Andas

När du inte är hemma skriker lägenheten efter din närvaro. Väggarna håller andan, väntar ängsligt. Atmosfären är annorlunda i det ögonblick jag kommer in i hallen och vet att du inte är här. Själva luften skälver, av oro. Väntan. I samma ögonblick du kliver innanför dörren andas tillvaron ut, får tillbaka sin kraft. Det tysta skriket dör ut. När du är hemma igen fattas mig ingenting. Kommer aldrig att fattas mig någonting.

Kloka Becky skrev om mitt förra inlägg att tillit är en gåva som mottagaren är fri att göra vad han/hon vill med. Kan då en person med att utnyttja den gåvan, kasta bort den, skymfa den, så kan vi aldrig göra någonting. Men vi behöver nog inte frukta det alltför mycket; anständiga människor gör inte så.

Ridlektion ikväll. Ganska så trög häst, ganska så trött Tina efter lektionen. Dock tyckte jag att det gick rätt så bra. Jag drömmer om att någon gång i framtiden bo i ett hus med skog runt knuten. Där det finns ett litet stall, och grusvägar att rida på om sommaren. Jag skulle vilja ha en häst, och en hund. Jag vill ha barn som springer på gården, höra deras skratt. Jag vill ha trägolv, vackra tavlor, och vita gardiner. Jag vill välkomna vänner med nybakat och kaffe, och jag vill att D alltid finns nära mig. Ibland kan jag knappt vänta på att få komma dit.

Stilla fredag

Tillit. Det är väl ett ganska så viktigt ord. Är det till och med nödvändigt? Hur skapar man den? Hur behåller man den? Hur handskas man med tanken att någon annan hela tiden har det fria valet att välja bort en? Hur handskas ni med den? Ni kanske är modigare, eller dummare... Jag avskyr det där egentligen. Att ge någon all kärlek och sätta all sin tro till någon, och så aldrig helt kunna veta att den personen inte kastar bort det. Slänger det värdefullaste man kan ge. Kärleken är livsfarlig. Och störst.

När jag hängde upp dina kläder i torkrummet igår kväll, kände jag en sorts frid inom mig. Du har blivit mig så välbekant att jag känner till alla dina kläder. Jag vet hur du ser ut i dem, vet vilka du tycker lite mer om. Jag hänger upp dem med varsamma händer, ler åt hur absurda mina tankar ändå är. Kärleken gör mig fånig.

Ikväll har jag varit hemma hos mor och far. Vi tittade på handboll och "På spåret". Det är så skönt att jag gar blivit gammal nog, 30 (snart 31), att faktiskt kunna stå för att jag vill åka hem till mina föräldrar en fredagskväll. Att jag älskar att sitta och prata med dem, de har även en underbar humor som livar upp. Det är så härligt att kunna välja det, och känna att det var det som jag allra helst ville göra ikväll. Jag behöver inte gå ut på krogen eller hitta på någonting annat för att inte känna att jag är helt misslyckad. Vad jag ändå älskar att bli äldre, och då förhoppningsvis lite säkrare för varje år. Jag har längtat så efter det lugna livet, efter att våga stå för att jag vill leva det. Så fick också jag komma dithän.

Och för att ytterligare understryka hur lugn min kväll är, så ska jag nu lägga mig och läsa. Det är en underbar känsla att veta att jag får sova länge imorgon. Jag börjar samla ihop mig lite mer nu, börjar få en struktur. Önskar att jag hade pengar till att köpa allt det där som lägenheten behöver. Önskar att vi får bo här tillsammans - länge.

God natt alla fina. Oavsett om ni slår klackarna i taket i stadens vimmel, eller ligger under en filt och äter godsaker. Helgen är vår.

Om TV-serier och katter

Jag är rörig just nu. Jag glömmer saker jag borde komma ihåg, och de saker jag tror att jag kommer ihåg har jag rört samman. Det känns inte vidare stabilt, men det går väl över - det också. Jag tampas med mig själv, försöker ta mig över ett gungfly, försöker finna de tuvor som håller. Försöker att inte titta ned, titta aldrig ned. Är så trött, så orkeslös. Känner mig så otroligt tråkig och förutsägbar.

Jag har återupptagit bekantskapen med Lars von Trier och hans "Riget". Jag älskar den! Jag minns att jag och mamma satt och tittade på den när den kom första gången, och vi tyckte allt att den var väldigt skrämmande - och rolig. Nu när jag ser den igen så synes den mig inte lika skrämmande, men precis lika rolig. Och även om jag inte tycker att den är lika otäck, så är den precis på den där subtila gränsen till att jag vågar titta. Spänningen byggs upp på ett sådant sätt att jag kryper ihop under täcket och blir mer rädd för det förväntade otäcka, än för den faktiska scenen. Det andliga är fantastiskt. När min ork kommer tillbaka ska jag börja jobba med det lite igen.

Min första ridlektion på flera veckor hägrar ikväll. Jag återvände till Borås Ridhus efter flera års frånvaro från ridningen. Men jag har saknat det så gott som hela tiden. Nu har jag haft ett ofrivilligt avbrott på några veckor, och ser fram emot att få sitta på hästryggen igen. Det är en enorm frihetskänsla, prova det ni som inte redan gjort det.

Katterna ligger här jämte mig nu. Jag har väl ungefär deras dyngsrytm för tillfället, och då ska ni veta att katter sover cirka 65 % av dygnets timmar. Ibland önskar jag mig en liten kattunge. En Norsk skogskatt eller en Ragdoll.

Pappas tumör var godartad. Vi pratar en stund varje dag om allt och ingenting. Han och mamma har bokat resor till Paris och Mallorca. Det pratade vi också om; att livet är dyrbart och att man ska passa på att göra saker som man vill göra. Se saker som man vill se. Farfar mår också relativt bra. Han är svag, men annat är inte att vänta. Jag ska åka dit i veckan. Ta med mig fikabröd, sitta och prata med honom och inte vara på språng iväg. Min familj, jag älskar dem så mycket.

Efterdyningar

Jag är så oerhört trött. Det är en trötthet som går bortom rimlighet, som inte går att sova bort. Det kanske inte är så konstigt efter allt som hänt. I onsdags var jag på kursintroduktion i Göteborg, och blev glad över att hamna i en grupp med så härliga människor. Jag kände hur den där slumrande ambitionen började röra lite på sig, kände hur jag ändå tycker om att vara i skolmiljö. Men imorse när jag vaknade förmådde jag inte samla energi till att ta mig upp. Det känns som ett misslyckande. Jag somnade om, och sov halva dagen. Iväg till min underbara kiropraktor, Kicki, som fick min ländrygg att kännas bra igen. Vidare till mamma som lagt upp ett par nya byxor åt mig. Sedan hem till Noréns alster, och så somnade jag igen. Vaknade när D kom hem från jobbet; han tycker att jag är Sveriges slöaste tjej. Det kanske jag är. Och just nu är jag värre än någonsin. Och jag vet att hur mycket jag än sover så kommer jag inte att bli piggare, det är en annan trötthet. Det är efterdyningar.

När jag stod i kassan på Apoteket härom kvällen såg jag ett ungt par som stod och pratade. Så sträckte killen ut sin hand och rörde försiktigt vid sin tjejs kind. Någonting rör sig alltid inom mig när jag ser människor ge uttryck för sin kärlek så. Någonting vemodigt, ett vackert vemod. Jag är övertygad om att kärlek är svaret på alla frågor. Jag gick därifrån och var glad över att det finns människor som tycker så mycket om varandra att de inte kan låta bli att visa det. Så finns det hopp - om allt.

Sverige vann en spännande handbollsmatch ikväll! AIK vann inte. Jag börjar bli orolig över tabelläget. Men att oroa sig över saker som jag inte kan påverka gör jag redan lite väl mycket. Lite rädd idag, en kort stund kände jag hur marken rämnade och jag riskerade att falla. Hämtade upp det rätt så snabbt, rätt så bra. Jag är mer sårbar nu, hudlös. När allt som hänt har fått lägga sig till ro tror jag att även jag kommer att lugna mig. Så mycket som man kan lugna sig som känslomänniska.

SuperNintendo en stund igen. Jag borde sova, borde vårda min tillvaro bättre. Jag vet att jag kommer att vara än tröttare imorgon. Nästa vecka ska jag börja ta hand om mig bättre; äta bra, träna, sova ordentligt. Jag lovar.

Mod

Jag beundrar alla er människor som ger er in i kärleksrelationer. Så otroligt modiga ni (vi!) är. Med de osäkraste av odds, inga som helst garantier, och så att försöka sätta sin tillit till en annan människa. Så ger vi oss in. Och något annat kan vi inte göra. Vi måste lägga den där insatsen, måste sätta vår tillit till någonting som aldrig låter sig fångas, måste leva med de riskerna. Det är förbannat modigt. Jag blir rädd någon stund varje dag, känner att jag svävar i en tom rymd. Jag blir rädd för att du inte alltid kommer att finnas här med mig, rädd för att du ser på mig en dag med ögon där kärleken dött. Rädd för att jag inte alltid får vakna jämte dig, krypa in i din famn och känna frid. Det är inte de roligaste av tankar, men jag måste erkänna för mig själv att jag tänker dem, fruktar dem. Jag tror att det går över. Jag hoppas att det blir relativt snart.

Det blev ingen tur på stan idag. Jag vaknade och kände mig inte alls bra, så jag stannade i sängen. Sov och drömde oroliga drömmar, ropade ord som ingen hörde. Vaknade till och klappade små mjuka katter som låg jämte mig. Jag älskar mitt liv egentligen. Jag är glad över att bo med D och katterna, glad över att bo i den här lägenheten, glad över mina underbara vänner, min familj, glad över att skolan faktiskt snart är slut. Även glad över att jag kan känna melankoli och ångest; livet har ändå lärt mig något. Massor.

Sov gott!

Still the hardest part for you

Jag kan känna hur tillvarons mening rycker i mig, med kraft. Jag stannar upp, blir osäker, vill gå alla vägar på en gång, vill rusa in i framtiden. Det låter sig tydligen inte göras. Jag gick runt i stan efter jobbet, grått. Människor, gråa de också. Dagen har varit grå. Det har inte varit den bästa av dagar. Jag är så oerhört sorgsen ibland, de där trådarna kring nervbanorna är spända för hårt. Då kommer allt det där mörkret som vi alla fruktar, de där tankarna vi inte vill kännas vid. Och jag bara önskar att jag kan få vara i allt det här och ändå vara trygg. Ändå våga finnas till, utan masker, bara vara. Får man begära det? Kan man få vila i en känsla av att inget brister, att det går att finnas till i det svåra och att lita på att inget brister?



Kanske i mitt nästa liv så får jag bli coolare, mindre känslosam. Kanske jag då kan kasta av mig melankolin, som vore den bortblåst. Skulle allt bli bättre om jag inte var den jag är, om jag redan nu inte levde varje ögonblick så intensivt? Jag tycker ju att det är också min styrka, en passion, en lojalitet och kärlek till de människor som finns omkring mig. Jag kan inte vara lagom, det kommer alltid att finnas något undflyende och dramatiskt över mig. Och jag älskar det också. Och jag önskar att D kan fortsätta att älska det. För den kärlek jag känner för honom är sann, äkta. Utan tvivel, bara en stilla känsla av ro. Och lycka när jag hör hans andetag jämte mig om nätterna, den allra största lycka.



Två par örhängen och ett armband förvandlades mina svarta jeans till. Att få köpa vackra saker gjorde mig ändå nöjd idag, men imorgon ger jag mig ut efter jeans igen! Efter att jag träffat Johanna och besökt tatueringsstudion med henne. Nu blir det Supernintendo en stund. Jag har regredierat till tioårsåldern och kan inte sluta spela Super Mario. Enda skillnaden nu är att jag inte riktigt vågar kasta kontrollen i väggen, då den ju inte tillhör mig...

Söndag

Jag ska alldeles strax lägga mig och läsa ur "En dramatikers dagbok", av Lars Norén. Det är inte den mest uppmuntrande bok jag läst, om nu någon trodde det, men ack så bra! Det är hans dagbok, och ändock är det poesi. Skrev han med tanke på framtida publicering, eller skriver man så vackert ändå? Jag fastnar vid vissa meningar; läser dem och och om igen. Jag blir lite avundsjuk, och önskar att jag kunde skriva precis så. Fånga svärtan, och glädjen för den delen, och kunna befästa orden så att det känns. Och orden tröstar, och skrämmer, och gör mig lite vemodig. Och får mig att önska att jag hade sett någon av hans pjäser. Det får komma i framtiden.

Annars en stilla dag. Fika hos Johanna och Pontus, fika hos mor och far. Lilla pappa. Nu efter allt som hänt känns det som om jag är den äldre, den visare, den som ska kunna trösta honom. Lustigt med tanke på att det han har gått igenom säkert lärt honom mer om livet, än vad det lärt mig. Men jag känner så. Jag skulle vilja hålla om honom och berätta att allt kommer att bli bra. För något annat går jag inte med på, kommer jag aldrig att gå med på.

Imorgon ska jag jobba. Och jag välkomnar pengar från CSN för jag vill så hemskt gärna köpa ett par svarta jeans. Jag vill i och för sig köpa mängder av saker, men just svarta jeans har jag varit sugen på länge. Lite ytlighet (?) i form av shopping kommer att göra mig gott.

Efteråt

Milt kaos har rått under en tid. Människor som står mig nära har råkat ut för saker som jag aldrig önskade skulle hända, som jag önskar aldrig händer igen. Splittrad har jag känt mig. Splittrad och full av oro, utan att ändå kunna känna efter ordentligt. Hade jag tillåtit mig att stanna upp och känna efter när allt hände, så hade jag frusit fast. Inte förmått mig att komma vidare. Så jag försökte så gott jag kunde, levde med ett ganska så stelt leende på mina läppar i väntan på - jag visste faktiskt inte vad jag hade att vänta mig. Jag vara bara rädd för de alternativ som väntade i skuggorna. Och så, när sedan kaos vek åt sidan, kom den enorma tröttheten. Kom de känslor som fått vänta, och som de kom. Jag blev obalanserad, ångestfylld, än mer rädd, arg, och så någonstans därinne ändå glad. Lycklig över att pappa klarade sin operation så bra. Lycklig över att farfar kom tillbaka från det mörker dit jag fruktade att han tagit sin tillflykt. Och så skulle allt bli som vanligt. Och när allt ska bli som vanligt och alla förväntar sig att jag ska må bra så faller jag. Jag faller inte så långt som jag brukade, det finns en famn som fångar upp mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur fullständigt livet är när jag vilar i den famnen.

Och nu börjar allt så sakteliga återgå till det välkända. Jag har börjat jobba som handläggare igen, samtidigt som Socionomprogrammets sista termin har inletts. Det kommer med säkerhet att bli mycket att göra, som det brukar när jag försöker vara lite extra ambitiös. Jag måste påminna mig om att hushålla med krafterna, inte springa rakt in i den där väggen som jag brukar göra om våren.

Nu går vi och handlar, D och jag. Livet är vackrare nu, större. Tänk om jag kunde få bestämma att det ska förbli såhär. Jag tror att jag gör det faktiskt.

När tillvaron lättar

Så, efter den längsta av dagar, kom ett besked som fick järnbanden kring mitt bröst att brista. Jag har burit denna dag varsamt i mina händer, samtidigt som jag bett timmarna att skynda förbi. Ständigt har mina tankar vandrat till en operationssal, till det enda ställe som ägde någon giltighet denna dag. Och i denna operationssal, där våra oroliga tankar länkades samman med vår förtröstan, genomfördes en operation enligt planerna. Och då pustade själva världen ut, allt började andas igen. Åter blev tillvaron vacker, värd att finnas till i. Nu längtar jag tills du kommer hem; sitter i din fåtölj framför en värmande brasa.

Dyrbara dagar har passerat. Jag inser att min kärlek till de som finns omkring mig är så oerhört stor, så oerhört omfattande. Om den så skakas i sina grundvalar, rubbas den icke, förstörs den ej. Det är som stoft som drömmar är vävda av.

Jag vill tacka någon för den nåd som erbjuds oss i de svåraste av stunder.

Ord under timmarna

Ord kan vara så värdeladdade, och vi kanske aldrig vet om det. Ord kan göra hela skillnaden. Vi tänker sällan på det.

Ord kan gälla en högt älskad far som ligger i en sjukhussal och väntar på operation. De kan gälla den ångest och oro som svävar i salen. Det finns en övergivenhet där som vi inte kan nå.

Hjärntumör blev ett värdeladdat ord för mig. Ett skrämmande ord som fick mina tankar att oroligt röra sig i utkanter av tillvaron dit jag inte vill befinna mig. Som får mig att kalibrera tillvaron, röra mig bort från dess vassa kanter, och drömma om att evig kärlek är möjlig.

Godartad är ett annat ord som allt hopp har förlagts till. Det är ett ord man använder som sjukhusspråk, och mer än så säger man aldrig. Man tillägger inte att det kommer att gå bra, man talar endast om förutsättningar och förväntade hypoteser. Detta ord gör just nu hela skillnaden.

Min pappa, ordet far känns plötsligt aningen för högtidligt och avståndstagande, kommer att genomgå en operation imorgon. Jag önskar att ödets trådar vävs samman för att rädda honom. Jag önskar att all kärlek som omger honom kommer att göra hela skillnaden. För visst finns den, den eviga kärleken? Visst är det till den vi sätter vårt hopp? Speciellt dessa dagar då timmarnas tyngd upphör att verka, då det som tidigare utgjort en ram för tillvaron bleknar i konturerna.

Älskade pappa. Utan dig finns ingen tillvaro.