Jag letar fortfarande efter min lille Ramses. Jag börjar dock förstå och acceptera att han inte kommer tillbaka. Han finns ju inte här mer. Han kan inte finnas, för jag har letat överallt. Alla blommor och blad har fallit till marken från den buske under vilken han brukade sitta när han var ute, och väntade på att man skulle hämta honom. Och när det sista bladet fallit, kunde jag se att han inte gömt sig under busken heller. Så nu finns inga fler platser kvar att leta på. Det har väl egentligen aldrig funnits det heller. Det har bara funnits en önskan större än allting annat om att du kunde trotsa de lagar som styr allt. Att du kunde springa så fort på dina små tassar att du inte tog någon hänsyn till tid och rum. Och på det sättet spränga igenom den där osynliga hinnan som finns mellan din värld och min. Så hade jag sluppit finnas utan dig. Trampet från dina älskade små tassar saknas, och ljudet av den saknaden plågar mig.
Dagens ord är annars diktatur; förtryck, skrämseltaktik. Men det kan ni prata med mig om när ni ser mig. Jag orkar inte besudla ett blogginlägg med ekot av sådana händelser.
Jag letar nog lite till ändå. Kanske inser du att mitt liv är alldeles för tomt och svårt utan dig, och så tar du sats. Och så sitter du under din lilla buske en dag. Jag vet att det aldrig kan hända, men för säkerhets skull så ser jag mig om lite extra ännu ett tag till.
