Idag var jag på Örjans Vall. Tanken var att få se AIK ta tre härliga poäng, och haka på topplagen. Så blev det dock icke. Förlust med 0-1, och rätt så dåligt spel faktiskt. Men vi hade i alla fall tur med vädret.
Vi stod i klacken, som sig bör. Det är helt fantastiskt att stå i en klack när massan stämmer upp i sång, och klappar händer. Det var fint när Ivan Turina hedrades. Sådana ögonblick fick jag gåshud, och så existerar bara en härlig samvaro. Men så finns det några nackdelar med att stå där i klacken också. Jag vill gärna ge er smakprov på några av de utrop som jag registrerade. Ursäkta språket! Här kommer de: "fitta", "hora", "fittjävel", "fitthora", "rasisthora", "det står en hora på linjen", "jävla hora/fitta". Och så lite snällare; "sparka honom i huvudet", "jävla albino", "jävla tjockis"(till den kanske något knubbige domaren...), "domaren är en hora" (stackars knubbige domaren igen), "jävla bönder", "jävla idioter". Och så helt oväntat; "jävla synthare". Jag är fullt medveten om att man kanske inte ska förvänta sig någon större mognad i en klack, vissa druckna människor huserar ju där, men är det så man stöttar sitt lag? Är det den klass som AIK:are vill påskina att de har? Jag känner mig så fruktansvärt gammal, och blir trött ända in i själen av att tvingas lyssna på idioter under nästan två timmars tid. Givetvis finns det, förhoppningsvis till största delen, helt fantastiska supportar som sjunger och hejar, och verkligen stöttar sitt lag. Som är på arenorna för att titta på fotboll, och beter sig som supportar ska. Kan jag inte få stå jämte dem nästa gång? Det som är tråkigt är att jag inte alls kan tänka mig att ta med John på fotboll när han blir äldre, om vi då talar om att stå i klacken. Nu tänker säkert många att lilla tanten ska sitta med de andra tanterna på läktaren. Och visst, så blir det alldeles säkert nästa gång. Och gången efter den dessutom.
Att vara utan John under alla dessa timmar denna dag var en prövning. Jag kände mig som en alldeles usel mamma, som sviker honom. Fast jag vet att han har det alldeles utmärkt tillsammans med sin pappa, och inte ens märker att jag är borta. Jag saknade honom precis hela tiden. Och så kom jag hem, och han hade varit glad precis hela dagen. Det är otacksamt att vara mamma ibland... Men härligt att få ge sitt barn ungefär 1000 pussar, och känna den där känslan av att man är hel igen.
På BB sa de att jag ska göra 100 knipövningar om dagen, resten av livet. Jag undrar när jag ska hinna med det. Förutom det ska jag borsta tänderna sex minuter om dagen, använda tandtråd uppå det, borsta håret med 100 borsttag, raka benen, peela mig, smörja in mig med en härlig bodylotion, plocka ögonbrynen, fila naglar och måla, fila fötterna och smörja in, göra situps och armhävningar, träna minst en timma, laga (nyttig) mat och äta, städa, tvätta, diska, handla, ordna med hemmet, baka, träffa mina vänner, läsa intressanta böcker, se intellektuellt utmanande filmer, ta mig tid för en alldeles egen hobby, ha kvalitetstid med David, leka med John, och så måste jag sova minst åtta timmar också. Jag vill inte ha fler saker som jag måste göra för att inte bli gammal och slapp. Jag vill veta hur jag ska förbli ung och vacker (hmm) utan att behöva lägga all min vakna tid på det.
Nu ska jag lägga mig och läsa "Gangsters" av Klas Östergren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar