Tankar om tid som varit

Det står ett bröllopsfoto på vår byrå i sovrummet. Svartvitt. Härrör från en dag för längesedan. En särdeles lycklig dag får man tro. Farmor och farfar ler mot kameran, blir förevigade. När jag tittar på kortet blandas lycka med vemod i mig. För sådär kommer någon att titta på mitt bröllopsfoto en dag; med förundran. Med tankar på att det var längesedan, kanske undra hur mitt liv sedan blev. Jag kommer att vara en av de där människorna som levde för längesedan; enligt Per Lagerqvist. Och visst är det en märklig tanke. Jag har ett till kort på farmor och farfar som jag ofta tittar på. Det är sommar i bilden, och de sitter på en filt någonstans. Just det ögonblicket har frusit med hjälp av ett tryck på en knapp. Tidens tand har tuggat sig långt bort från den stunden, men den kan ändå inte suddas bort helt. Kommer någon att vårda fotona den dag jag inte finns mer? Eller kastas dessa landmärken över förfluten tid bort? Äger de bara mening så länge någon minns? Jag undrar hur de kände de där dagarna. Jag undrar hur jag kommer att känna när jag blir gammal en dag, och tittar på mitt bröllopsfoto. Och så slår det där bitterljuva vemodet ut med kraft. Tillvarons mening rister en stund. För att sedan åter bli stilla när allt faller på plats. Och vi måste landa med en duns i den tid som är vår.

Inatt jag drömde...

Jag drömde att jag bar min lille katt, höll honom i min famn - och vägrade att släppa taget. Han konstrade litegrann, sådär som katter gör när de har fått nog av att ligga i famnen, men jag släppte honom inte. Vi var på teater, och sedan gjorde drömmen ett hopp sådär som drömmar gör, och vi gick på ett torg i Italien. Han blev aldrig tung, aldrig en börda att bära. Bara den där känslan av lugn igen, av att allt var som det skulle. Jag fick låna dig under vad som kändes som några timmar, men förmodligen bara var minuter, under en natt. Du kan väl komma och hälsa på snart igen. Livet får tillbaka sina färger då, blir vackrare igen. Att det gör ont i bröstet när jag vaknar är ett pris som jag gärna betalar; om det är vad som krävs för att du ska finnas hos mig. Om så bara i en dröm. Lille Ramses. Jag kunde ändå aldrig tro att det skulle vara så hemskt att förlora en liten katt. Även om det råkade vara en katt som jag älskade så fruktansvärt mycket. Och jag nästan lider med alla de där snusförnuftiga människorna som inte förstår en sådan sorg. Livet måste vara aningen fattigt för dem. Ingen nämnd, och ingen glömd.

Annars då? Annars är livet bra. Tio kilo tyngre, med det liv rikare som växer. Om så vore att det inte växer allt för mycket till bara, kilon sätter sig inte fint på en sådan kort människa som mig. Om allt går väl, så ändras hela vår tillvaro runt 23 april nästa år. Så blir livet då ett annat, får en ny mening. Det är svårt att föreställa sig.

Och så jobbet. Det finns mängder och åter mängder av saker att skriva om det, men det låter sig inte göras - tyvärr. Ni får läsa mellan raderna.