Störst av allt är kärleken

En tunn, skimrande tråd, av renaste silver är fäst i mitt hjärta. Tunn,osynlig för blotta ögat, men ändock gjord av material som aldrig kan brista, heller aldrig försvagas. Som någonting alverna kunnat skapa i "Sagan om Ringen". Så tänker jag mig den. Den svävar, eterisk, men slits inte i sitt fäste. Den är oerhört vacker i sin osynlighet. Andra änden fäster i min sons hjärta. Den människa som jag älskar mest av alla. Den människa som jag skulle göra precis allting för. Så hålls vi samman; av den allra högsta kärlek.

Med bandet oss emellan följer den allra högsta kärlek, och en svag känsla av oro - samtidigt. Oro de stunder jag inte är nära honom. Det rycker i tråden, dallrar svagt, så att jag ändå kan förnimma honom. Ständigt finns han där, oerhört nära mig, så även om avstånd skiljer oss åt. Som vore vi ett. Som kunde jag känna hans känslor, även då han inte är med mig. Ständig saknad forsar genom tråden när han inte är precis nära. Att ständigt känna att någon saknas när han inte är med; det är en vacker känsla. Den invaggar mig i trygghet.

Och så den obeskrivbara kärlek som bara fyller ut allt mellan oss. Som får mig att känna mig alldeles tillfreds i världen, som hörde jag ändå hemma här. Som vore det min plats. Det blev min plats när John kom hit, så är det.

Vilka mäktiga känslor vi människor besitter. Vilken oerhörd välsignelse att få känna dem, så lyckliga vi ändå är. Så lätt de känslorna strömmar fritt när vi betraktar det älskade ansiktet hos vårt sovande barn. Så att vi då kan inse att ingenting egentligen fattas oss.

Lille John, så tacksam bortom ord jag är över att du kom till oss. Livet är så oerhört mycket rikare. Världen är så oerhört mycket vackrare.

Snön faller, och vi med den

Det har gått över sju månader sedan min lille son kom till världen. Sju månader av sådan himlastormande glädje, ständig sömnlöshet, frustration, rädsla över att inte räcka till, och fullständig lycka. Jag måste stanna upp emellanåt, och bara förvånat och tacksamt inse att jag är mamma. Jag, som burit med mig känslan av att inte vara värd att få uppleva lycka. Som medvetet stört varje inslag av glädje i mitt liv, med tankar om att det inte kommer att förbli. Att det är lika bra att rasera allt som är bra, så att jag slipper den förtvivlan som komma skall. Så som jag gjorde när jag träffade David. När var dag borde varit förväntan och glädje, växte istället rädsla för att han skulle säga att han inte ville träffa mig mer. Så jag såg till att skapa ändlösa diskussioner som aldrig kunde leda någonvart, som in facto skulle kunnat medföra att han kunnat ge upp. Nu är det ju en tålmodig man jag har, en förutsättning för att kunna leva med mig. Så över tre år har gått, och vi är båda gifta och har en underbar liten John. Och jag har det precis så bra som jag aldrig trodde att det skulle bli.

Vinter är som bekant inte min årstid. I takt med att mörkret tränger sig på och höstens prakt bleknar, vill jag dra mig undan världen. Jag vill ligga i min säng, läsa böcker, och grubbla. Så som jag alltid har gjort om vintern. Det låter sig dock inte göras med en liten bebis; vilket nog ändå är bra. Jag har inte riktigt den tidsmängd till att ständigt analysera tillvarons mening, som jag tidigare haft. Tro dock icke att dylika analyser inte äger rum, för de gör de. Bara med ansenligt mer begränsad tidsram. Där jag tidigare oroade mig för mitt eget mående, ligger nu all fokus på John. Det är med säkerhet nyttigt att mitt navelskådande så gott som upphört, men så mycket mer ångestframkallande det är att oroa sig för sitt barn. För att han äter bra, sover bra, utvecklas som han ska, för att han är en glad bebis. Det finns mängder med saker att fokusera på, mängder av saker man kan googla på, och därigenom driva sig till milt vansinne. Jag har egentligen förbjudit mig att googla, när det gäller sjukdomar och annat, ingenting gott kan någonsin komma ur det. Men ibland faller jag dit, och förutom att då få massa saker att oroa sig över, kan jag också konstatera att jag är en fruktansvärt dålig mamma som fött med kejsarsnitt. Enligt många, många nätfascister innebär det att man skapat de allra sämsta förutsättningar för sitt barn. Ni vet väl att jag inte har fött "på riktigt". Att bära sitt barn i nio månader har ingen som helst tyngd, när det ställs emot hur man föder. Har man, som jag, önskat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla är man nog den allra sämsta sortens människa. Vet jag egentligen vilka risker det medförde? Enligt läkare aningen större risk för mig, inga för mitt barn. Men vem säger att läkare vet bäst, när det finns mammor därute som besitter än större expertis. Varför bry sig egentligen? För att jag känner ett sådant ursinne mot människor som säger sig veta vad som är bäst, för alla. Som har en sådan grandios självuppfattning att de tror att deras ord är Sanning. Skäms på er!

Hur hanterar ni vintermörker och grubbel?

Börjar bli gammal, igen

Idag var jag på Örjans Vall. Tanken var att få se AIK ta tre härliga poäng, och haka på topplagen. Så blev det dock icke. Förlust med 0-1, och rätt så dåligt spel faktiskt. Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Vi stod i klacken, som sig bör. Det är helt fantastiskt att stå i en klack när massan stämmer upp i sång, och klappar händer. Det var fint när Ivan Turina hedrades. Sådana ögonblick fick jag gåshud, och så existerar bara en härlig samvaro. Men så finns det några nackdelar med att stå där i klacken också. Jag vill gärna ge er smakprov på några av de utrop som jag registrerade. Ursäkta språket! Här kommer de: "fitta", "hora", "fittjävel", "fitthora", "rasisthora", "det står en hora på linjen", "jävla hora/fitta". Och så lite snällare; "sparka honom i huvudet", "jävla albino", "jävla tjockis"(till den kanske något knubbige domaren...), "domaren är en hora" (stackars knubbige domaren igen), "jävla bönder", "jävla idioter". Och så helt oväntat; "jävla synthare". Jag är fullt medveten om att man kanske inte ska förvänta sig någon större mognad i en klack, vissa druckna människor huserar ju där, men är det så man stöttar sitt lag? Är det den klass som AIK:are vill påskina att de har? Jag känner mig så fruktansvärt gammal, och blir trött ända in i själen av att tvingas lyssna på idioter under nästan två timmars tid. Givetvis finns det, förhoppningsvis till största delen, helt fantastiska supportar som sjunger och hejar, och verkligen stöttar sitt lag. Som är på arenorna för att titta på fotboll, och beter sig som supportar ska. Kan jag inte få stå jämte dem nästa gång? Det som är tråkigt är att jag inte alls kan tänka mig att ta med John på fotboll när han blir äldre, om vi då talar om att stå i klacken. Nu tänker säkert många att lilla tanten ska sitta med de andra tanterna på läktaren. Och visst, så blir det alldeles säkert nästa gång. Och gången efter den dessutom.

Att vara utan John under alla dessa timmar denna dag var en prövning. Jag kände mig som en alldeles usel mamma, som sviker honom. Fast jag vet att han har det alldeles utmärkt tillsammans med sin pappa, och inte ens märker att jag är borta. Jag saknade honom precis hela tiden. Och så kom jag hem, och han hade varit glad precis hela dagen. Det är otacksamt att vara mamma ibland... Men härligt att få ge sitt barn ungefär 1000 pussar, och känna den där känslan av att man är hel igen.

På BB sa de att jag ska göra 100 knipövningar om dagen, resten av livet. Jag undrar när jag ska hinna med det. Förutom det ska jag borsta tänderna sex minuter om dagen, använda tandtråd uppå det, borsta håret med 100 borsttag, raka benen, peela mig, smörja in mig med en härlig bodylotion, plocka ögonbrynen, fila naglar och måla, fila fötterna och smörja in, göra situps och armhävningar, träna minst en timma, laga (nyttig) mat och äta, städa, tvätta, diska, handla, ordna med hemmet, baka, träffa mina vänner, läsa intressanta böcker, se intellektuellt utmanande filmer, ta mig tid för en alldeles egen hobby, ha kvalitetstid med David, leka med John, och så måste jag sova minst åtta timmar också. Jag vill inte ha fler saker som jag måste göra för att inte bli gammal och slapp. Jag vill veta hur jag ska förbli ung och vacker (hmm) utan att behöva lägga all min vakna tid på det.

Nu ska jag lägga mig och läsa "Gangsters" av Klas Östergren.

Innan John kom

Jag var en av de där personerna som verkligen vantrivdes med att vara gravid. Och det är så fruktansvärt otacksamt att erkänna det, att skriva det. Det kryper lite i kroppen av obehag när jag ser vad jag skriver. Jag tänker på dem som kämpar för att skaffa barn, på de som inte lyckas, och så har jag mage att skriva att jag vantrivdes. Det känns inte bra, men jag vill ändå vara ärlig. Och vad var det som var så jobbigt då? Jo, kära ni, det är verkligen ett I-landsproblem. Jag tyckte att det var jobbigt att gå upp i vikt, att bli klumpig och orörlig. Att få be David snöra skorna åt mig. Det var jobbigt att inte kunna sova på mage, att springa på toaletten fem gånger per natt. Jobbigt att inte komma i sina kläder, och att känna sig ful och plufsig hela tiden. Irriterande att bli mätt efter fem tuggor, och att det kändes som om magen satt ända uppe i svalget. Det var jobbigt att känna hur humöret pendlade upp och ned. Sen var det också jobbigt att hamna i en depression, men det har jag ju ändå en disposition för att göra emellanåt. Visst låter det otacksamt? Jag sade också till David upprepande gånger, att det inte blir några fler barn.

Jag gjorde upp planer på vad jag skulle göra när min lille bebis hade kommit. Utan inbördes ordning var det följande:
- gå till frissan
- få massage
- köpa nya kläder
- sova på mage
- börja träna ordentligt
- gå ut och äta med David och med mina vänner
- gå på bio
- dricka några glas mousserande vin

Vad har jag då gjort? Jag har varit hos frissan, och ätit middag med vänner. Och jag sover på mage, det är nog det bästa. På min lista finns nu endast en punkt:
- att sova i ett mörkt, svalt rum, i nytvättade sängkläder, i minst åtta timmar. Det är nämligen lite si och så med sömnen när man har en liten bebis.

När jag ser tillbaka på graviditeten, så kan jag inte förstå varför jag gnällde så hela tiden. Speciellt inte när jag tänker på vad som blev resultatet från den tiden. En alldeles underbar liten bebis, den allra bästa i hela världen. För hans skull kunde jag gått igenom precis vad som helst. Och allt det där som jag trodde att jag skulle springa iväg och göra när han kommit till världen, känns inte så viktigt alls längre.

Och kanske, kanske blir det en liten till framöver. Om vi har tur. Och så ska jag inte gnälla så mycket. Ni kan väl påminna mig om det...

Apropå civilkurage

Min käre far fyllde 60 år förra veckan. Han är den bästa pappa man kan ha. Jag har lärt mig någonting väldigt viktigt av honom, någonting som kallas för civilkurage. Pappa har, såvitt jag vet, alltid stått upp för vad han tycker. Han har tagit ton när någon har blivit illa behandlad, och sett på orättvisor med avsmak. Av honom har jag lärt mig att man ska stå för vad man tycker och tänker, och att man ska reagera starkt när man ser någon bli illa behandlad. Han har lärt mig att det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln, att den reflektionen återspeglar någon som är stolt över det man gör.

Jag ska på intet sätt påstå att jag alltid har levt efter någon sådan devis. Verkligen inte. Jag har gjort, många, saker som inte kan förknippas med hög moral; tyvärr. Jag har sett mig i spegeln och känt avsmak för den bild som återges. Paradoxalt nog predikade jag då som högst nyttan, och nödvändigheten, av en hög moral. Pinsamt när jag tänker tillbaka på det. Men så hände någonting. Jag var nog 24 år när jag började bli väldigt trött på att inte kunna stå upp för alla saker som jag gjorde. När jag på allvar började ifrågasätta hur jag kunde förhärliga att leva som man lär, utan att själv göra så. Och då började jag bli ärlig emot mig själv, och andra. På riktigt.

Jag har alltid trott att det är så som de flesta människor lever. Att de är ärliga, motsätter sig orättvisor, och står på de svagas sida. Och det är oerhört naivt! Det jag har lärt mig på senaste tiden är att det innebär sanktioner om man framför kritik. Det uppskattas inte, ärlighet uppskattas inte. Det är inte så högt i tak som det borde vara. Jag har också alltid trott att ärlighet, att våga stå för vad man tycker och tänker är någonting positivt. Vilket det borde vara. Det borde belönas. Så är inte heller fallet. Osäkra människor kan inte ta kritik, motsätter sig den och slår ned på den som framför den. Givetvis skall inte kritik framföras på ett icke konstruktivt sätt, och man behöver heller inte säga precis allt som man tycker och tänker. Det är inte ärlighet, det är dumhet.

Jag uppskattar att få höra vad andra tycker och tänker. Jag vill höra det. Kanske inte att jag har en ful tröja eller att jag är en tråkig människa, men har det med prestation, vad jag skriver i min blogg, eller bemötande i allmänt att göra så vill jag veta. Jag beundrar dem som kommer till mig och talar om det. Istället för att springa bakom min rygg och skvallra om det.

Istället för att gå omkring och prata om sådant som är fel, väljer jag att framföra det. Det tycker jag är respekt. Jag tycker att man visar att man ger människor en ärlig chans att förbättra sådant som skapar missnöje, istället för att det fastnar på vägen. Genom "korridorsnack" skapas ingenting konstruktivt. Jag tycker också att man borde premiera de som vågar. För de personerna vet man precis vart man har.

Jag har funderat mycket, oerhört mycket under några veckor. Ett tag tänkte jag vika mig, och gå ifrån den person som jag är. Bara för att det skulle bli lättare för mig själv på vissa plan. Och jag är så förbannad för att jag nästan fattade det beslutet. I helvete heller, rent ut sagt! Jag tänker inte bli sådan att jag backar för att framföra saker som inte känns bra, eller saker som är direkt fel. Sanktioner eller ej. Man ska veta var man har mig, och det borde vara till fördel.

I sammanhang där rädsla föder tystnad, och angiveriverksamhet bör man bli rädd. Sådana samhällen har vi sett nog av. Jag var själv på ett museum i Berlin, ett monument över förtryckare och ryggradslösa lakejer som angav sina medmänniskor. Det var Stasis lokaler, om det säger någonting.

Jag är på intet sätt någon perfekt människa, väldigt långt därifrån. Jag gör fel, säger fel, behandlar människor orättvist, och då och då höjer jag min stämma för att fördöma andra. Men efteråt skäms jag. Och jag vill inte se mig i spegeln de dagarna. Men jag är högst medveten om det, och jag jobbar för att det ska bli bättre.

Kram på alla er underbara människor som finns därute. Som stöttar, och finns där när man känner sig nere. Ni är allt!

Lycka, och besvikelse

Det är lustigt hur en sådan liten människa, kan styra hela min tillvaro. Hela vår tillvaro. Men det är också underbart att bli styrd, att inte kunna kontrollera allt längre. Det ligger paradoxalt nog en frihet däri; att inte veta hur dagar och veckor kommer att te sig. I lördags åkte vi till Falkenberg för att hälsa på Davids mamma  och hennes sambo. Jag var lite tveksam innan vi åkte, för John har varit ledsen och gråtit mycket när han har bytt miljö och haft mycket människor omkring sig. Och han trivdes inte riktigt i Falkenberg... Han var ledsen, otröstlig, och efter några timmar fick vi åka hem igen. Så fort vi satte honom i bilbarnstolen slutade han gråta, och såg rätt så nöjd ut. Sedan sov han hela vägen hem, möjligen nöjd med att få som han vill. Så nu tar vi det lugnt hemma ett tag. Det viktigaste är att han är trygg.

Löneförhöjning, 500 kronor! Så uselt att jag först trodde att det blivit något fel. Jag måste tillstå att det känns väldigt bittert, och orättvist därtill. Jag har bara fått beröm av min arbetsledare, fått höra att jag skriver bra och att mitt bemötande gentemot klienter har varit gott. Därför har jag, trots vissa meningsskiljaktigheter med chefer, haft en tilltro till att de kan skilja mellan sak och person. Så verkar dock inte ha varit fallet. Därtill har jag inte fått någon motivering till lönen, vilket såvitt jag vet är ett krav. Kan det vara så att det där med att vara hemma när min katt dog, att vara sjukskriven i två omgångar, för att sedan vara föräldraledig vara en orsak till lönesättningen? Inte för att de grunderna egentligen får vara ett skäl. Jag fick också aningen syrliga kommentarer när jag var sen till jobbet under en tid. Detta efter att ha varit sjukskriven i början av graviditeten på grund av illamående, och därefter fått tabletter för sagda illamående som gjorde mig fruktansvärt trött. Att vi har flextid var ingenting som gällde vid det tillfället. Jag har skickat ett mail för att kunna få en motivering, som jag då egentligen borde ha fått innan lönebeskedet kom i brevlådan. Det ska bli oerhört intressant att höra vad det är som gör att de beslutade sig för denna låga summa. Bli inte förvånade om det är av de orsaker som jag räknat upp, även om de egentligen inte får utgöra någon grund.

Livet är gott när man är föräldraledig. Man matar, leker, går promenader, byter blöja, och sover. Första skrattet har John äntligen släppt ifrån sig. Bättre än alla lyckopiller i världen. Visst är det slitsamt att gå upp på nätterna och mata, och att stiga upp för morgonen när John tycker att det är morgon, senast klockan sex. Min idé om när man går upp på morgonen när man är ledig är tidigast klockan elva. Men den enda uppgift jag har just nu är ju just att se till att han har det bra. Allt annat kan vänta. Och säkert stick i stäv med goda råd, får John sova jämte mig om nätterna. Jag lägger min arm om honom, snusar den där underbara bebislukten, och somnar väldigt lycklig. Och när han vaknar och vill gå upp vaknar jag fortfarande lycklig, om än väldigt trött.

Så lunkar livet på för oss här hemma. Det bästa livet jag kunnat tänka mig.

John

Hur beskriver man kärleken till sitt barn? Vilka ord kan jag använda som ger uttryck för den enorma kärlek som finns inom mig? Så att det blir begripligt, omfattar allt. Det synes mig vara en omöjlig uppgift; ett språk kan inte bära det budskapet. Inte så att det blir tydligt. Inte så att det gör kärleken rättvisa.

Sen du kom till världen 18 april, klockan 13.20, har världen blivit en annan plats. En vackrare, mer meningsfull plats. Och en skrämmande, mer sårbar plats. För med en villkorslös kärlek följer insikt om den vilja som finns att skydda dig från allt ont, från all smärta och sorg. Och så blir världen en farlig plats.

Jag är så oerhört tacksam över att få känna tyngden av mitt barn i mina armar. Att få ha dig i mitt liv, som plötsligt blev så oerhört rikt. Det är en större känsla än någonting jag någonsin upplevt. Det är en nåd. Jag kan lova dig att jag alltid kommer att göra allt för att du ska känna dig älskad och trygg. Jag kommer att hålla dig hårt när världen utanför skrämmer. Jag skulle göra precis allt för dig. Precis allt. Kärlek skall aldrig fattas dig.

Min älskade, fina lille John. Som just nu ligger jämte mig och sover. Jag hoppas, och tror, att det bara finns vackra drömmar i ett barns värld.

Jag kan göra precis allt för min son. Utom att i ord lyckas förklara precis hur mycket jag älskar honom. Men det är så mycket att det värker i mitt bröst. Så mycket att jag saknar honom varje liten stund jag inte är med honom. Så mycket att jag skulle offra allt för honom. När han blir större, och kan förstå, ska jag ha funnit orden. De ord i vilka den största kärleken vilar.

Rage, rage against the dying of the light

Så har jag då varit på jobbet, lämnat in sjukintyg och tömt mitt kontor. För efter den här sjukskrivningen väntar ju en lång föräldraledighet. Det var med blandade känslor som jag sedan åkte hem igen. Det var oändligt skönt att veta att jag inte behöver sitta med fler besök, eller skriva fler utredningar. Att få slippa den stress som det till slut blev. Men mina underbara kollegor. De som jag träffat nästan varje dag; skrattat med, pratat allvar med, haft så stort utbyte av. Dem kommer jag att sakna väldigt mycket. Jag gör det redan. Och så är det en konstig känsla att man är utbytbar. I den stunden som man lämnar kontoret, fylls platsen av någon annan. Allt fortsätter som vanligt. Och på samma sätt som det är lite vemodigt, så är det också skönt. Att vi just i den meningen inte är oersättliga på våra jobb.

Så blir jag lite arg på mig själv när jag tyckte att det var jobbigt att lämna mitt sjukintyg. Där står hur jag mår, inga förskönande omskrivningar. Bara rakt upp och ned hur jag upplever min tillvaro just nu. Varför är det så jobbigt att mina chefer får läsa att jag är nedstämd, ångestfylld, och stressad? Bara för att det inte är en fysisk åkomma. Varför hade det varit mindre "pinsamt" att lämna in ett intyg där det stått att jag brutit benet, eller har svår migrän? Tror jag att detta i många fall upplysta samhälle fortfarande har fördomar kring psykisk ohälsa? Och varför bryr jag mig i så fall? Jag vet inte. Jag vet bara att jag i viss mån ändå gör det. Jag tänker mig att den person som tyckte att det var en våldsamt överdriven reaktion att sörja min katt, nu sitter och tror att min reaktion berodde på att jag ibland blir deprimerad. Och känner sig nöjd med att ha fått "rätt" i att det ändå inte var en "normal" reaktion.

Jag har läst Noréns dagbok igen. Han går och hämtar sina antidepressiva mediciner lite då och då. Han sitter i sin fåtölj några timmar om morgonen tills ångesten släpper. Han är ju konstnär, och utan lidande ingen konst.

Annars är jag gravid i vecka 31. Igår när jag vägde mig visade vågen för första gången i mitt liv över 70 kilo. 70.4 närmare bestämt. All den vikten härrör inte från bebisen... Häromdagen sa jag till min kära mor att jag längtar tills jag kan komma ut och börja jogga, springa mig ordentligt trött. Hon lovade att hon skulle påminna mig om detta några veckor efter förlossningen.

Och så har jag ju fyllt 33 år. Jag älskar att fylla år! Jag älskar att bli gratulerad på min födelsedag. Så ett stort tack till alla som tar sig tid att skriva till mig. Jag blir lika glad varje gång. Och glädjen gör att de där lite tunga känslorna lättar en stund. Det gör otroligt mycket!

Do not go gentle into that good old night

Diagnos F32. Depression. Låter sådär, låter lite som något man ska skämmas över. Något som inte drabbar "normala" människor. Men nu står det så på mitt läkarintyg i alla fall. Oavsett vad jag tänker om det. Oavsett vad någon annan skulle kunna tänka om det. Och kanske tänker folk inte så förbannat mycket heller.

Jag har en disposition för att bli deprimerad. Det händer då och då, när tillvaron lutar. Det finns en acceptans för att människor som jobbar med skapande yrken kan hamna där, kanske till och med en romantiserad bild.  Det finns något vackert i författaren som skriver, eller konstnären som målar med ångesten som drivkraft, Men om man som jag jobbar som socialsekreterare, känns det inte som det finns samma förståelse. För visst är det så att vi ska ha en fin fasad mot omvärlden? Inte erkänna att vi blir sköra ibland, att vi behöver vila. 

Jag är väldigt bra på att härda ut lite för länge. Sedan jag blev gravid har jag känt hur jag blivit tröttare, mer stresskänslig, mer nedstämd. Jag har suttit på jobbet och mått illa varje dag, och lagom till eftermiddagarna har jag känt yrsel. Jag har haft sammandragningar som oroat mig.. Men jag har inte berättat det för någon, inte gjort något försök att dra i handbromsen. Jag har tyckt att man ska klara av att jobba, alla andra klarar ju av det fast de är gravida. Jag har mer oroat mig för om jag verkligen kan köra hem när världen snurrar, och hur jag ska klara att inte visa mina arbetskollegor och chefer att jag inte mår bra. Till slut gick det inte längre. När jag fick så mycket sammandragningar att jag inte kunde gå, när jag fick sådan yrsel att jag inte längre kunde skriva på datorn. Då var jag tvungen att gå hem. Men då hade det också gått lite för långt. Den där nedstämdheten hade hunnit få fäste i mig. Det där stråket av ångest följde med. Så nu är jag sjukskriven, ska inte jobba mer innan bebisen kommer. Och det känns skönt att slippa stressa mer. Och det känns som ett misslyckande att inte orka just nu. 

Jag tänker på mina fina kollegor som får göra mycket av mitt jobb nu, och det ger mig dåligt samvete. Jag tänker att massa människor som läser detta kommer att tycka att jag är konstig som har diagnos F32. Men så tänker jag att det ändå inte spelar någon större roll. Mina vänner vet ju vem jag är, min man också. Och jag vet ju också vem jag är, vilket är det viktigaste. Jag är precis samma Tina som vanligt, bara lite mer nedstämd just nu. Jag tror faktiskt inte att ni skulle märka någon större skillnad.

Ta hand om er, allihop! Unna er att bara vara när tillvaron lutar.