Här står tiden stilla

"Jag gick ut för att hämta
allt det goda
människorna skapat

det tog ingen plats i mina händer"


Churchill brukade ta promendader med sin "lilla svarta hund". Den följde honom livet igenom. Att namnge sin depression så målande, det tycker jag om. Det låter nästan trösterikt. Som vore den en vän, om ändå en ganska så besvärlig sådan. Men ändock en som man kan lära sig av.

Just nu är det faktiskt jobbigt. Jag gråter mycket. Jag gråter över farfar, men också över livet. Att det är så garantilöst. Det är inget nytt. Jag har spillt många tårar över just det temat. Och jag kan inte ändra förutsättningarna. Kan inte låsa in mig någonstans och aldrig låta någon komma nära, bara för att skydda mig. Men när någon kommer sådär nära, när jag känner att jag vill ha dig vid min sida hela den här jordevandringen; då blir jag rädd. Den där muren jag ägnat år åt att bygga upp, den vittrar. Och det skapar ångest. Jag har lagt så oerhört mycket tid åt varje sten, omsorgsfullt murat igen alla sprickor. Hur lever man utan att söka skydd varje gång någonting hotar att göra ont? Hur litar man på och håller fast vid att allt får vara beständigt?

Jag har inte vågat åka till farfars lägenhet ännu. Pappa har sagt att han skall följa med, att vi kan sitta där och prata en stund. Jag är rädd. För när jag går in där finns ingen återvändo mera. Ännu kan jag inbilla mig att du sitter därinne, att det ännu finns tid. Går jag in och märker att det enda som finns kvar är den där lukten av farfar, är jag rädd att smärtan blir outhärdlig. Det hjälper inte att veta att alla människor går igenom förluster, och klarar det. Sorgen är självcentrerad; ty det är min farfar.

Min sorg får nog vara en liten svart katt. Den tassar försiktigt med mig, och kommer så göra ännu en tid. Ni får ha tålamod med mig; jag är inte riktigt med just nu.

Förresten farfar - jag har inte rökt på en vecka. Jag tänker hålla mitt löfte. Den här gången kommer jag att göra det.

En timme en minut

Hej farfar.

Var är du någonstans? Mår du bra nu? Ser du oss? Ser du hur mycket vi saknar dig?

Här är tiden ur led. Den går långsamt, som att röra sig i sirap. Den lägger timma till timma, dag till dag, och snart har du varit borta i en vecka. Jag har järnband kring mitt bröst, det gör ont att andas. Det gör ont att finnas i en värld som du lämnat.

Jag förstår ännu inte vidden av denna förlust, tanken förmår inte omfatta den. Jag vill slå ditt telefonnummer, vill höra hur din dag har varit. Men du kommer aldrig mer att svara. Jag vill köpa fika och åka hem till dig, sitta mitt emot dig vid köksbordet. Men du kommer aldrig mer att sitta på din stol.

Vi flyttar den 1:a september, David och jag. Sista gången jag var hemma hos dig visade jag bilder på vårt nya hem. Det finns en gräsplätt utanför huset, och vi kom överens om att det vore gott att sitta där - du och jag. Dricka kaffe, prata. Inte heller det kommer att bli.

Jag saknar till och med de där förbannade timmarna på sjukhuset. Då, när allt hopp var ute, och jag skulle förstå att det tar slut där. För de timmarna fick jag ändå sitta jämte dig, hålla din hand i min. Viska betydelselösa ord till dig. När du ännu var medveten frågade jag om du visste att jag älskade dig. Och du nickade, du svarade ja. Det finns en aning tröst i det. Att du visste.

Jag såg din bröstkorg höjas och sänkas, hörde andetagen. Flera dagar gick, utan att mer än så hände. Så plötsligt, den eftermiddagen, kom det inga mer andetag. Och jag stirrade på ditt bröst, bad att det skulle höjas igen, bad om mer. Ännu ett litet tag till. En dag till, eller om så inte blir; en timma. Jag höll din hand i alla fall. Din älskade hand. Jag skulle ge vad som helst för att få hålla den igen.

Så går tiden här, farfar. Långsamt, och alldeles för fort. Jag hoppas att du har det bra. Jag vet att du har det bra.

Den stunden som aldrig skulle komma, kom alldeles för fort.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta".

Och din kostym var färdig nu farfar. Den syddes långsamt. Kanske syddes det i guldknappar, kanske en revär på byxorna. Men till slut fanns det inget mer att göra. Och jag bad; bara en knapp till, mer tråd. Men låt den inte vara klar.

Men det blev klar. Obevekligen.

Och du fattas mig. Du fattas mig så fruktansvärt mycket. Min favorit, min högt älskade farfar.

Herregud - vad jag saknar dig.

Let it be

Jag har inte skrivit på ett tag. Men jag inbillar mig inte att jag är Schulman eller Kissie, och har sådär jättemånga läsare som ivrigt sitter och väntar på mina inlägg. Fast jag är väldigt glad över att se att såpass många ändå tittar förbi. Jag blir lite nyfiken på er...

Det känns som om livet ändå kan bli bra. Jag hatar att skriva så. Det känns som en utmaning. Känns som att tre gudinnor rycker i trådar, får väven att oroligt vrida sig. Men jag måste ändå skriva så. För vi har hittat en ny lägenhet. En jättefin sådan. Där katterna kan gå ut i solen. Där vi kan göra alldeles som vi vill; måla, tapetsera, byta ut köksluckor. Jag längar redan dit.

Det har varit en fin helg. Fredagskvällen spenderades på Oliven med Klas och Linda, trevligt sällskap och god mat. Lördagen spenderades även den med Klas och Linda. Den här gången tittade vi på resor och åt godis. Trevligt även det. Och idag har jag tittat på fotboll. Solnalaget fick vinna på Örjans Vall, och jag kan vara kaxig imorgon.

Och nu. Nu ligger jag i sängen och har ett angenämt val framför mig. "Lilla himlafågel" av Joyce Carol Oates, eller "Arkiv X". Vad skulle ni ha valt?