Dagen innan tentan

Jag har tenta tidigt imorgon. Därför har jag ägnat dagen åt allt annat än att läsa om socialpolitik. Jag har gosat med katter, fikat, läst en deckare, tittat på TV, sorterat i hyllor, och pratat med D. Och nu skriver jag här. Jag har läst också. Underbara Sabina har skickat en sammanfattning, och läser jag bara den några gånger så är det lugnt. Jag är sådan här. Jag måste ha kniven mot strupen för att kunna prestera, för att känna motivation. Hade jag än börjat läsa flera veckor tidigare, så hade ändå ingenting fastnat. Jag låter kanske lugn, men jag är egentligen väldigt nervös. Jag missade ordinarie tentatillfälle, det hände mycket i livet då, så detta är en omtenta. Jag har ingen som helst lust att misslyckas med den, för att sedemera ligga och släpa med den här trista kursen. Och ansvaret ligger helt hos mig själv, och jag har ingenting att skylla på om det skulle bli så.

Jag har haft en period varje läsår när jag har tappat ork. Då har jag ändå sett till att hålla mig flytande, och aldrig tappa mer än vad jag mäktar med. Jag har alltid kommit igen, och klarat mig oförtjänt bra. Några gånger har jag undrat när jag ska få en näsknäpp för att jag inte har läst tillräckligt, men jag har hittills aldrig kuggat på en tenta. Jag har gjort en omtenta tidigare, även då när jag missade ordinarie tillfälle. Men nu känns det lite annorlunda. Jag har tappat ork, men aldrig känt det så tydligt som nu. Så länge det bara gäller mig själv och det jag handskas med, så är det hanterbart. Men när de jag älskar, i det här fallet farfar och pappa, drabbades av svårigheter då tvingades jag ned på knä. Då mäktade jag inte att disponera krafter som jag gjort tidigare. Då blev allt sekundärt. Vilket det fortfarande är i relation till det som varit. Men självklart vill jag kliva ut ur skrivsalen imorgon och känna mig nöjd.

Min kära systerdotter är i Borås nu. Hon följs av resten av de människor som har störst tyngd i mitt liv. De kommer på onsdag. Jag ser fram emot många dagar med dem. Och jag ser fram emot mer skidor, VM har inletts. Och Asterix mår bra. Och vi har beställt en soffa. Vilken underbar optimism det blev i det stycket!

Dags att läsa lite till. Ska träffa Miranda och ta en kaffe innan vi går in och klarar tentan imorgon! Tidigt blir det...

No one brings you down like I

Jag finner ingen ro denna natt. Ingen frid. Det är stora vågar i mörka hav, det är rasande stormar över ödsliga landskap. Det är svårt. Jag försöker, försöker verkligen intala mig att jag kan bättre än så här. Att jag inte behöver falla så. Falla isär, och sedan foga alla bitar samman. Det blir svårare för varje gång. En känsla av misslyckande, av resignation. Mitt enda nyårslöfte förra året blev samma detta år; att bära mitt hjärta i öppna händer. Jag vet inte om man törs kalla det att jag har lyckats, eller om jag fatalt misslyckats. Och misslyckas. Jag älskar dig så mycket att tankar på tillvaron utan dig skrämmer. Och för var gång du vänder dig bort från mig när jag söker det jag inte kan få, faller jag. Var gång jag inte kan krypa upp i din famn och bara få leva i visshet att jag kommer att få stanna där, verkligen stanna där villkorslöst, faller jag. Jag har inga vingar, människor är inte skapta så. Så jag faller.

K sa att jag är den mest neurotiska människa han känner, och det stämmer nog väldigt bra. I humoristiska stunder funderar jag över om Freud alls skulle orkat träffa mig tillräckligt många gånger för att diagnostisera mig som just neurotisk, eller möjligen hysterisk. Det vore i övrigt väldigt spännande att veta vad han skulle ordinerat mig. Eller vad ni ordinerar mig för den delen. Någon av er kanske till och med har ett par vingar över.

Så kom det en liten varelse till oss ändå. En liten grå Asterix. Enligt uppgift norsk skogskatt. Han kom i torsdags, i fredags åkte vi till Blå Stjärnan där han diagnostiserades med kattsnuva. Han var även undernärd och hade en ögoninfektion. Så vi har droppat ögon, gett antibiotika, och älskat honom. Och nu är han en pigg och glad liten kattunge, skuttar över våra golv, piper ynkligt i sina försök att jama. De andra katterna verkar nyfikna och glada. Och vi är också glada. Mindre glad är jag på människor som inte kan ta hand om katter, som låter dem bli så sjuka. Även då man köper katt på annons tycker jag att man ska kunna förvänta sig att de är friska. Jag vill ringa och skälla, D vill inte. Han är lite mildare till sitt sätt. Men det kanske de flesta är i jämförelse med mig...

Jag hoppas att ni drömmer fina drömmar. Att ni får ynnesten att de går i uppfyllelse.

"For a minute there, I lost myself"

Jag skriver några rader ikväll ändå. Jag har egentligen ingenting speciellt att skriva om, och jag är hemskt trött. Men ändå ber ord om att bli nedtecknade.

Jag har varit på ridlektion, hoppspecial, ikväll. Det är J som gav mig sin plats då hon är bortrest. Det blev ingen hoppning i den bemärkelsen, utan markarbete, men det var väldigt jobbigt. Än jobbigare då vi bara var två stycken som red, och då hinner man aldrig slappna av. Ridläraren ser allt man gör, och det gäller att korrigera hela tiden. Jag förstår mig inte på dem som tror att ridning är lätt, att det bara är att sitta på en häst rakt upp och ned. Jag utmanar er att testa! Om inte annat så är det hemskt roligt.

Annars så formulerar D och jag drömmar om en kattunge i ord, och snart även handling. Vi har kommit så långt att vi tänker titta på några stycken. Jag hoppas att D vet att det är väldigt svårt att "bara titta" på kattungar. Min erfarenhet är att tittar man, så tar man med sig en hem. Vi får väl se hur det blir imorgon. Vi har välsignade tassar redan, som trampar runt i detta hem. Små, mjuka kroppar som sover i vår säng, som väcker D tidigt om morgonen för att få mat. Jag minns att det var Ramses som fick mig att inse att det måste finnas någon form av tanke bakom all skapelse. Jag låg jämte honom och såg på hans lilla ansikte medans han sov. Och tänkte att sådan skönhet, sådan perfektion inte kan vara en slump. Eller så är det just så, en vacker slump.

Jag har grubblat idag också. Ibland tänker jag tills alla tankar tar slut. Jag trivs med att grubbla, det gör mig till den människa jag är. Men stunder kommer då jag önskar att jag möjligen kunde grubbla aningen mindre på vissa saker, de där som inte riktigt går att finna ro i. Finns det någon gräns där tro? En osynlig linje som jag tassar över. Spelar det någon roll egentligen?

Jag måste få älska med buller och bång, och intensitet. Hur mycket energi det än kostar, hur intensivt det än blir. Jag känner inte till något annat sätt, kan inget annat sätt. Det kanske är jag som ska skorra fram serenader utanför fönstret och lägga sirliga kärleksbrev på D:s kudde. Det kanske är jag som ska ropa ut från hustaken att jag tackar allt som finns för att jag träffade D. Så lätt är det egentligen. Och så förbannat svårt. För jag tänker inte, vill inte, kan inte, bli mer lagom. Så är det!

31 år

Så har denna dag fallit, passerat. Jag är så oerhört tacksam för alla som har hört av sig, de har gjort min dag värdefull. Varje hälsning jag läst har sänt en ilning av glädje genom kroppen, tack alla ni som finns därute.

Vemod och hopp. En sådan etikett får denna dag när den läggs till handlingarna. Jag skulle egentligen varit född i en annan tid. En tid när kärlekskranka gossar sjöng serenader nedanför balkonger. En tid där romantik var så mycket mer än den är idag. Idealiserar jag? Jag tänker att det ligger stråk av äkta kärlek och oskuld i förfluten tid. Det här är en dag som jag älskar. En dag vi kan viga åt att låta alla älskade omkring oss få veta att de är just det - älskade.

Ridlektionen gick rätt så bra. Nu ska jag lägga mig och drömma litegrann. Drömma om den där framtiden. Om livet.

Puss på er!

Räknar ned

En dag kvar. Eller ja, en halv i alla fall. Jag fyller snart år. Det är lite vemodigt, som vanligt. På något sätt gör jag alltid bokslut den dag jag rent formellt blir ett år äldre. Ser var jag har hamnat, vilka drömmar som förverkligats, vilka som ännu vilar. Jag tycker om att fylla år. Och jag tycker inte om att fylla år. Jag är barnslig nog att tycka om presenter, spritta av lycka när folk gratulerar mig, och få känna mig omhuldad för en dag. Men just det där med att göra en avstämning av vart livet fört mig, det gör jag med blandade känslor. Fortfarande finns en längtan att vara där jag inte är - längre fram.

Jag är trött på min otillräcklighet, på att inte förstå de premisser som tillvaron bygger på. Jag är trött på alla tvivel, på att inte få alla svar, alla garantier. Jag önskar fortfarande att man kan veta att vissa saker är för alltid, för evig tid. Att vissa saker är starkare än allt annat, länkade i kedjor som aldrig kan brista. Skrivet i stjärnorna, eller vad ni vill. Någonstans inom mig tänker jag låta mig själv tro att det kan få vara så. Någonstans inom mig. Svärtan gör avtryck, tillvaron knakar. Jag önskar mig frid på min födelsedag, och kärlek - evig kärlek.

Imorgon ska jag jobba. Jag ska lägga mig och läsa nu tänkte jag. Jag läser en deckare som jag har läst några gånger förut, men jag har inga nya böcker just nu. Jag skulle vilja läsa Lagercrantz, kanske ska köpa den för de pengar jag fick i present. Har även sett en tavla på Anyhow i Göteborg som jag vill ha här hemma. Jag tänker ha en fin dag imorgon. Jag hoppas att ni får det också.

"Say it will always be like this"

Jag ramlade av två gånger när vi hoppade i måndags. Det är andra hopplektionen som jag ramlar av, känner mig inte som någon Rodrigo Pessoa direkt. Det är så fruktansvärt irriterande, för när hoppningen fungerar är det en magisk känsla. Och det är då jag tycker att ridning är som allra roligast. Jag får skylla (litegrann) på den åsneliknande häst jag red på. Hon tyckte att det var motiverat att fara fram i full fart mot hindren, och sedan ångra sig i allra sista stund. Och när hon vägrade, var jag på väg framåt. Och då fick jag kräla i sågspån; säkert lär man sig någonting av det också.

Seminarium i Göteborg idag. "Rättsliga dilemman" är en väldigt intressant kurs. Jag upptäcker åter att jag faktiskt vurmar för juridik, det är roligt. Intressant. Och spännande. När jag väl sitter där i skolan, så känner jag att jag faktiskt tycker om att studera. Det kommer att bli så att jag ångrar att jag inte tog vara på den tiden bättre. Det är bara några månader kvar nu.

När jag klev på bussen för att åka hem, kände jag att jag började må illa. Det var varmt och kvalmigt, och ju fler människor som klev på desto mer tänkte jag på hur illa jag mådde. Varför skulle det vara så pinsamt att må illa bland människor? Jag svalde och svalde, och försökte tänka på trevliga saker. Kallsvettades. Men så lyckades jag somna till slut, de som känner mig är nog inte förvånade över detta. Ambitiöst nog gav jag mig ut på en promenad ikväll, och då återvände illamåendet. Hoppas att det går över efter några timmars sömn. Det är mycket att göra på jobbet imorgon.

Annars beundrar jag den tjej som lade ut en bild på sig själv i underkläder på sin blogg. Hon hade den bilden jämte en bild på en av de tjejer som vikt ut sig i Slitz. Tanken var att visa att det är så de flesta av oss inte ser ut. Jag tänker att jag önskar så att vi alla kunde ta till oss det. Och vill inte männen att vi ska se ut på annat sätt än retuscherade modeller med H-kupor så är det ändå dem de är fel på. Männen alltså. I övrigt så har jag aldrig hört någon man som har sagt att han tycker att hans flickvän borde banta eller operera sig. Jag skulle inte våga gå som långt som att lägga ut en bild på mig själv, men jag tycker att det var förbannat bra gjort. Hatten av!

Jag fyller år på måndag. Klockan 09:51 den 14-e februari har jag nått en ålder av 31 år. Och jag känner att livet börjar lägga sig till ro. Jag är på väg dit jag vill vara. Med den människa jag önskar följer mig dit.

"Den vackraste stunden i livet var den när du kom..."

Rubriken är inte min. Den är lånad av Lars Winnerbäck. Men den passade så bra idag, så jag hoppas att han inte har något emot att den får illustrera min lilla text. Idag har vi varit tillsammans i sex månader, D och jag. Med det sagt, behöver jag nog inte vidare utveckla vad jag menar med min rubrik. Jag har mer än vad jag någonsin kunnat önska. Jag älskar dig mer än vad jag trodde det var möjligt att älska någon. Jag är en mycket rik människa.

Ändock så ville dagen inte riktigt lägga sig till ro. Marken började gunga under mina fötter, och jag orkade inte riktigt stå emot. Den där rädslan någonstans där inom mig, den som ingen riktigt kan ta bort, klöste vilt i mitt bröst. Då stelnar hela jag i ångest, vill bara krypa ihop och ligga stilla, i rörelsen vilar smärta, vilar ovisshet. Som om någon skar ett hål i min sida och fyllde hink efter hink av iskallt mörker, förmådde inte bära bort allt. Sydde igen med silvertråd, lämnade mig. Så mycket skrämmer mig tanken på att ingen kan ge mig garantier för att du alltid finns kvar, exakt så mycket.

Göteborg idag, mysigt att gå där med L. Det är en väldigt trevlig ny bekantskap, skönt att det ännu finns sådana att upptäcka. Våra kära sambos gick för sig själva. Vi har inte riktigt intresse av samma affärer... Och skönt är väl det. Jag köpte ingenting, trots att en hel del lockade. Men pengagudarna är inte riktigt på min sida heller denna månad. Och jag vill så gärna att katterna ska ha ett fint klösträd. Så jag lägger det jag tittade på idag till min lilla lista på saker som vore roligt att köpa nästa månad. Eller månaden efter den.

Jag har bestämt att nästa tatueringsmotiv som får pryda min kropp blir min lille älskade Ramses. Jag vet inte riktigt var jag ska placera honom, men sidan av magen eller låret känns som de bästa alternativen. Nästa bokningsdag hos J är 4 april, så jag får ge mig till tåls litegrann. Den där väntan som följer när man väl har bestämt sig är så jobbig! Jag är en otålig människa som vill att allt ska hända nu, nu, nu - helst igår.

Men inte heller det är möjligt. Kan man upphäva logikens ramar för tillvaron? Riva hål i den verklighet som alla säger är den enda möjliga?

Trust

Det har varit en lång dag idag. Slitsam. Jag är trött. Känner mig sliten - fortfarande. Jag har levt i udden av ögonblicken, försökt minnas varför jag har valt det jobb jag har, försökt minnas varför jag valt det här livet. Åter känt tillvarons vassa kanter, stått modfälld inför de tvivel som anfräter mig. Varför kan vi inte få garantier? Varför kan vi inte få känna att vissa saker alltid kommer att vara, alltid kommer att stå fast? Varför kan vi inte få vila i den tryggheten? Finna ro i den.

Jag tittade på "The gift" igår kväll. Jag har sett den förr; tycker om den filmen. Cate Blanchett är en så vacker kvinna. Skulle jag vara säkrare om också jag var så vacker? För vilken man med förståndet i behåll skulle försaka en sådan kvinna? Som verkar lika klok som vacker. Jag såg henne i ett program där hon pratade om livet, om värderingar. Tänker att jag önskar att någon ser mig som lika vacker, ännu vackrare. Egoistiskt? Det är märkligt, för jag ser inte män på det sättet. Åter så har kärleken gjort mig blind. Och hugade människor ler i mjugg och nickar belåtet åt att det säkert inte kommer att vara, visst kommer jag att se andra vackra människor. Men sedan jag träffade D, ser jag bara honom. Så är det. Det är säkert urfånigt, men jag har redan konstaterat att kärleken gör mig precis urfånig - och oändligt lycklig.

"Mäklarna" är en mycket bra serie, rolig. Jag har inte sett den tidigare, men nu är jag fast! Jag har förresten läst ut Noréns dagbok. Han skrev för publicering. Undrar om det påverkade sättet att skriva på. Jag kan inte bestämma mig för om han är väldigt pretentiös, eller väldigt naken och uppriktig. Eller både och. Jag har läst att "Peer Gynt" går i Göteborg, och den vill jag verkligen se. L och K lär väl vara de vänner som kan tänka sig att se den med mig. Jag ska maila dem och kolla, redan ikväll.

Pratade med pappa ikväll. Vi kan skoja lite om operationen nu, om att det var lite synd att de inte opererade bort hans lite retliga jag när de ändå höll på. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så bra. Först nu kommer stunder när jag förstår vad som kunnat hända, det otänkbara. Jag älskar dig så mycket pappa! Jag ska bli bra på att säga det, så bra att du blir trött på att höra det.