Att vara mamma är ett sådant oerhört ansvar. En sådan välsignelse, tillika sådan ångest. Den sistnämnda har varit skyhög under veckan som varit. Detta eftersom John är sjuk. När han har feber och är snorig, är ångesten bara lite sådär medelsvår. Det hör liksom till livet att få förkylningar. Det går liksom över rätt så fort. Men när John är förkyld, har feber, samt problem med andningen, då är ångesten som ett stort svart moln, svävandes kring mig. Får mig att röra mig i utkanten av något som jag aldrig önskat bekanta mig närmre med. Får mig att gå på helspänn precis hela tiden, med beredskap för, ja precis allt.
Alla de där tankarna; hur är hans allmäntillstånd, äter han ordentligt, har han indragningar när han andas eller är det en produkt av oro. Och så googlar jag, vilket man ju aldrig bör göra. Och så står det att man ska åka in direkt när bebisen har indragningar vid andning, vilket vi gjorde sent på tisdags kväll. Då fick vi hostmedicin, och besked om att allt annat var bra. Men om indragningarna fortsätter, hur gör jag då? Är det hysteriskt att åka in igen? Vad händer om jag inte åker in med honom? Kommer han att bli bättre av sig själv, eller är det någonting som faktiskt kräver annan vård än den jag kan ge?
Och någonstans där insikten om att det är jag som måste avgöra det. För att jag är hans mamma. För att det är jag som måste bestämma om han är så dålig att han behöver ses över, eller om jag kan andas lugnt och låta allt vara. Det där ansvaret då, vilket fruktansvärt ansvar det är. Jag har ingen utbildning så att jag kan avgöra vad som är "lagom sjukt" för en bebis. Det jag gör, eller inte gör, kan få sådana följder att det blir hisnande att överblicka dem. Och som förälder är det inte lätt att bortse från oron, och fatta rationella beslut. För någonstans skulle jag vilja att en läkare tittade på honom sisådär en gång i timman när han är sjuk. Läkaren skulle gärna kunna bo här hemma, så att jag vet att det alltid finns någon som kan fatta rätt beslut åt mig. Men så fungerar det ju inte.
Så åkte vi in idag igen, för nog kämpade han lite för mycket med andningen. Fem inhalationer, och lite kortison på det, så är vi hemma igen. Och jag är fortfarande orolig. Tänk om detta inte hjälper, om vi måste åka in igen. Tänk om han blir sämre. Tänk om jag låter all oro och ångest dra ned mig så mycket att jag tycker att han verkar dålig, fast han i själva verket mår bra. Välkommen till föräldraskapet.
Och jag som tänkte skriva om vår flytt till hus. Om att jag fyllde år nyss, och hur mycket jag älskar att fylla år. Hur jag tycker att den där dagen bara är min, och bara lapar i mig alla grattishälsningar. Om känslan av att få vara hemma med en liten kille som lär sig nya saker varje dag, hur underbart det är.
Men så blev det istället en vecka av oro, och det är just den som fick bilda ord. Så adjö veckan, kom gärna inte tillbaka.
