Min käre far fyllde 60 år förra veckan. Han är den bästa pappa man kan ha. Jag har lärt mig någonting väldigt viktigt av honom, någonting som kallas för civilkurage. Pappa har, såvitt jag vet, alltid stått upp för vad han tycker. Han har tagit ton när någon har blivit illa behandlad, och sett på orättvisor med avsmak. Av honom har jag lärt mig att man ska stå för vad man tycker och tänker, och att man ska reagera starkt när man ser någon bli illa behandlad. Han har lärt mig att det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln, att den reflektionen återspeglar någon som är stolt över det man gör.
Jag ska på intet sätt påstå att jag alltid har levt efter någon sådan devis. Verkligen inte. Jag har gjort, många, saker som inte kan förknippas med hög moral; tyvärr. Jag har sett mig i spegeln och känt avsmak för den bild som återges. Paradoxalt nog predikade jag då som högst nyttan, och nödvändigheten, av en hög moral. Pinsamt när jag tänker tillbaka på det. Men så hände någonting. Jag var nog 24 år när jag började bli väldigt trött på att inte kunna stå upp för alla saker som jag gjorde. När jag på allvar började ifrågasätta hur jag kunde förhärliga att leva som man lär, utan att själv göra så. Och då började jag bli ärlig emot mig själv, och andra. På riktigt.
Jag har alltid trott att det är så som de flesta människor lever. Att de är ärliga, motsätter sig orättvisor, och står på de svagas sida. Och det är oerhört naivt! Det jag har lärt mig på senaste tiden är att det innebär sanktioner om man framför kritik. Det uppskattas inte, ärlighet uppskattas inte. Det är inte så högt i tak som det borde vara. Jag har också alltid trott att ärlighet, att våga stå för vad man tycker och tänker är någonting positivt. Vilket det borde vara. Det borde belönas. Så är inte heller fallet. Osäkra människor kan inte ta kritik, motsätter sig den och slår ned på den som framför den. Givetvis skall inte kritik framföras på ett icke konstruktivt sätt, och man behöver heller inte säga precis allt som man tycker och tänker. Det är inte ärlighet, det är dumhet.
Jag uppskattar att få höra vad andra tycker och tänker. Jag vill höra det. Kanske inte att jag har en ful tröja eller att jag är en tråkig människa, men har det med prestation, vad jag skriver i min blogg, eller bemötande i allmänt att göra så vill jag veta. Jag beundrar dem som kommer till mig och talar om det. Istället för att springa bakom min rygg och skvallra om det.
Istället för att gå omkring och prata om sådant som är fel, väljer jag att framföra det. Det tycker jag är respekt. Jag tycker att man visar att man ger människor en ärlig chans att förbättra sådant som skapar missnöje, istället för att det fastnar på vägen. Genom "korridorsnack" skapas ingenting konstruktivt. Jag tycker också att man borde premiera de som vågar. För de personerna vet man precis vart man har.
Jag har funderat mycket, oerhört mycket under några veckor. Ett tag tänkte jag vika mig, och gå ifrån den person som jag är. Bara för att det skulle bli lättare för mig själv på vissa plan. Och jag är så förbannad för att jag nästan fattade det beslutet. I helvete heller, rent ut sagt! Jag tänker inte bli sådan att jag backar för att framföra saker som inte känns bra, eller saker som är direkt fel. Sanktioner eller ej. Man ska veta var man har mig, och det borde vara till fördel.
I sammanhang där rädsla föder tystnad, och angiveriverksamhet bör man bli rädd. Sådana samhällen har vi sett nog av. Jag var själv på ett museum i Berlin, ett monument över förtryckare och ryggradslösa lakejer som angav sina medmänniskor. Det var Stasis lokaler, om det säger någonting.
Jag är på intet sätt någon perfekt människa, väldigt långt därifrån. Jag gör fel, säger fel, behandlar människor orättvist, och då och då höjer jag min stämma för att fördöma andra. Men efteråt skäms jag. Och jag vill inte se mig i spegeln de dagarna. Men jag är högst medveten om det, och jag jobbar för att det ska bli bättre.
Kram på alla er underbara människor som finns därute. Som stöttar, och finns där när man känner sig nere. Ni är allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar