Jag var en av de där personerna som verkligen vantrivdes med att vara gravid. Och det är så fruktansvärt otacksamt att erkänna det, att skriva det. Det kryper lite i kroppen av obehag när jag ser vad jag skriver. Jag tänker på dem som kämpar för att skaffa barn, på de som inte lyckas, och så har jag mage att skriva att jag vantrivdes. Det känns inte bra, men jag vill ändå vara ärlig. Och vad var det som var så jobbigt då? Jo, kära ni, det är verkligen ett I-landsproblem. Jag tyckte att det var jobbigt att gå upp i vikt, att bli klumpig och orörlig. Att få be David snöra skorna åt mig. Det var jobbigt att inte kunna sova på mage, att springa på toaletten fem gånger per natt. Jobbigt att inte komma i sina kläder, och att känna sig ful och plufsig hela tiden. Irriterande att bli mätt efter fem tuggor, och att det kändes som om magen satt ända uppe i svalget. Det var jobbigt att känna hur humöret pendlade upp och ned. Sen var det också jobbigt att hamna i en depression, men det har jag ju ändå en disposition för att göra emellanåt. Visst låter det otacksamt? Jag sade också till David upprepande gånger, att det inte blir några fler barn.
Jag gjorde upp planer på vad jag skulle göra när min lille bebis hade kommit. Utan inbördes ordning var det följande:
- gå till frissan
- få massage
- köpa nya kläder
- sova på mage
- börja träna ordentligt
- gå ut och äta med David och med mina vänner
- gå på bio
- dricka några glas mousserande vin
Vad har jag då gjort? Jag har varit hos frissan, och ätit middag med vänner. Och jag sover på mage, det är nog det bästa. På min lista finns nu endast en punkt:
- att sova i ett mörkt, svalt rum, i nytvättade sängkläder, i minst åtta timmar. Det är nämligen lite si och så med sömnen när man har en liten bebis.
När jag ser tillbaka på graviditeten, så kan jag inte förstå varför jag gnällde så hela tiden. Speciellt inte när jag tänker på vad som blev resultatet från den tiden. En alldeles underbar liten bebis, den allra bästa i hela världen. För hans skull kunde jag gått igenom precis vad som helst. Och allt det där som jag trodde att jag skulle springa iväg och göra när han kommit till världen, känns inte så viktigt alls längre.
Och kanske, kanske blir det en liten till framöver. Om vi har tur. Och så ska jag inte gnälla så mycket. Ni kan väl påminna mig om det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar