Jag vill skriva att jag njuter av höstfärger. Att jag känner mig harmonisk. Jag vill skriva att allt känns bra, lätt. Och jag skriver det - utan att mena det. Att läsa om det jobbiga och tråkiga blir tröttsamt kan jag föreställa mig. Men mer meningslöst vore det att läsa påhittade saker.
Jag är så trött och orkeslös. Jag känner mig otrygg. Jag är rädd för det fina, är rädd för kärleken. Jag inbillar mig att då jag går in i det där trygga rummet, väntar ett rovdjur i skuggorna. Väntar på att få fälla ut sina klor. Riva mig. Lära mig att man måste vara på sin vakt. Jag är rädd för att det inte duger att vara jag under ett helt liv. Jag bär med mig melankolin. Jag älskar den. Den lär mig uppskatta nyanser i tillvaron. Men kan någon annan älska det mörkret? Älska det så att det bär ett helt liv. För det är här som jag är nu. I vissheten om att det är dig som jag vill hålla i handen när jag är gammal. Att det fortfarande är dig jag får somna jämte om kvällarna. Och det är så futtigt att bara kunna önska att du kommer att älska mig, fortfarande göra det, ett helt liv. Och det är det enda jag kan göra, önska.
Och så gick även mormor iväg från detta jordeliv. Från ett strävsamt liv. Morfar och mormor hade varit tillsammans i 70 år. Kan man föreställa sig den smärtan? Ytterligare en plats tom, ytterligare en människa att sakna. Vila i frid mormor.
För att då få avsluta med de där små stingen av glädje. Så fick Tomas Tranströmer Nobelpriset. Vi har så gott som fått alla rum utom ett klara i vår lägenhet. Jag har en silverring på mitt vänstra ringfinger. Och det finns en liten öppning för att börja räkna ned till jul.
