Avslutades abrupt 26 juli 2012. Och en stor del av allt det goda som världen höll i sina händer försvann med honom.
Det var en alldeles vanlig kväll, då jag låg och vilade i vanlig ordning. Så ringde det på dörren. Blotta ringsignalen varslade inte om den tomhet som skulle komma. David öppnade, och jag hörde honom prata med någon. Sedan kom han upp och hämtade mig. Och det ansiktsuttrycket; det kommer jag nog aldrig att kunna glömma. För jag förstod, omgående. Att någonting hade hänt, någonting som skulle förminska min tillvaro. Och jag sprang ut, barfota. Men jag kom för sent, alldeles för sent. För min katt låg vid vägkanten. Han hade redan dragit sitt sista lilla andetag och lämnat mig. Selma, så hette tjejen som ringde på vår dörr, hade sett honom bli påkörd. Hon lyfte honom av vägen, och var med honom när han släppte taget om sitt lilla kattliv. Jag är så oändligt tacksam över att han inte var ensam. Selma sa att det hade gått fort, att han nog inte känt någon smärta. Och jag önskar att det är sant.
Jag kan inte minnas att jag känt sådan smärta någon gång. Jag lyfte in honom, bar den varelse jag älskat mest av alla i sju års tid. Jag satt med honom i hallen och grät. Och skällde på honom för att han sprungit ut på vägen. Och jag hatade mig själv för att jag någonsin låtit honom gå ut. Och jag kände hur den där tomheten och smärtan började urholka mig. Jag tog min katt, åkte till Sjömarken och begravde honom hos mamma och pappa. Innan jag lämnade honom, satt jag vid sjön en lång stund och pratade med honom. Tackade honom för alla fina år, för all kärlek. Det var ren tortyr. Det är ren tortyr att leva utan honom.
För herregud, vad man kan älska en liten katt.
Och vilket oerhört förakt, och vilken fruktansvärd ilska jag känner när människor inte förstår det. När någon till och med kan säga till mig att "det är en våldsamt överdriven reaktion", och "det måste vara något annat fel på dig". Sådana människor. Ska jag vara tvungen att dela vår planet med dem?
Så nu lever jag utan min Ramses. Och det lyser ett ljus för honom varenda kväll i mitt fönster. Jag är rädd att han inte har hittat sin katthimmel. Rädd att han springer därute på vägen fortfarande, och undrar varför jag inte kommer och ropar på honom. Rädd att han jamar högt och ljudligt och att ingen kan höra honom. Rädd att det inte finns någon katthimmel, ingenstans där hans små tassar trampar grönt gräs.
Och någonstans i ett parallellt universum ringer det aldrig på min dörr. Där går jag ut i trädgården tisdag 26 juli och ropar på min katt. Och han kommer springandes mot mig så att jag kan lyfta upp honom i min famn. Och sedan går vi in tillsammans; som vi alltid gör. Och all den där tomheten och smärtan finns inte mer; har aldrig funnits.
Rest in peace, världens finaste lilla katt. Tills vi ses igen.
