellanåt ej kan värja mig emot. Att jag begär att han alltid ska älska mig, trots att en oförsonlig verklighet kan tränga sig på. Någonting måste väl ändå vara beständigt? Eller är det tryggheten i att ingenting är det som vi ska finna trygghet i? Det tänker jag inte finna mig i. Jag kommer alltid att älska dig. Du kan visa mig det här om år från nu, och ingenting kommer att ha förändrats. Det kan du lita på. Min sorg är att jag önskar att även jag fick en sådan plattform en dag. Min vrede riktas mot att så kanske aldrig kommer att ske. Och min uppgivenhet inför sådana villkor får mig att åter böja mitt huvud. Och önska, alltid önska.

Asterix börjar återhämta sig. Han leker och busar, och försöker jama. Vilket han inte kan. Det blir mest ett ynkligt litet pip, icke värdigt en hankatt. Men han kan nu hoppa upp i fönstren, och även i sängen utan att behöva ta hjälp av datorn. Som vore det mitt barn blir jag varm och stolt över hans framsteg.

Nu ska jag hoppa in i duschen. Inga fler glassar ikväll. Imorgon blir det ishockey igen. Ska Mikael och jag få fira en ny seger? Jag tror nästan det...

I just happen to feel so alone, for today for all days to come

Jag kanske är dålig på att leva. Det kanske är det som är problemet, om vi nu ska söka svar. Jag tycker att tillvaron i många fall är oförsonlig. Jag önskar mig mer. Det är förmätet att känna så, för att inte tala om att tänka så. Jag har ju så otroligt mycket. Egentligen har jag allt. Även svagheter. Jag blir liten och rädd och känner hur tillvaron faller sönder. Jag blir osäker och får ångest när jag tänker på att jag är utbytbar. Jag känner hur bröstkorgen snörs samman i fruktan när jag upplever att det liv jag känner och älskar, hotas. Vi hamnar där igen, i ett liv där inga garantier finns. Och jag kommer aldrig längre med de tankarna, än att jag tycker att det är så sorgligt. Jag hoppas att jag någon gång under den tid jag har förmånen att få ha här får uppleva någonting som trotsar alla förställningar om logik. Någonting som är verkligt, och evigt. Rent dramaturgiskt vore det ändå logiskt att så blir fallet. Jag fortsätter att brottas, och jag fortsätter att hamna på knä. Jag kämpar mot existensen. Och jag älskar det här livet så fruktansvärt mycket. Det har blivit så nära ett paradis på jorden man kan komma när D finns vid min sida.

Och han måste nog älska mig en del ändå... För han följde med mig och tittade på min ridlektion i måndags. Vi hoppade, och det gick bra - äntligen. Det var så skönt att få med sig en positiv känsla igen. Hoppning började bli lite ångestladdat för mig, då jag ramlat av två lektioner i följd när vi just hoppat. D tyckte att det var mycket dötid, och att det inte såg så jobbigt ut. Jag tänker mig någon gång i framtiden att jag får se honom på hästryggen, och då ska han rida effektivt en timma. Sedan tror jag att han kommer att förstå hur mycket jobb det ligger bakom innan vi skuttar över de där små hindren. Men vad glad jag blev över att han satt där och tittade. Jag vet ju att det inte är hans högsta dröm att spendera en kväll i ridhusets caféteria. Det är väl kärlek ändå?!

Jag har fått ett jobb också. IFO Ekonomi kommer att få ha mig som handläggare. Jag börjar på timmar i maj, och sedan blir det en heltid när skolan är slut. Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått att det är dags att ge sig ut i arbetslivet på allvar nu. Är jag säker på att detta var rätt utbildning? Skulle jag ändå ha valt att arbeta med djur? Sjuksköterska? Finns det möjligheter att omskola sig om det visar sig att socionom inte var drömmen? Följande tankar är även de inkörsport till en liten lätt extensiell ångest. Men vi brottas väl alla med den på ett eller annat sätt. Så jag tror inte att jag ska inbilla mig att jag är speciellt unik på just det viset.

Och så vill jag tacka alla de underbara som var hemma hos mig i lördags och firade min födelsedag (i efterskott). Det var så skönt att få ha en massa människor som jag verkligen tycker om kring mig. Att ha en kväll med bara dem. Jag skulle egentligen vilja dra ihop fler sådana kvällar, de ger så otroligt mycket. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt. Och vad jag hade saknat Jenny som jag inte träffat på så länge. Vad jag tycker mycket om er allihop. Jag hoppas att ni vet om det!

Nu är det snart dags att åka hem till M och titta på kvartsfinal 3. Ishockey. AIK -HV 71. Fast just ikväll i omvänd ordning då HV 71 spelar på hemmais. Vem trodde att AIK skulle leda med 2-0 i matcher? Jag riktigt känner hur min AIK-tatuering på magen växer...

Dagen innan tentan

Jag har tenta tidigt imorgon. Därför har jag ägnat dagen åt allt annat än att läsa om socialpolitik. Jag har gosat med katter, fikat, läst en deckare, tittat på TV, sorterat i hyllor, och pratat med D. Och nu skriver jag här. Jag har läst också. Underbara Sabina har skickat en sammanfattning, och läser jag bara den några gånger så är det lugnt. Jag är sådan här. Jag måste ha kniven mot strupen för att kunna prestera, för att känna motivation. Hade jag än börjat läsa flera veckor tidigare, så hade ändå ingenting fastnat. Jag låter kanske lugn, men jag är egentligen väldigt nervös. Jag missade ordinarie tentatillfälle, det hände mycket i livet då, så detta är en omtenta. Jag har ingen som helst lust att misslyckas med den, för att sedemera ligga och släpa med den här trista kursen. Och ansvaret ligger helt hos mig själv, och jag har ingenting att skylla på om det skulle bli så.

Jag har haft en period varje läsår när jag har tappat ork. Då har jag ändå sett till att hålla mig flytande, och aldrig tappa mer än vad jag mäktar med. Jag har alltid kommit igen, och klarat mig oförtjänt bra. Några gånger har jag undrat när jag ska få en näsknäpp för att jag inte har läst tillräckligt, men jag har hittills aldrig kuggat på en tenta. Jag har gjort en omtenta tidigare, även då när jag missade ordinarie tillfälle. Men nu känns det lite annorlunda. Jag har tappat ork, men aldrig känt det så tydligt som nu. Så länge det bara gäller mig själv och det jag handskas med, så är det hanterbart. Men när de jag älskar, i det här fallet farfar och pappa, drabbades av svårigheter då tvingades jag ned på knä. Då mäktade jag inte att disponera krafter som jag gjort tidigare. Då blev allt sekundärt. Vilket det fortfarande är i relation till det som varit. Men självklart vill jag kliva ut ur skrivsalen imorgon och känna mig nöjd.

Min kära systerdotter är i Borås nu. Hon följs av resten av de människor som har störst tyngd i mitt liv. De kommer på onsdag. Jag ser fram emot många dagar med dem. Och jag ser fram emot mer skidor, VM har inletts. Och Asterix mår bra. Och vi har beställt en soffa. Vilken underbar optimism det blev i det stycket!

Dags att läsa lite till. Ska träffa Miranda och ta en kaffe innan vi går in och klarar tentan imorgon! Tidigt blir det...

No one brings you down like I

Jag finner ingen ro denna natt. Ingen frid. Det är stora vågar i mörka hav, det är rasande stormar över ödsliga landskap. Det är svårt. Jag försöker, försöker verkligen intala mig att jag kan bättre än så här. Att jag inte behöver falla så. Falla isär, och sedan foga alla bitar samman. Det blir svårare för varje gång. En känsla av misslyckande, av resignation. Mitt enda nyårslöfte förra året blev samma detta år; att bära mitt hjärta i öppna händer. Jag vet inte om man törs kalla det att jag har lyckats, eller om jag fatalt misslyckats. Och misslyckas. Jag älskar dig så mycket att tankar på tillvaron utan dig skrämmer. Och för var gång du vänder dig bort från mig när jag söker det jag inte kan få, faller jag. Var gång jag inte kan krypa upp i din famn och bara få leva i visshet att jag kommer att få stanna där, verkligen stanna där villkorslöst, faller jag. Jag har inga vingar, människor är inte skapta så. Så jag faller.

K sa att jag är den mest neurotiska människa han känner, och det stämmer nog väldigt bra. I humoristiska stunder funderar jag över om Freud alls skulle orkat träffa mig tillräckligt många gånger för att diagnostisera mig som just neurotisk, eller möjligen hysterisk. Det vore i övrigt väldigt spännande att veta vad han skulle ordinerat mig. Eller vad ni ordinerar mig för den delen. Någon av er kanske till och med har ett par vingar över.

Så kom det en liten varelse till oss ändå. En liten grå Asterix. Enligt uppgift norsk skogskatt. Han kom i torsdags, i fredags åkte vi till Blå Stjärnan där han diagnostiserades med kattsnuva. Han var även undernärd och hade en ögoninfektion. Så vi har droppat ögon, gett antibiotika, och älskat honom. Och nu är han en pigg och glad liten kattunge, skuttar över våra golv, piper ynkligt i sina försök att jama. De andra katterna verkar nyfikna och glada. Och vi är också glada. Mindre glad är jag på människor som inte kan ta hand om katter, som låter dem bli så sjuka. Även då man köper katt på annons tycker jag att man ska kunna förvänta sig att de är friska. Jag vill ringa och skälla, D vill inte. Han är lite mildare till sitt sätt. Men det kanske de flesta är i jämförelse med mig...

Jag hoppas att ni drömmer fina drömmar. Att ni får ynnesten att de går i uppfyllelse.

"For a minute there, I lost myself"

Jag skriver några rader ikväll ändå. Jag har egentligen ingenting speciellt att skriva om, och jag är hemskt trött. Men ändå ber ord om att bli nedtecknade.

Jag har varit på ridlektion, hoppspecial, ikväll. Det är J som gav mig sin plats då hon är bortrest. Det blev ingen hoppning i den bemärkelsen, utan markarbete, men det var väldigt jobbigt. Än jobbigare då vi bara var två stycken som red, och då hinner man aldrig slappna av. Ridläraren ser allt man gör, och det gäller att korrigera hela tiden. Jag förstår mig inte på dem som tror att ridning är lätt, att det bara är att sitta på en häst rakt upp och ned. Jag utmanar er att testa! Om inte annat så är det hemskt roligt.

Annars så formulerar D och jag drömmar om en kattunge i ord, och snart även handling. Vi har kommit så långt att vi tänker titta på några stycken. Jag hoppas att D vet att det är väldigt svårt att "bara titta" på kattungar. Min erfarenhet är att tittar man, så tar man med sig en hem. Vi får väl se hur det blir imorgon. Vi har välsignade tassar redan, som trampar runt i detta hem. Små, mjuka kroppar som sover i vår säng, som väcker D tidigt om morgonen för att få mat. Jag minns att det var Ramses som fick mig att inse att det måste finnas någon form av tanke bakom all skapelse. Jag låg jämte honom och såg på hans lilla ansikte medans han sov. Och tänkte att sådan skönhet, sådan perfektion inte kan vara en slump. Eller så är det just så, en vacker slump.

Jag har grubblat idag också. Ibland tänker jag tills alla tankar tar slut. Jag trivs med att grubbla, det gör mig till den människa jag är. Men stunder kommer då jag önskar att jag möjligen kunde grubbla aningen mindre på vissa saker, de där som inte riktigt går att finna ro i. Finns det någon gräns där tro? En osynlig linje som jag tassar över. Spelar det någon roll egentligen?

Jag måste få älska med buller och bång, och intensitet. Hur mycket energi det än kostar, hur intensivt det än blir. Jag känner inte till något annat sätt, kan inget annat sätt. Det kanske är jag som ska skorra fram serenader utanför fönstret och lägga sirliga kärleksbrev på D:s kudde. Det kanske är jag som ska ropa ut från hustaken att jag tackar allt som finns för att jag träffade D. Så lätt är det egentligen. Och så förbannat svårt. För jag tänker inte, vill inte, kan inte, bli mer lagom. Så är det!

31 år

Så har denna dag fallit, passerat. Jag är så oerhört tacksam för alla som har hört av sig, de har gjort min dag värdefull. Varje hälsning jag läst har sänt en ilning av glädje genom kroppen, tack alla ni som finns därute.

Vemod och hopp. En sådan etikett får denna dag när den läggs till handlingarna. Jag skulle egentligen varit född i en annan tid. En tid när kärlekskranka gossar sjöng serenader nedanför balkonger. En tid där romantik var så mycket mer än den är idag. Idealiserar jag? Jag tänker att det ligger stråk av äkta kärlek och oskuld i förfluten tid. Det här är en dag som jag älskar. En dag vi kan viga åt att låta alla älskade omkring oss få veta att de är just det - älskade.

Ridlektionen gick rätt så bra. Nu ska jag lägga mig och drömma litegrann. Drömma om den där framtiden. Om livet.

Puss på er!

Räknar ned

En dag kvar. Eller ja, en halv i alla fall. Jag fyller snart år. Det är lite vemodigt, som vanligt. På något sätt gör jag alltid bokslut den dag jag rent formellt blir ett år äldre. Ser var jag har hamnat, vilka drömmar som förverkligats, vilka som ännu vilar. Jag tycker om att fylla år. Och jag tycker inte om att fylla år. Jag är barnslig nog att tycka om presenter, spritta av lycka när folk gratulerar mig, och få känna mig omhuldad för en dag. Men just det där med att göra en avstämning av vart livet fört mig, det gör jag med blandade känslor. Fortfarande finns en längtan att vara där jag inte är - längre fram.

Jag är trött på min otillräcklighet, på att inte förstå de premisser som tillvaron bygger på. Jag är trött på alla tvivel, på att inte få alla svar, alla garantier. Jag önskar fortfarande att man kan veta att vissa saker är för alltid, för evig tid. Att vissa saker är starkare än allt annat, länkade i kedjor som aldrig kan brista. Skrivet i stjärnorna, eller vad ni vill. Någonstans inom mig tänker jag låta mig själv tro att det kan få vara så. Någonstans inom mig. Svärtan gör avtryck, tillvaron knakar. Jag önskar mig frid på min födelsedag, och kärlek - evig kärlek.

Imorgon ska jag jobba. Jag ska lägga mig och läsa nu tänkte jag. Jag läser en deckare som jag har läst några gånger förut, men jag har inga nya böcker just nu. Jag skulle vilja läsa Lagercrantz, kanske ska köpa den för de pengar jag fick i present. Har även sett en tavla på Anyhow i Göteborg som jag vill ha här hemma. Jag tänker ha en fin dag imorgon. Jag hoppas att ni får det också.

"Say it will always be like this"

Jag ramlade av två gånger när vi hoppade i måndags. Det är andra hopplektionen som jag ramlar av, känner mig inte som någon Rodrigo Pessoa direkt. Det är så fruktansvärt irriterande, för när hoppningen fungerar är det en magisk känsla. Och det är då jag tycker att ridning är som allra roligast. Jag får skylla (litegrann) på den åsneliknande häst jag red på. Hon tyckte att det var motiverat att fara fram i full fart mot hindren, och sedan ångra sig i allra sista stund. Och när hon vägrade, var jag på väg framåt. Och då fick jag kräla i sågspån; säkert lär man sig någonting av det också.

Seminarium i Göteborg idag. "Rättsliga dilemman" är en väldigt intressant kurs. Jag upptäcker åter att jag faktiskt vurmar för juridik, det är roligt. Intressant. Och spännande. När jag väl sitter där i skolan, så känner jag att jag faktiskt tycker om att studera. Det kommer att bli så att jag ångrar att jag inte tog vara på den tiden bättre. Det är bara några månader kvar nu.

När jag klev på bussen för att åka hem, kände jag att jag började må illa. Det var varmt och kvalmigt, och ju fler människor som klev på desto mer tänkte jag på hur illa jag mådde. Varför skulle det vara så pinsamt att må illa bland människor? Jag svalde och svalde, och försökte tänka på trevliga saker. Kallsvettades. Men så lyckades jag somna till slut, de som känner mig är nog inte förvånade över detta. Ambitiöst nog gav jag mig ut på en promenad ikväll, och då återvände illamåendet. Hoppas att det går över efter några timmars sömn. Det är mycket att göra på jobbet imorgon.

Annars beundrar jag den tjej som lade ut en bild på sig själv i underkläder på sin blogg. Hon hade den bilden jämte en bild på en av de tjejer som vikt ut sig i Slitz. Tanken var att visa att det är så de flesta av oss inte ser ut. Jag tänker att jag önskar så att vi alla kunde ta till oss det. Och vill inte männen att vi ska se ut på annat sätt än retuscherade modeller med H-kupor så är det ändå dem de är fel på. Männen alltså. I övrigt så har jag aldrig hört någon man som har sagt att han tycker att hans flickvän borde banta eller operera sig. Jag skulle inte våga gå som långt som att lägga ut en bild på mig själv, men jag tycker att det var förbannat bra gjort. Hatten av!

Jag fyller år på måndag. Klockan 09:51 den 14-e februari har jag nått en ålder av 31 år. Och jag känner att livet börjar lägga sig till ro. Jag är på väg dit jag vill vara. Med den människa jag önskar följer mig dit.

"Den vackraste stunden i livet var den när du kom..."

Rubriken är inte min. Den är lånad av Lars Winnerbäck. Men den passade så bra idag, så jag hoppas att han inte har något emot att den får illustrera min lilla text. Idag har vi varit tillsammans i sex månader, D och jag. Med det sagt, behöver jag nog inte vidare utveckla vad jag menar med min rubrik. Jag har mer än vad jag någonsin kunnat önska. Jag älskar dig mer än vad jag trodde det var möjligt att älska någon. Jag är en mycket rik människa.

Ändock så ville dagen inte riktigt lägga sig till ro. Marken började gunga under mina fötter, och jag orkade inte riktigt stå emot. Den där rädslan någonstans där inom mig, den som ingen riktigt kan ta bort, klöste vilt i mitt bröst. Då stelnar hela jag i ångest, vill bara krypa ihop och ligga stilla, i rörelsen vilar smärta, vilar ovisshet. Som om någon skar ett hål i min sida och fyllde hink efter hink av iskallt mörker, förmådde inte bära bort allt. Sydde igen med silvertråd, lämnade mig. Så mycket skrämmer mig tanken på att ingen kan ge mig garantier för att du alltid finns kvar, exakt så mycket.

Göteborg idag, mysigt att gå där med L. Det är en väldigt trevlig ny bekantskap, skönt att det ännu finns sådana att upptäcka. Våra kära sambos gick för sig själva. Vi har inte riktigt intresse av samma affärer... Och skönt är väl det. Jag köpte ingenting, trots att en hel del lockade. Men pengagudarna är inte riktigt på min sida heller denna månad. Och jag vill så gärna att katterna ska ha ett fint klösträd. Så jag lägger det jag tittade på idag till min lilla lista på saker som vore roligt att köpa nästa månad. Eller månaden efter den.

Jag har bestämt att nästa tatueringsmotiv som får pryda min kropp blir min lille älskade Ramses. Jag vet inte riktigt var jag ska placera honom, men sidan av magen eller låret känns som de bästa alternativen. Nästa bokningsdag hos J är 4 april, så jag får ge mig till tåls litegrann. Den där väntan som följer när man väl har bestämt sig är så jobbig! Jag är en otålig människa som vill att allt ska hända nu, nu, nu - helst igår.

Men inte heller det är möjligt. Kan man upphäva logikens ramar för tillvaron? Riva hål i den verklighet som alla säger är den enda möjliga?

Trust

Det har varit en lång dag idag. Slitsam. Jag är trött. Känner mig sliten - fortfarande. Jag har levt i udden av ögonblicken, försökt minnas varför jag har valt det jobb jag har, försökt minnas varför jag valt det här livet. Åter känt tillvarons vassa kanter, stått modfälld inför de tvivel som anfräter mig. Varför kan vi inte få garantier? Varför kan vi inte få känna att vissa saker alltid kommer att vara, alltid kommer att stå fast? Varför kan vi inte få vila i den tryggheten? Finna ro i den.

Jag tittade på "The gift" igår kväll. Jag har sett den förr; tycker om den filmen. Cate Blanchett är en så vacker kvinna. Skulle jag vara säkrare om också jag var så vacker? För vilken man med förståndet i behåll skulle försaka en sådan kvinna? Som verkar lika klok som vacker. Jag såg henne i ett program där hon pratade om livet, om värderingar. Tänker att jag önskar att någon ser mig som lika vacker, ännu vackrare. Egoistiskt? Det är märkligt, för jag ser inte män på det sättet. Åter så har kärleken gjort mig blind. Och hugade människor ler i mjugg och nickar belåtet åt att det säkert inte kommer att vara, visst kommer jag att se andra vackra människor. Men sedan jag träffade D, ser jag bara honom. Så är det. Det är säkert urfånigt, men jag har redan konstaterat att kärleken gör mig precis urfånig - och oändligt lycklig.

"Mäklarna" är en mycket bra serie, rolig. Jag har inte sett den tidigare, men nu är jag fast! Jag har förresten läst ut Noréns dagbok. Han skrev för publicering. Undrar om det påverkade sättet att skriva på. Jag kan inte bestämma mig för om han är väldigt pretentiös, eller väldigt naken och uppriktig. Eller både och. Jag har läst att "Peer Gynt" går i Göteborg, och den vill jag verkligen se. L och K lär väl vara de vänner som kan tänka sig att se den med mig. Jag ska maila dem och kolla, redan ikväll.

Pratade med pappa ikväll. Vi kan skoja lite om operationen nu, om att det var lite synd att de inte opererade bort hans lite retliga jag när de ändå höll på. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så bra. Först nu kommer stunder när jag förstår vad som kunnat hända, det otänkbara. Jag älskar dig så mycket pappa! Jag ska bli bra på att säga det, så bra att du blir trött på att höra det.

Andas

När du inte är hemma skriker lägenheten efter din närvaro. Väggarna håller andan, väntar ängsligt. Atmosfären är annorlunda i det ögonblick jag kommer in i hallen och vet att du inte är här. Själva luften skälver, av oro. Väntan. I samma ögonblick du kliver innanför dörren andas tillvaron ut, får tillbaka sin kraft. Det tysta skriket dör ut. När du är hemma igen fattas mig ingenting. Kommer aldrig att fattas mig någonting.

Kloka Becky skrev om mitt förra inlägg att tillit är en gåva som mottagaren är fri att göra vad han/hon vill med. Kan då en person med att utnyttja den gåvan, kasta bort den, skymfa den, så kan vi aldrig göra någonting. Men vi behöver nog inte frukta det alltför mycket; anständiga människor gör inte så.

Ridlektion ikväll. Ganska så trög häst, ganska så trött Tina efter lektionen. Dock tyckte jag att det gick rätt så bra. Jag drömmer om att någon gång i framtiden bo i ett hus med skog runt knuten. Där det finns ett litet stall, och grusvägar att rida på om sommaren. Jag skulle vilja ha en häst, och en hund. Jag vill ha barn som springer på gården, höra deras skratt. Jag vill ha trägolv, vackra tavlor, och vita gardiner. Jag vill välkomna vänner med nybakat och kaffe, och jag vill att D alltid finns nära mig. Ibland kan jag knappt vänta på att få komma dit.

Stilla fredag

Tillit. Det är väl ett ganska så viktigt ord. Är det till och med nödvändigt? Hur skapar man den? Hur behåller man den? Hur handskas man med tanken att någon annan hela tiden har det fria valet att välja bort en? Hur handskas ni med den? Ni kanske är modigare, eller dummare... Jag avskyr det där egentligen. Att ge någon all kärlek och sätta all sin tro till någon, och så aldrig helt kunna veta att den personen inte kastar bort det. Slänger det värdefullaste man kan ge. Kärleken är livsfarlig. Och störst.

När jag hängde upp dina kläder i torkrummet igår kväll, kände jag en sorts frid inom mig. Du har blivit mig så välbekant att jag känner till alla dina kläder. Jag vet hur du ser ut i dem, vet vilka du tycker lite mer om. Jag hänger upp dem med varsamma händer, ler åt hur absurda mina tankar ändå är. Kärleken gör mig fånig.

Ikväll har jag varit hemma hos mor och far. Vi tittade på handboll och "På spåret". Det är så skönt att jag gar blivit gammal nog, 30 (snart 31), att faktiskt kunna stå för att jag vill åka hem till mina föräldrar en fredagskväll. Att jag älskar att sitta och prata med dem, de har även en underbar humor som livar upp. Det är så härligt att kunna välja det, och känna att det var det som jag allra helst ville göra ikväll. Jag behöver inte gå ut på krogen eller hitta på någonting annat för att inte känna att jag är helt misslyckad. Vad jag ändå älskar att bli äldre, och då förhoppningsvis lite säkrare för varje år. Jag har längtat så efter det lugna livet, efter att våga stå för att jag vill leva det. Så fick också jag komma dithän.

Och för att ytterligare understryka hur lugn min kväll är, så ska jag nu lägga mig och läsa. Det är en underbar känsla att veta att jag får sova länge imorgon. Jag börjar samla ihop mig lite mer nu, börjar få en struktur. Önskar att jag hade pengar till att köpa allt det där som lägenheten behöver. Önskar att vi får bo här tillsammans - länge.

God natt alla fina. Oavsett om ni slår klackarna i taket i stadens vimmel, eller ligger under en filt och äter godsaker. Helgen är vår.

Om TV-serier och katter

Jag är rörig just nu. Jag glömmer saker jag borde komma ihåg, och de saker jag tror att jag kommer ihåg har jag rört samman. Det känns inte vidare stabilt, men det går väl över - det också. Jag tampas med mig själv, försöker ta mig över ett gungfly, försöker finna de tuvor som håller. Försöker att inte titta ned, titta aldrig ned. Är så trött, så orkeslös. Känner mig så otroligt tråkig och förutsägbar.

Jag har återupptagit bekantskapen med Lars von Trier och hans "Riget". Jag älskar den! Jag minns att jag och mamma satt och tittade på den när den kom första gången, och vi tyckte allt att den var väldigt skrämmande - och rolig. Nu när jag ser den igen så synes den mig inte lika skrämmande, men precis lika rolig. Och även om jag inte tycker att den är lika otäck, så är den precis på den där subtila gränsen till att jag vågar titta. Spänningen byggs upp på ett sådant sätt att jag kryper ihop under täcket och blir mer rädd för det förväntade otäcka, än för den faktiska scenen. Det andliga är fantastiskt. När min ork kommer tillbaka ska jag börja jobba med det lite igen.

Min första ridlektion på flera veckor hägrar ikväll. Jag återvände till Borås Ridhus efter flera års frånvaro från ridningen. Men jag har saknat det så gott som hela tiden. Nu har jag haft ett ofrivilligt avbrott på några veckor, och ser fram emot att få sitta på hästryggen igen. Det är en enorm frihetskänsla, prova det ni som inte redan gjort det.

Katterna ligger här jämte mig nu. Jag har väl ungefär deras dyngsrytm för tillfället, och då ska ni veta att katter sover cirka 65 % av dygnets timmar. Ibland önskar jag mig en liten kattunge. En Norsk skogskatt eller en Ragdoll.

Pappas tumör var godartad. Vi pratar en stund varje dag om allt och ingenting. Han och mamma har bokat resor till Paris och Mallorca. Det pratade vi också om; att livet är dyrbart och att man ska passa på att göra saker som man vill göra. Se saker som man vill se. Farfar mår också relativt bra. Han är svag, men annat är inte att vänta. Jag ska åka dit i veckan. Ta med mig fikabröd, sitta och prata med honom och inte vara på språng iväg. Min familj, jag älskar dem så mycket.

Efterdyningar

Jag är så oerhört trött. Det är en trötthet som går bortom rimlighet, som inte går att sova bort. Det kanske inte är så konstigt efter allt som hänt. I onsdags var jag på kursintroduktion i Göteborg, och blev glad över att hamna i en grupp med så härliga människor. Jag kände hur den där slumrande ambitionen började röra lite på sig, kände hur jag ändå tycker om att vara i skolmiljö. Men imorse när jag vaknade förmådde jag inte samla energi till att ta mig upp. Det känns som ett misslyckande. Jag somnade om, och sov halva dagen. Iväg till min underbara kiropraktor, Kicki, som fick min ländrygg att kännas bra igen. Vidare till mamma som lagt upp ett par nya byxor åt mig. Sedan hem till Noréns alster, och så somnade jag igen. Vaknade när D kom hem från jobbet; han tycker att jag är Sveriges slöaste tjej. Det kanske jag är. Och just nu är jag värre än någonsin. Och jag vet att hur mycket jag än sover så kommer jag inte att bli piggare, det är en annan trötthet. Det är efterdyningar.

När jag stod i kassan på Apoteket härom kvällen såg jag ett ungt par som stod och pratade. Så sträckte killen ut sin hand och rörde försiktigt vid sin tjejs kind. Någonting rör sig alltid inom mig när jag ser människor ge uttryck för sin kärlek så. Någonting vemodigt, ett vackert vemod. Jag är övertygad om att kärlek är svaret på alla frågor. Jag gick därifrån och var glad över att det finns människor som tycker så mycket om varandra att de inte kan låta bli att visa det. Så finns det hopp - om allt.

Sverige vann en spännande handbollsmatch ikväll! AIK vann inte. Jag börjar bli orolig över tabelläget. Men att oroa sig över saker som jag inte kan påverka gör jag redan lite väl mycket. Lite rädd idag, en kort stund kände jag hur marken rämnade och jag riskerade att falla. Hämtade upp det rätt så snabbt, rätt så bra. Jag är mer sårbar nu, hudlös. När allt som hänt har fått lägga sig till ro tror jag att även jag kommer att lugna mig. Så mycket som man kan lugna sig som känslomänniska.

SuperNintendo en stund igen. Jag borde sova, borde vårda min tillvaro bättre. Jag vet att jag kommer att vara än tröttare imorgon. Nästa vecka ska jag börja ta hand om mig bättre; äta bra, träna, sova ordentligt. Jag lovar.

Mod

Jag beundrar alla er människor som ger er in i kärleksrelationer. Så otroligt modiga ni (vi!) är. Med de osäkraste av odds, inga som helst garantier, och så att försöka sätta sin tillit till en annan människa. Så ger vi oss in. Och något annat kan vi inte göra. Vi måste lägga den där insatsen, måste sätta vår tillit till någonting som aldrig låter sig fångas, måste leva med de riskerna. Det är förbannat modigt. Jag blir rädd någon stund varje dag, känner att jag svävar i en tom rymd. Jag blir rädd för att du inte alltid kommer att finnas här med mig, rädd för att du ser på mig en dag med ögon där kärleken dött. Rädd för att jag inte alltid får vakna jämte dig, krypa in i din famn och känna frid. Det är inte de roligaste av tankar, men jag måste erkänna för mig själv att jag tänker dem, fruktar dem. Jag tror att det går över. Jag hoppas att det blir relativt snart.

Det blev ingen tur på stan idag. Jag vaknade och kände mig inte alls bra, så jag stannade i sängen. Sov och drömde oroliga drömmar, ropade ord som ingen hörde. Vaknade till och klappade små mjuka katter som låg jämte mig. Jag älskar mitt liv egentligen. Jag är glad över att bo med D och katterna, glad över att bo i den här lägenheten, glad över mina underbara vänner, min familj, glad över att skolan faktiskt snart är slut. Även glad över att jag kan känna melankoli och ångest; livet har ändå lärt mig något. Massor.

Sov gott!

Still the hardest part for you

Jag kan känna hur tillvarons mening rycker i mig, med kraft. Jag stannar upp, blir osäker, vill gå alla vägar på en gång, vill rusa in i framtiden. Det låter sig tydligen inte göras. Jag gick runt i stan efter jobbet, grått. Människor, gråa de också. Dagen har varit grå. Det har inte varit den bästa av dagar. Jag är så oerhört sorgsen ibland, de där trådarna kring nervbanorna är spända för hårt. Då kommer allt det där mörkret som vi alla fruktar, de där tankarna vi inte vill kännas vid. Och jag bara önskar att jag kan få vara i allt det här och ändå vara trygg. Ändå våga finnas till, utan masker, bara vara. Får man begära det? Kan man få vila i en känsla av att inget brister, att det går att finnas till i det svåra och att lita på att inget brister?



Kanske i mitt nästa liv så får jag bli coolare, mindre känslosam. Kanske jag då kan kasta av mig melankolin, som vore den bortblåst. Skulle allt bli bättre om jag inte var den jag är, om jag redan nu inte levde varje ögonblick så intensivt? Jag tycker ju att det är också min styrka, en passion, en lojalitet och kärlek till de människor som finns omkring mig. Jag kan inte vara lagom, det kommer alltid att finnas något undflyende och dramatiskt över mig. Och jag älskar det också. Och jag önskar att D kan fortsätta att älska det. För den kärlek jag känner för honom är sann, äkta. Utan tvivel, bara en stilla känsla av ro. Och lycka när jag hör hans andetag jämte mig om nätterna, den allra största lycka.



Två par örhängen och ett armband förvandlades mina svarta jeans till. Att få köpa vackra saker gjorde mig ändå nöjd idag, men imorgon ger jag mig ut efter jeans igen! Efter att jag träffat Johanna och besökt tatueringsstudion med henne. Nu blir det Supernintendo en stund. Jag har regredierat till tioårsåldern och kan inte sluta spela Super Mario. Enda skillnaden nu är att jag inte riktigt vågar kasta kontrollen i väggen, då den ju inte tillhör mig...

Söndag

Jag ska alldeles strax lägga mig och läsa ur "En dramatikers dagbok", av Lars Norén. Det är inte den mest uppmuntrande bok jag läst, om nu någon trodde det, men ack så bra! Det är hans dagbok, och ändock är det poesi. Skrev han med tanke på framtida publicering, eller skriver man så vackert ändå? Jag fastnar vid vissa meningar; läser dem och och om igen. Jag blir lite avundsjuk, och önskar att jag kunde skriva precis så. Fånga svärtan, och glädjen för den delen, och kunna befästa orden så att det känns. Och orden tröstar, och skrämmer, och gör mig lite vemodig. Och får mig att önska att jag hade sett någon av hans pjäser. Det får komma i framtiden.

Annars en stilla dag. Fika hos Johanna och Pontus, fika hos mor och far. Lilla pappa. Nu efter allt som hänt känns det som om jag är den äldre, den visare, den som ska kunna trösta honom. Lustigt med tanke på att det han har gått igenom säkert lärt honom mer om livet, än vad det lärt mig. Men jag känner så. Jag skulle vilja hålla om honom och berätta att allt kommer att bli bra. För något annat går jag inte med på, kommer jag aldrig att gå med på.

Imorgon ska jag jobba. Och jag välkomnar pengar från CSN för jag vill så hemskt gärna köpa ett par svarta jeans. Jag vill i och för sig köpa mängder av saker, men just svarta jeans har jag varit sugen på länge. Lite ytlighet (?) i form av shopping kommer att göra mig gott.

Efteråt

Milt kaos har rått under en tid. Människor som står mig nära har råkat ut för saker som jag aldrig önskade skulle hända, som jag önskar aldrig händer igen. Splittrad har jag känt mig. Splittrad och full av oro, utan att ändå kunna känna efter ordentligt. Hade jag tillåtit mig att stanna upp och känna efter när allt hände, så hade jag frusit fast. Inte förmått mig att komma vidare. Så jag försökte så gott jag kunde, levde med ett ganska så stelt leende på mina läppar i väntan på - jag visste faktiskt inte vad jag hade att vänta mig. Jag vara bara rädd för de alternativ som väntade i skuggorna. Och så, när sedan kaos vek åt sidan, kom den enorma tröttheten. Kom de känslor som fått vänta, och som de kom. Jag blev obalanserad, ångestfylld, än mer rädd, arg, och så någonstans därinne ändå glad. Lycklig över att pappa klarade sin operation så bra. Lycklig över att farfar kom tillbaka från det mörker dit jag fruktade att han tagit sin tillflykt. Och så skulle allt bli som vanligt. Och när allt ska bli som vanligt och alla förväntar sig att jag ska må bra så faller jag. Jag faller inte så långt som jag brukade, det finns en famn som fångar upp mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur fullständigt livet är när jag vilar i den famnen.

Och nu börjar allt så sakteliga återgå till det välkända. Jag har börjat jobba som handläggare igen, samtidigt som Socionomprogrammets sista termin har inletts. Det kommer med säkerhet att bli mycket att göra, som det brukar när jag försöker vara lite extra ambitiös. Jag måste påminna mig om att hushålla med krafterna, inte springa rakt in i den där väggen som jag brukar göra om våren.

Nu går vi och handlar, D och jag. Livet är vackrare nu, större. Tänk om jag kunde få bestämma att det ska förbli såhär. Jag tror att jag gör det faktiskt.

När tillvaron lättar

Så, efter den längsta av dagar, kom ett besked som fick järnbanden kring mitt bröst att brista. Jag har burit denna dag varsamt i mina händer, samtidigt som jag bett timmarna att skynda förbi. Ständigt har mina tankar vandrat till en operationssal, till det enda ställe som ägde någon giltighet denna dag. Och i denna operationssal, där våra oroliga tankar länkades samman med vår förtröstan, genomfördes en operation enligt planerna. Och då pustade själva världen ut, allt började andas igen. Åter blev tillvaron vacker, värd att finnas till i. Nu längtar jag tills du kommer hem; sitter i din fåtölj framför en värmande brasa.

Dyrbara dagar har passerat. Jag inser att min kärlek till de som finns omkring mig är så oerhört stor, så oerhört omfattande. Om den så skakas i sina grundvalar, rubbas den icke, förstörs den ej. Det är som stoft som drömmar är vävda av.

Jag vill tacka någon för den nåd som erbjuds oss i de svåraste av stunder.

Ord under timmarna

Ord kan vara så värdeladdade, och vi kanske aldrig vet om det. Ord kan göra hela skillnaden. Vi tänker sällan på det.

Ord kan gälla en högt älskad far som ligger i en sjukhussal och väntar på operation. De kan gälla den ångest och oro som svävar i salen. Det finns en övergivenhet där som vi inte kan nå.

Hjärntumör blev ett värdeladdat ord för mig. Ett skrämmande ord som fick mina tankar att oroligt röra sig i utkanter av tillvaron dit jag inte vill befinna mig. Som får mig att kalibrera tillvaron, röra mig bort från dess vassa kanter, och drömma om att evig kärlek är möjlig.

Godartad är ett annat ord som allt hopp har förlagts till. Det är ett ord man använder som sjukhusspråk, och mer än så säger man aldrig. Man tillägger inte att det kommer att gå bra, man talar endast om förutsättningar och förväntade hypoteser. Detta ord gör just nu hela skillnaden.

Min pappa, ordet far känns plötsligt aningen för högtidligt och avståndstagande, kommer att genomgå en operation imorgon. Jag önskar att ödets trådar vävs samman för att rädda honom. Jag önskar att all kärlek som omger honom kommer att göra hela skillnaden. För visst finns den, den eviga kärleken? Visst är det till den vi sätter vårt hopp? Speciellt dessa dagar då timmarnas tyngd upphör att verka, då det som tidigare utgjort en ram för tillvaron bleknar i konturerna.

Älskade pappa. Utan dig finns ingen tillvaro.