Tankar om tid som varit

Det står ett bröllopsfoto på vår byrå i sovrummet. Svartvitt. Härrör från en dag för längesedan. En särdeles lycklig dag får man tro. Farmor och farfar ler mot kameran, blir förevigade. När jag tittar på kortet blandas lycka med vemod i mig. För sådär kommer någon att titta på mitt bröllopsfoto en dag; med förundran. Med tankar på att det var längesedan, kanske undra hur mitt liv sedan blev. Jag kommer att vara en av de där människorna som levde för längesedan; enligt Per Lagerqvist. Och visst är det en märklig tanke. Jag har ett till kort på farmor och farfar som jag ofta tittar på. Det är sommar i bilden, och de sitter på en filt någonstans. Just det ögonblicket har frusit med hjälp av ett tryck på en knapp. Tidens tand har tuggat sig långt bort från den stunden, men den kan ändå inte suddas bort helt. Kommer någon att vårda fotona den dag jag inte finns mer? Eller kastas dessa landmärken över förfluten tid bort? Äger de bara mening så länge någon minns? Jag undrar hur de kände de där dagarna. Jag undrar hur jag kommer att känna när jag blir gammal en dag, och tittar på mitt bröllopsfoto. Och så slår det där bitterljuva vemodet ut med kraft. Tillvarons mening rister en stund. För att sedan åter bli stilla när allt faller på plats. Och vi måste landa med en duns i den tid som är vår.

Inatt jag drömde...

Jag drömde att jag bar min lille katt, höll honom i min famn - och vägrade att släppa taget. Han konstrade litegrann, sådär som katter gör när de har fått nog av att ligga i famnen, men jag släppte honom inte. Vi var på teater, och sedan gjorde drömmen ett hopp sådär som drömmar gör, och vi gick på ett torg i Italien. Han blev aldrig tung, aldrig en börda att bära. Bara den där känslan av lugn igen, av att allt var som det skulle. Jag fick låna dig under vad som kändes som några timmar, men förmodligen bara var minuter, under en natt. Du kan väl komma och hälsa på snart igen. Livet får tillbaka sina färger då, blir vackrare igen. Att det gör ont i bröstet när jag vaknar är ett pris som jag gärna betalar; om det är vad som krävs för att du ska finnas hos mig. Om så bara i en dröm. Lille Ramses. Jag kunde ändå aldrig tro att det skulle vara så hemskt att förlora en liten katt. Även om det råkade vara en katt som jag älskade så fruktansvärt mycket. Och jag nästan lider med alla de där snusförnuftiga människorna som inte förstår en sådan sorg. Livet måste vara aningen fattigt för dem. Ingen nämnd, och ingen glömd.

Annars då? Annars är livet bra. Tio kilo tyngre, med det liv rikare som växer. Om så vore att det inte växer allt för mycket till bara, kilon sätter sig inte fint på en sådan kort människa som mig. Om allt går väl, så ändras hela vår tillvaro runt 23 april nästa år. Så blir livet då ett annat, får en ny mening. Det är svårt att föreställa sig.

Och så jobbet. Det finns mängder och åter mängder av saker att skriva om det, men det låter sig inte göras - tyvärr. Ni får läsa mellan raderna.

Come back to me

Jag letar fortfarande efter min lille Ramses. Jag börjar dock förstå och acceptera att han inte kommer tillbaka. Han finns ju inte här mer. Han kan inte finnas, för jag har letat överallt. Alla blommor och blad har fallit till marken från den buske under vilken han brukade sitta när han var ute, och väntade på att man skulle hämta honom. Och när det sista bladet fallit, kunde jag se att han inte gömt sig under busken heller. Så nu finns inga fler platser kvar att leta på. Det har väl egentligen aldrig funnits det heller. Det har bara funnits en önskan större än allting annat om att du kunde trotsa de lagar som styr allt. Att du kunde springa så fort på dina små tassar att du inte tog någon hänsyn till tid och rum. Och på det sättet spränga igenom den där osynliga hinnan som finns mellan din värld och min. Så hade jag sluppit finnas utan dig. Trampet från dina älskade små tassar saknas, och ljudet av den saknaden plågar mig.

Dagens ord är annars diktatur; förtryck, skrämseltaktik. Men det kan ni prata med mig om när ni ser mig. Jag orkar inte besudla ett blogginlägg med ekot av sådana händelser.

Jag letar nog lite till ändå. Kanske inser du att mitt liv är alldeles för tomt och svårt utan dig, och så tar du sats. Och så sitter du under din lilla buske en dag. Jag vet att det aldrig kan hända, men för säkerhets skull så ser jag mig om lite extra ännu ett tag till.

Mitt liv med Ramses

Avslutades abrupt 26 juli 2012. Och en stor del av allt det goda som världen höll i sina händer försvann med honom.

Det var en alldeles vanlig kväll, då jag låg och vilade i vanlig ordning. Så ringde det på dörren. Blotta ringsignalen varslade inte om den tomhet som skulle komma. David öppnade, och jag hörde honom prata med någon. Sedan kom han upp och hämtade mig. Och det ansiktsuttrycket; det kommer jag nog aldrig att kunna glömma. För jag förstod, omgående. Att någonting hade hänt, någonting som skulle förminska min tillvaro. Och jag sprang ut, barfota. Men jag kom för sent, alldeles för sent. För min katt låg vid vägkanten. Han hade redan dragit sitt sista lilla andetag och lämnat mig. Selma, så hette tjejen som ringde på vår dörr, hade sett honom bli påkörd. Hon lyfte honom av vägen, och var med honom när han släppte taget om sitt lilla kattliv. Jag är så oändligt tacksam över att han inte var ensam. Selma sa att det hade gått fort, att han nog inte känt någon smärta. Och jag önskar att det är sant.

Jag kan inte minnas att jag känt sådan smärta någon gång. Jag lyfte in honom, bar den varelse jag älskat mest av alla i sju års tid. Jag satt med honom i hallen och grät. Och skällde på honom för att han sprungit ut på vägen. Och jag hatade mig själv för att jag någonsin låtit honom gå ut. Och jag kände hur den där tomheten och smärtan började urholka mig. Jag tog min katt, åkte till Sjömarken och begravde honom hos mamma och pappa. Innan jag lämnade honom, satt jag vid sjön en lång stund och pratade med honom. Tackade honom för alla fina år, för all kärlek. Det var ren tortyr. Det är ren tortyr att leva utan honom.

För herregud, vad man kan älska en liten katt.

Och vilket oerhört förakt, och vilken fruktansvärd ilska jag känner när människor inte förstår det. När någon till och med kan säga till mig att "det är en våldsamt överdriven reaktion", och "det måste vara något annat fel på dig". Sådana människor. Ska jag vara tvungen att dela vår planet med dem?

Så nu lever jag utan min Ramses. Och det lyser ett ljus för honom varenda kväll i mitt fönster. Jag är rädd att han inte har hittat sin katthimmel. Rädd att han springer därute på vägen fortfarande, och undrar varför jag inte kommer och ropar på honom. Rädd att han jamar högt och ljudligt och att ingen kan höra honom. Rädd att det inte finns någon katthimmel, ingenstans där hans små tassar trampar grönt gräs.

Och någonstans i ett parallellt universum ringer det aldrig på min dörr. Där går jag ut i trädgården tisdag 26 juli och ropar på min katt. Och han kommer springandes mot mig så att jag kan lyfta upp honom i min famn. Och sedan går vi in tillsammans; som vi alltid gör. Och all den där tomheten och smärtan finns inte mer; har aldrig funnits.

Rest in peace, världens finaste lilla katt. Tills vi ses igen.

Och vi sjunger våra sånger, som en hyllning till de odödliga själarna

Tristess. Bitterljuva stunder. Och helgerna som skall vara så avkopplande/roliga/händelserika. Och så ligger jag i sängen, och känner - något. De där små förnimmelserna av känslor som gör lite ont i magen. Som får kroppen att kännas tung och ovillig. Jag vill inte göra någonting, bara ligga här och läsa min bok. Och jag vill göra massor av saker; köpa gardiner, åka till Ikea, köpa ramar till mina nya affischer. Vilka aningslösa människor är icke vi?!

Veckan har ändå varit bra. En ridtur i skogen vid fullmåne i måndags. Kallt, gnistrande snö, en tur där silverljus spridde ett milt sken över världen. Och så frissan i tisdags, för att få håret rött igen. Och så hanterbart på jobbet, och de där underbara kollegorna. Så varför, varför blir lördagen sådan här?

Lite bitter...

Ja, det är jag allt! Förkyld, huvudvärk, hosta, feber, och halsont. Och så har det varit sedan i måndags. Och det har icke blivit bättre. Så min bitterhet har ökat aningen för varje dag, vilket gör att jag vill gnälla litegrann. Så jag gör det.

Först gnäller jag på så gott som samtliga handbollsspelare, som nu deltar i EM, från Kroatien, Makedonien och Serbien. Jag har alltid tyckt att handbollsspelare är tuffa, sportsliga karlar, som inte faller omkull i onödan. Många är de gånger som jag har ansett att fotbollsspelare borde se och lära, och därmed sluta filma så förbannat. Men så kommer några handbollsspelare från Balkan, och plötsligt är det spelavbrott hela tiden. Jag är så trött på att se dem ligga och vrida sig av smärta efter alla avslut som inte resulterar i mål. Och efter avblåsta anfall för att förhindra kontringar för motståndarlaget. Skämmes ta mig fan! Ni är inte värda att vinna en enda match!

Och så gnäller jag på bortskämda fotbollsspelare som filmar, eller försöker filma, till sig frisparkar och straffar. Och jag funderar på hur många varv det går att rulla runt på planen egentligen. Ju fler varv, desto värre smärta - eller? Lär av handbollsspelare, som inte är från Kroatien, Makedonien, eller Serbien. Eller lär av mina katter som ramlar ned från höjder och slår sig hela tiden, för att sedan ruska av sig litegrann och leka vidare.

Så avslutar jag med massa kärlek till min fina vän F, som fick tråkiga nyheter idag. All kärlek och styrka till dig, och din familj!

Jag vill ha en egen måne

Då skulle jag sitta där ovanpå, och sprattla med benen över en oändlig stjärnhimmel. Fundera på stort och smått, och förhoppningsvis se allt i ett lite annat perspektiv. Bekymmer kan nog bli rätt så små därute i rymden. Kanske ser man allt klarare. Kanske kommer nya insikter.

Det var väldigt längesedan jag skrev. Jag har varit trött, och stressad, och möjligen lite omöjlig att ha att göra med i stunder. Men min kära mor har sagt att det är en mänsklig rättighet att vara besvärlig ibland, så då får det bara vara så! Dock är jag för tillfället själv trött på att läsa om alla som tycker lite för synd om sig själva, och skapar större bekymmer än de möjligen har, så jag tänker inte vältra mig i patetik och navelskådande mer än så. Det får anstå till något annat tillfälle.

Vinterstudion har börjat igen! Skänker mig glädje under helgerna. Men varför har TV4 fått skidskyttet??? Jag blir precis galen på alla reklamavbrott. Och så läste jag i tidningen häromdagen att vi kan förvänta oss att väldigt mycket sport kommer att sändas på dylika kanaler. Kan vi inte alla bara bojkotta allt tittande om så blir?!

Och ytterligare en liten katt har kommit hem till oss. Romeo vandrar nu runt i lägenheten, i övrigt hoppade han precis upp i sängen och försökte ge någon form av ljud ifrån sig. Det är gott att ha honom liggandes på magen, spinnandes. Trött och hängig som jag är kan han skänka lite lugn. Övriga katter godkände nytillskottet.

Nu blir det läsning med lagom svårighetsgrad, en deckare av Patricia Cornwell. Ha en riktigt fin helg!