Rage, rage against the dying of the light

Så har jag då varit på jobbet, lämnat in sjukintyg och tömt mitt kontor. För efter den här sjukskrivningen väntar ju en lång föräldraledighet. Det var med blandade känslor som jag sedan åkte hem igen. Det var oändligt skönt att veta att jag inte behöver sitta med fler besök, eller skriva fler utredningar. Att få slippa den stress som det till slut blev. Men mina underbara kollegor. De som jag träffat nästan varje dag; skrattat med, pratat allvar med, haft så stort utbyte av. Dem kommer jag att sakna väldigt mycket. Jag gör det redan. Och så är det en konstig känsla att man är utbytbar. I den stunden som man lämnar kontoret, fylls platsen av någon annan. Allt fortsätter som vanligt. Och på samma sätt som det är lite vemodigt, så är det också skönt. Att vi just i den meningen inte är oersättliga på våra jobb.

Så blir jag lite arg på mig själv när jag tyckte att det var jobbigt att lämna mitt sjukintyg. Där står hur jag mår, inga förskönande omskrivningar. Bara rakt upp och ned hur jag upplever min tillvaro just nu. Varför är det så jobbigt att mina chefer får läsa att jag är nedstämd, ångestfylld, och stressad? Bara för att det inte är en fysisk åkomma. Varför hade det varit mindre "pinsamt" att lämna in ett intyg där det stått att jag brutit benet, eller har svår migrän? Tror jag att detta i många fall upplysta samhälle fortfarande har fördomar kring psykisk ohälsa? Och varför bryr jag mig i så fall? Jag vet inte. Jag vet bara att jag i viss mån ändå gör det. Jag tänker mig att den person som tyckte att det var en våldsamt överdriven reaktion att sörja min katt, nu sitter och tror att min reaktion berodde på att jag ibland blir deprimerad. Och känner sig nöjd med att ha fått "rätt" i att det ändå inte var en "normal" reaktion.

Jag har läst Noréns dagbok igen. Han går och hämtar sina antidepressiva mediciner lite då och då. Han sitter i sin fåtölj några timmar om morgonen tills ångesten släpper. Han är ju konstnär, och utan lidande ingen konst.

Annars är jag gravid i vecka 31. Igår när jag vägde mig visade vågen för första gången i mitt liv över 70 kilo. 70.4 närmare bestämt. All den vikten härrör inte från bebisen... Häromdagen sa jag till min kära mor att jag längtar tills jag kan komma ut och börja jogga, springa mig ordentligt trött. Hon lovade att hon skulle påminna mig om detta några veckor efter förlossningen.

Och så har jag ju fyllt 33 år. Jag älskar att fylla år! Jag älskar att bli gratulerad på min födelsedag. Så ett stort tack till alla som tar sig tid att skriva till mig. Jag blir lika glad varje gång. Och glädjen gör att de där lite tunga känslorna lättar en stund. Det gör otroligt mycket!

Do not go gentle into that good old night

Diagnos F32. Depression. Låter sådär, låter lite som något man ska skämmas över. Något som inte drabbar "normala" människor. Men nu står det så på mitt läkarintyg i alla fall. Oavsett vad jag tänker om det. Oavsett vad någon annan skulle kunna tänka om det. Och kanske tänker folk inte så förbannat mycket heller.

Jag har en disposition för att bli deprimerad. Det händer då och då, när tillvaron lutar. Det finns en acceptans för att människor som jobbar med skapande yrken kan hamna där, kanske till och med en romantiserad bild.  Det finns något vackert i författaren som skriver, eller konstnären som målar med ångesten som drivkraft, Men om man som jag jobbar som socialsekreterare, känns det inte som det finns samma förståelse. För visst är det så att vi ska ha en fin fasad mot omvärlden? Inte erkänna att vi blir sköra ibland, att vi behöver vila. 

Jag är väldigt bra på att härda ut lite för länge. Sedan jag blev gravid har jag känt hur jag blivit tröttare, mer stresskänslig, mer nedstämd. Jag har suttit på jobbet och mått illa varje dag, och lagom till eftermiddagarna har jag känt yrsel. Jag har haft sammandragningar som oroat mig.. Men jag har inte berättat det för någon, inte gjort något försök att dra i handbromsen. Jag har tyckt att man ska klara av att jobba, alla andra klarar ju av det fast de är gravida. Jag har mer oroat mig för om jag verkligen kan köra hem när världen snurrar, och hur jag ska klara att inte visa mina arbetskollegor och chefer att jag inte mår bra. Till slut gick det inte längre. När jag fick så mycket sammandragningar att jag inte kunde gå, när jag fick sådan yrsel att jag inte längre kunde skriva på datorn. Då var jag tvungen att gå hem. Men då hade det också gått lite för långt. Den där nedstämdheten hade hunnit få fäste i mig. Det där stråket av ångest följde med. Så nu är jag sjukskriven, ska inte jobba mer innan bebisen kommer. Och det känns skönt att slippa stressa mer. Och det känns som ett misslyckande att inte orka just nu. 

Jag tänker på mina fina kollegor som får göra mycket av mitt jobb nu, och det ger mig dåligt samvete. Jag tänker att massa människor som läser detta kommer att tycka att jag är konstig som har diagnos F32. Men så tänker jag att det ändå inte spelar någon större roll. Mina vänner vet ju vem jag är, min man också. Och jag vet ju också vem jag är, vilket är det viktigaste. Jag är precis samma Tina som vanligt, bara lite mer nedstämd just nu. Jag tror faktiskt inte att ni skulle märka någon större skillnad.

Ta hand om er, allihop! Unna er att bara vara när tillvaron lutar.