Så återvände lugnet

Jag behövde verkligen den här helgen. Behövde den precis som den blev. Lugn fredag med film; "True grit" - sådär tyckte jag. Lugn lördag med final Champions League - rättvist resultat tyckte jag. Och så en lugn söndag med skrivande av paper, och mors dag-firande hos mor och far. Jag känner mig nästan i form igen. Känner att krafter har återvänt, att jag orkar igen. Härlig känsla.

Imorgon är det seminarium hela dagen i Göteborg. Sedan är det hopplektion i ridhuset. Det blir nog en bra dag! Det är näst sista seminariet för utbildningen. Sedan har jag som sagt en C-uppsats att göra färdigt i sommar... Men den kommer att bli klar, den kommer att lämnas in i augusti. Och efter det ska jag dra en djup suck. Och försöka ta med mig David till en vecka i solen. Det låter inte som om det blir en särskilt svår uppgift.

Annars ser jag fram emot två dagar hos syster med familj. Och efter det stundar bröllop till helgen! Jag har köpt en klännning, så jag är redo. Erfarenhet säger mig att jag kommer att börja gråta när första tonerna till Bröllopsmarschen klingar. Det är magiskt för mig; att två människor vet att de vill vara tillsammans ett helt liv. Att de älskar varandra så mycket. Det största man kan få nåden att uppleva i livet. Åh, mitt blödiga hjärta. På tal om blödighet så vill jag åter säga grattis till Becky och Justin som är nyförlovade! Jag önskar er ett långt och lyckligt liv tillsammans!

Tidig kväll blir detta. Jag vill ha en lättläst deckare som kvällslektyr, och som av en tillfällighet ligger "Den sista prärievargen" av Michael Connelly här på kudden. Den får det bli!

I think I'm old and I'm feeling pain

Jag vaknade med ett ryck ur en obehaglig dröm idag. Vaknade, och kände att tårar fortfarande rann längs mina kinder. Jag drömmer ofta om dig, fast det är en annan du. Du är kall, oförsonlig. Du lämnar mig, försvinner. Inatt bönade jag och bad om att du skulle komma tillbaka, men du gick. Du lämnade mig. Jag bad så intensivt att du skulle stanna, för du tog hela mitt liv med dig med dina bortflyende steg. Men du lyssnade inte. Du gick. Och jag föll på knä i en evig vinter. Sådana är många av mina nätter.

Jag jobbar nu. Det känns bra - roligt. Jag får lära mig nya saker, får träffa nya människor. Jag har egna klienter redan, skriver utredningar. Det känns skönt att redan kunna göra så. Det ska bli skönt att verkligen jobba nu, få lön. Kunna köpa saker. Kapitalistiskt, materialistiskt, och ack så skönt.

Jag har nyss kommit hem efter en kvällspromenad med Johanna. Har börjat träna lite försiktgt den här veckan. Försiktigt, eftersom trötthet är en ständig följeslagare. Inte den där latheten som jag känner allt som oftast, utan en trötthet som gör att det känns som om jag går i en dimma. Jag orkade inte ta mig till ridhuset i måndags, kunde inte föreställa mig att anstränga mig så som en ridlektion kräver. Och det skrämmer mig litegrann. För riktigt så här känner jag inte igen mig själv.

Och jag tittar på Hemnet varje dag. Flyttar in i hus. Ett eteriskt jag svävar genom tomma rum, planerar för inflytt. Jag möblerar ett bibliotek, ställer in nya sängramar i ett sovrum, sätter upp tapeter från Josef Frank. Jag släpper ut katterna i en grönskande trädgård, sätter mig på knä och röjer i rabatten. Ibland stryker jag min hand över magen, längtar tills en dag då den kan växa. Jag ställer mig i fönstret och ser dig komma gående. Går ut i hallen, öppnar dörren och hoppas att du ser all världens kärlek i mina ögon.

Sedan loggar jag ut.

We can talk without talking

Kommunikation är så fantastiskt svårt att lyckas med ibland. Och så otroligt viktigt. Grunden. Vi lyckas för det allra mesta D och jag, men ibland pratar vi förbi varandra. Det blir irriterat. Sedan när vi sätter oss och rannsakar, har vi menat samma sak. Vi har bara olika sätt att säga det på. Så blir det åter lugn, och trygghet. När man har varit tillsammans ett tag blir inte varje liten svårighet jordens undergång (jorden skulle väl förresten gått under igår?). Utan man kommer varann än närmre. Jag vet att jag ofta reagerar på känsla. Skickar sms utan att tänka efter om känslan egentligen är "rätt". Tänker ut en hel händelsekedja, som visar sig vara falsk, och agerar därefter. Men jag tänker på det. Och försöker öva mig. Hoppas att du märker det ibland älskade du! För jag skulle göra allt, precis allt, för dig. Alltid.

Igår var det möhippa för fina Frida. Frida är en sådan där vän som har enorm medkänsla. Hon är omtänksam. Jag har aldrig hört henne klandra någon. Hon har aldrig klandrat mig när jag har varit dålig, och inte riktigt orkat. Hon säger alltid att jag kan höra av mig om jag vill prata. Att det var så många vänner på hennes möhippa igår visar att många fler känner samma sak. Det var en väldigt mysig dag. Efter dans, lunch i parken, bubbelpool, snacks hos Johanna, och Babbel kroknade jag. Jag har i vanliga fall sömnbehov i paritet med ett spädbarn, så jag gick hem innan de andra drog vidare till Grand. Mycket nöjd med dagen. Nu ser jag fram emot bröllop!

Regnet gråter mot fönstren ikväll. Jag har varit trött idag, det har inte hänt så mycket. Det är skönt att jag älskar sådana dagar. Om en liten stund är det dags för "Mästarnas mästare", heja Stenmark! Sedan hoppas jag på mys, och lite läsning innan jag somnar. Har en ledig dag imorgon, vilket känns härligt. Jag funderar litegrann på att överraska mig själv med att skriva färdigt sista skoluppgiften, så att jag kan koppla en vecka. Vi får se hur detta går...

För övrigt anser jag att Gefle bör... You know the rest.

Don't talk to strangers

Lever just nu lite i utkanten av ögonblicken. Vågar inte riktigt ställa mig nära, vågar inte nudda vid dem. Det kan göra ont. Tillvaron kan fälla ut sina klor, och klösa. De väggar jag går längs kan falla samman och blotta enbart kyla. Jag håller mig här, fingar trevar försiktigt längs kanterna. Håll samman. Vagga mig till ro i oroliga stunder. Lägg bomull kring min kropp. Låt inte tråcklade sömmar brista. Jag kanske kikar ut lite senare.

Dagar av okynnesrökning ska nu vara över. De blev några fler än vad jag tänkt, det blev en högre frekvens av rökning än planerat. Och jag känner suget efter en Marlboro light på trappan. Vill lura mig själv och säga att jag kanske ska ta bara en till, så att jag riktigt får njuta som det är meningen att man ska göra av den sista cigaretten. Men fast jag vill, så vill jag ändock icke. För jag vill också köpa nya träningsskor och komma igång med träning. Springa intervaller och ge mig ut på långa turer i skogen. Så det är så som det får bli. En tid av rökning får nu vara till ända.

Madde har precis varit här, och vi har strukturerat upp den redovisning vi skall göra på fredag. Så nu är det bara att sätta sig tillrätta och skriva. Ikväll väntar teorilektion, följt av fotboll hos Mikael. Det är skönt att få lägga upp dagen lite som jag känner, sliten efter en lång dag i vallokalen igår.

Igår fyllde högt älskad systerson tre år! Jag ringde födelsedagsbarnet på min rast, men då skulle han precis vila middag... Längtar till Stockholm, till dagar av lek med världens bästa syskonbarn. Och idag fyller Sofia år - grattis! Hoppas att du får en härlig dag, och att Kennet pysslar om dig ordentligt.

Nu ska det skrivas.

Att åldras med värdighet

Kan vi eventuellt glömma. Eventuellt kan det vara så att det är bäst att vara flitig med torrborstning mot celluliter, och be till Newton att tyngdlagen upphör att gälla för just oss. Jag är förhärdad cyniker, så jag gillar inte förhärdad cynism speciellt mycket. Men jag vet att jag tycker att alla borde få vara vackrast i världen för den vi älskar, om så bara för att vi är vi. Hur åren än pryder vår kropp, hur lite vi än liknar de kvinnor som får pryda baddräktsaffischer. Jag tycker att vi alla ska få vara trygga i den känslan, att vi är vackra, vackrast, för att vi är unika.

Illamående och trötthet är idag bara trötthet. Jag kliver upp nu för en tur till farfar, som inte orkade ta emot besök i tisdags, och sedan vidare till Johanna. Sedan tänkte jag mig en lugn kväll som uppladdning för första dagen på nya jobbet imorgon.

För tillfället ligger en spinnande liten katt på mitt bröst och hindrar effektivt ett flöde i detta inlägg. Men det gör ingenting. Det är en underbar känsla. Jag såg kvinnan som sålde Asterix till oss i en affär förra veckan. Jag ville gå fram och berätta hur vanskött han var, hur nära det var att han faktiskt dog, hur mycket energi det har kostat oss - men jag vågade inte. Och med mycket kärlek, och en hel del medicinering har han blivit en relativt frisk katt. Kronisk kattsnuva blir ett minne från tiden innan han kom hit. Vi älskar honom nästan mer för det.

Och så pratar David och jag om resa till Krakow och Prag till hösten. Och att jag ska våga mig på att köra till ovanstående destinationer. Och visst, har man körkort ska man kunna köra överallt, men det pirrar allt lite i magen. Jag vet ju hur sur och stressad jag kan bli i trafiken. D får väl vara beredd i passagerarsätet med godis som lugnande medel. Då klarar jag nog allt...

And nothing we get comes for free

Och så har även jag vaknat till liv denna tisdag. Jag ska äta litegrann, duscha, och sedan åka till farfar en sväng. Försöka att inte okynnesröka idag, försöka att träna litegrann ikväll.

Hopplektion igår - gick jättebra. Drömmen vore att kunna anmäla sig till en blåbärshoppning någon gång i framtiden, högre ambitioner än så har jag inte.

Även kursintroduktion för allra sista kursen på Socionomprogrammet igår. Tre och ett halvt år har gått väldigt fort, så mycket har hänt. Tiden tar liksom ingen hänsyn när den drar förbi, den stannar inte upp och låter oss reflektera. Och nu är det snart slut, på skolan. Vi kommer att skingras, och sedemera i livet minnas den tiden vi hade som, ja jag vet inte vilka minnen den kommer att framkalla.

Och jag tänker. På en telefon som inte piper, på värme som försvann. På AIK som vann igår, på att jag börjar ett nytt jobb imorgon. På att det är lätt att ha tid att skriva kommentarer på FB, men svårare att vårda. På besvikelse och känslan av ensamhet. På underbara vänner, på katter i min säng. På suget efter den där cigaretten ändå.