Red dirt girl

Så är håret lite rött, och rätt så mycket kortare. Det fick med beröm godkänt av David, så jag får väl lita på att det blev bra.

Examinationsuppgift i kursen "Rättsliga dilemman" inskickad igår. Det är alltid samma känsla av lättnad när man mailar in uppgifter, en djup suck av tillfredsställelse. Imorgon är det opponering i Göteborg, och på fredag sista arbetsdagen på nuvarande ställe i kommunen. Och så nästa vecka är det dags att lära sig allt om ekonomi på just IFO Ekonomi. Det ska bli riktigt roligt att kommma till ett nytt ställe!

Idag var jag uppe tidigt, trots ledighet, och gick en morgonpromenad med Johanna. Hon hade bakat scones, så jag fick en god frukost. Nu är jag hemma, och ska läsa en stund. Jag kommer säkert att "vila" lite också. Inte för länge dock, tänkte sätta mig i solen och drömma mig bort en stund senare.

Och så spritter det i kroppen, känslor vill ut. Jag kanske borde börja med bungyjump, utforska grottor, eller köra Formel 1. Vad som helst som får den där alltför ofta närvarande känslan av frustration ur kroppen. För jag ser i dina ögon att det börjar bli tröttsamt. Och jag hör inte samma övertygelse i din röst, orden har mattats efter att ha blivit sagda så många gånger. Och då isar det av skräck inom mig. För det är sådan här jag är. Jag kan bara hoppas att det räcker.

Annandag

Till min stora förtjusning känner jag att det här blir ett glatt inlägg. För dagarna som passerat har varit fyllda av glädje och skratt. Det har varit grill och spel hos Kalle och Maria, middag med föräldrar och syster, mat på balkongen med Klas och Linda, och fotboll hos Mikael och Jenny. Härliga dagar! Syster med familj har varit i Borås, och som alltid är det stunder med dem som är bland det finaste i mitt liv. Jag känner mig lugn och trygg då. Har tillförsikt och framtidstro. Jag är Tina, utan masker. Och när David är med känner jag att tillvaron är fulländad. Jag är så fruktansvärt kär.

Tyvärr så blev det ingen riktigt rolig fotbollsmatch hos Mikael idag. När människor osm kallar sig för fans slänger in knallskott och ser till att det egna laget förlorar matcher, då vet jag inte var vi har hamnat. Hur tänker man? Vad tror man att man uppnår? Jag förstår att det måste vara avskräckande straff, men det är så trist att spelare ska få lida för hur klacken bär sig åt. Jag hoppas att AIK kan ta tydligt avstånd från de som kallar sig supportrar, och jag hoppas att man slipper se det hända igen. Besvikelse!

Så vi åkte hem och lade oss på gräsplätten istället, mysigt det också i och för sig. Om en stund ska jag iväg till ridhuset, och sedan ska jag skriva examinationsuppgift. Med kniven mot strupen... Jag vill bara att terminen ska vara slut. Jag längtar till mitt nya jobb, hoppas att den där tanken att stödja och hjälpa människor slagit igenom bättre där.

Och så vill jag säga grattis till min fina Rebecka som fyller år idag. Hoppas att du har haft en underbar födelsedag, och att du får det bästa året någonsin. Love you.

I go back to black

"du har ont
när stjärnbilderna
tränger på"

Bruno K. Öijer


Nattsvart dag. Inget jobb, ingen lunch, ingenting. Tårar, lite ilska. Och så den där förbannade känslan av att inte komma längre. Stoppa tillbaka drömmmar i en liten ask, gräv ned dem i stengrunden. Glöm dem. Det blir ändå aldrig så.

Jag hoppas att det blir en bättre dag imorgon.

I have to turn my head until my darkness goes

Jag är en ganska besvärlig människa. Jag har drömmar som betyder så mycket för mig att bara visionen av dem får mig tårögd. Vissa scenarier har putsats till fulländning i mitt huvud. Det är de drömmarna jag är rädd över att aldrig få uppleva. Det sägs att analyser och tankar helst inte ska övergå i grubbleri - ha! Tänk om så vore att det gick att fundera sådär lite lagom. Men jag är inte lagom, på gott och ont. Och om Lars von Trier säger att vi ska ta det goda med det onda, så är det säkert så. Och de där drömmarna som bara finns och värker i kroppen, visst är det väl så att det är svårt att tränga undan dem? Visst är det väl så att blotta tanken på att förverkliga dem får en att vilja springa skrikandes runt kvarteret? Av lycka.

Idag har jag och D för andra veckan i rad åkt till I15 och tränat. Han tar sig runt i löparspåret, och jag kör intervaller i backe eller på bana. Det kan bli en fin tradition. Ett komplement till filmer och godis i nya soffan. Vi har även varit i Sjömarken och sett till att min bil fått sommardäcken på. Det verkar dock som om däcken är lite lagom slitna, och eventuellt får jag fundera på att köpa nya. En underbar utgift i så fall! Det är dessutom dags att fundera på att byta kamrem, och så är bromsbeläggen bak slitna. Jag ser stora summor pengar flyga iväg.

Jag har försökt ta en cigarett som bot mot melankolin inom mig, men det gick inte. Igår kväll kände jag för att ta en promenad. Jag köpte ett paket Marlboro lights, för jag kände att det var en cigarett som jag längtade efter. Men när jag dragit ett bloss fylldes jag av besvikelse. Det var inte det. Det botade inte, lindrade inte. Jag rökte halva, sedan var det nog. Och jag vet nu att det inte fyllde någonting inom mig. Det kanske är så med melankoli. Att man får leva sig igenom den. Den är bitterljuv.

Att resa ensam är ett jättebra sätt att utmana sig själv på, om det är på det sättet man vill göra det. Men det finns väldigt, väldigt många andra sätt att växa på. Vi är alla olika. Nog så.

Nu ska jag läsa en stund. En gammal deckare. Så blir det jobb imorgon, och mitt på dagen lunch med underbara Frida! Och efter jobbet promenad med lika underbara Johanna. Det blir nog en väldigt bra onsdag.

Sov gott alla!

Blandar och ger denna måndag

Helgen var mysig. Mysig fredag med David, mysig lördag med fina väninnor, och mysig söndag med fotboll på arenan. Solen sken, vi blev kroppsvisiterade för att sedan passera metalldetektor för att komma in på ståplats. Det känns väldigt märkligt att dylikt ska höra samman med idrott. Men nu var det så. Och AIK gjorde två snabba mål, och solen värmde än mer. Det är märkligt vilken glädjekänsla som kan färdas genom kroppen bara för att en läderboll hamnar i nät. Och så samma sak, fast tvärtom; vilken sorgsen känsla som ilar genom samma kropp när samma boll hamnar i nät. 0-2 blev 2-2, och solen värmde inte fullt så gott längre. Men jag älskar känslan av att det är vår och Allsvenskan är i full gång.

Idag har jag jobbat. Jag känner mig inte helt kry ännu, vet inte vad som felar. Jag kände mig yr och illamående, och valde att inte rida ikväll. Trist, men att skumpa runt på en häst och må illa är inte idealt på något vis. David och jag tog med lille Asterix ut. Vi lade en filt på den lilla gräsplätten utanför, och såg små tassar vandra runt på grönt gräs - för allra första gången i livet. Asterix verkade nöjd med utevistelsen. Efter varsin glass var även D och jag nöjda.

Och så har jag, till allas överraskning, grubblat idag också. På framtid och drömmar, och mardrömmar. Vilka drömmar är man skyldig sig själv att försöka infria? Vilka kan man lämna därhän, då det inte gör så mycket att de förblir just drömmar?

Något som jag alltid haft svårigheter för är när andra kommer med facit för ytterligare andras liv. Något som jag har hört till leda är att man MÅSTE resa någonstans själv för att kunna växa. Skitsnack! Och så synd om alla de förkrympta människor som inte har någon som helst lust att göra så. Jag har försökt intala mig själv att jag verkligen vill packa en ryggsäck och åka någonstans, ensam. Men ärligt talat, så kan jag inte tänka mig något tristare. Och någonstans blev jag gammal nog att tycka att det är förmätet att bara för att man tycker en sak själv, så blir det en sanning även för andra. Nu menar jag inte att det är något fel med att göra en resa om man vill och drömmer om det. Då är det modigt och härligt att förverkliga den drömmen. Men om min dröm är hus och barn och hund här i stan. Kommer jag aldrig att utvecklas optimalt då? Jag pratade med min syster om detta. Hon träffade sin C när hon var 19 år, och de har bott ihop så gott som hela tiden. Hon har mer personlig mognad än de flesta jag känner. Kanske kan man även som tvåbarnsmor i en villa ha det? Tänk vad härligt om inte alla hade så mycket åsikter om andras liv. Jag har nämligen varit en sådan person själv. Tyckt att de saker som jag har gjort varit det enda rätta även för andra. Inte sett till vad en vän egentligen säger, utan bara utgått från mig själv när jag gett råd. I all välmening, men ändock. Och detta för inte alls så längesedan... Men även solen... och så vidare...

Åh, vad skönt att få gnälla av sig litegrann. Då ska jag titta på ett avsnitt av "Arkiv X" innan jag somnar. Kanske det ett tecken på att jag inte utvecklats sedan tonåren förresten... Ha en härlig tisdag - alla!

Jag hugger i sten

Dåså. Lite depraverad, en hel del melankoli. Intet nytt under solen. Jag har varit dålig några dagar, känt mig yr och trött. Tristess. Jag har väl egentligen ingenting att skriva, ingenting viktigt att säga. Jag önskar att jag hade det. Det är gamla säsonger av "Arkiv X", "M*A*S*H", gamla grubblerier, gamla mönster. Uppgivenhet. Jag har bokat tatueringstid i alla fall. Ljuspunkt. Min älskade katt ska avbildas på mitt lår, hoppas att du inte läser det här mamma... Min syster gör det, och uppmanar mig att sluta tröströka. Vilket jag nog har gjort efter att ha spytt två gånger efter lite för många cigaretter. Bra så. Min syster kommer även att uppmana mig att inte tatuera mig på benen, för sent älskade du! I övrigt har vi precis pratat i telefon, lika trevligt som vanligt. Och imorgon bär det av till Becky för födelsedagsfest! Jag ser fram emot det, härligt att få sitta med bara tjejer och prata så som bara tjejer kan prata. Och på söndag bär det av till Borås arena för en mycket spännande (?) match. Mikael och jag. Jag hoppas att ni alla får en fin helg!

Varför...

...försvinner min styckeindelning? Det ser ju väldigt svårläst och rörigt ut med allt i ett stycke. Någon som vet?

It's a perfect day for letting go

En fin dag har det varit. Jag har varit ledig. Morgonpromenad med Johanna och Lias, följd av fika hos Becky och Justin. Jag är så oerhört välsignad med fina vänner. När jag tänker på dem fylls jag av förundran över att jag har så fina människor kring mig. Är jag värd det? Så oerhört värdefulla ni är. Vilken mening ni skapar i min tillvaro. Jag hoppas att ni vet om det - alla. Så har en rätt så stressig vecka passerat. Tiden rusar, det är mitten av april nu. Snart byter jag arbetsplats, och det ska bli spännande och roligt. Jag ser fram emot att få jobba med en av mina underbara vänner, Frida, och sitta i samma hus som en hel bunt med fina människor. Jag kommer att få mer pengar. Värdet av detta skall icke underskattas! Jag ska köpa fina grejer till hemmet, till mig, till katterna. Jag ska äta fler middagar på restaurang, och utöka min boksamling. Kanske lägger jag till en extra ridlektion i veckan. Ramses har varit hos veterinären ikväll. Den där ögoninfektionen som Asterix kom hit med, har vandrat vidare till de andra katterna. Tusen kronor fattigare, borde den där kvinnan som sålde en sjuk katt finansiera detta?! Inte för att hon lär göra det... Jag håller tummarna för att salvan som vi fick med oss kommer att hjälpa. Annars har jag tyvärr tagit till den fula ovanan att ta en cigarett när jag känner järnband kring bröstet. Jag har ingen ambition att börja "på riktigt", men jag behöver utlopp ibland. Behöver se röken stiga och inbilla mig att den tar mina bekymmer med någonstans. Jag tänker ge mig två veckor av tjuvrökande, och sedan får det vara bra. Då får jag hitta ett nytt utlopp. Köpa nya joggingskor och springa tills jag får blodsmak i munnen. Sundare så, inbillar jag mig. "Förvandlingen" av Kafka landade i brevlådan idag. En klassiker som jag ännu inte läst. Jag hoppas att livet som skalbagge beskrivs på ett begripligt sätt. Annars är jag lite arg ikväll. Människor förvånar mig. De borde kanske inte göra det, men ibland undrar jag hur det står till med den emotionella intelligensen hos vissa. Och jag lär nog få fortsätta att undra. Sen skratta åt patetik. Och gråta av frustration. Men då tänder jag en cigarett, drar djupa andetag som svider i lungorna, ser röken stiga mot himlen, och förhoppningsvis ta med mina känslor - långt bort.