I love you, let's go!

Med våren följder vemodet. Melankolin. Den där som är bitterljuv, som får mig att vilja skrika av glädje, och som får mig att vilja krypa samman och bara hålla om mig själv. Jag vill alltid så mycket om våren. Jag vill resa, överallt. Jag vill hålla handen på stan, stå och kyssas i solen, ligga på en filt under natthimmel, dricka öl på uteserveringar, åka på utflykter med bilen, sitta uppe halva nätterna i gott sällskap och prata. Men framför allt så vill jag leva. Jag känner livet i mig, som väl Ronja Rövardotter sa?! Och viljan blir en förbannelse. Blir en begränsning när jag känner att alla känslor inte får utrymme. Passionen blir min fiende. Passionen som jag älskar. Borde jag stått på en scen där alla känslor fått komma till uttryck? Vad är rimligt? Hur mycket får man "begära"? Hur mycket känslor kan egentligen bubbla runt därinne? Åh, vad jag vill uttrycka allt! Och göra det med stil. Jag älskar dig - stillöst, men ack så äkta! Jag älskar dig oändligt mycket - David. Jag har lite för mycket tid. Till introspektion, gammalt hederligt navelskådande. När jag börjar jobba heltid krymper tiden litegrann, och med den säkerligen också självupptagenheten. För det är väl aningen självupptaget att ha tid att reflektera så mycket över sig själv? Eller är det sunt? Läkande? Eller både och, på gott och ont? Jag vet inte, men ibland känns det futtigt att ha så stora bekymmer när jordskalv får kärnkraftverk att haverera. När gatubarn fryser ihjäl, och människor mördas, och livet inte är heligt längre. Då kan man sitta och begrunda var man ska göra av all lycka som finns inom en. Och så kan man få dåligt samvete över vilken egoistisk människa man är som orkar lida, när det finns dem som verkligen lider. Och så kan man dra det några varv, tills man verkligen mår dåligt... Idag har jag varit och fikat med min "gamla" arbetsgrupp. Vilka underbara människor de är! Jag saknar dem faktiskt. Det känns när jag sitter med dem, när då blir nu. Det är ytterst sällan man lämnar en arbetsplats och faktiskt infriar löften om att höras av; om att träffas. Men med Annelies goda kladdkaka på bordet, och mysiga människor kring det, blev det som det varit. Någonting saknas. Den människa som vi samlades kring har lämnat oss. Kanske finner han, på ett bättre ställe, glädje över att vi någonstans håller kvar. Jag hoppas det. Då ska jag försöka sova. Fast nu ljög jag. Jag ska läsa, är lite för tungsint för att kunna sova. Om moral ska jag läsa, om rätt och fel. För det kommer vårt seminarium på fredag att handla om. Möjligen passande denna sena kväll. Förresten tycker jag inte väldigt mycket om Färjestad. Men jag tycker mycket om att det är dags för fotbollspremiär hos Mikael och Jenny på måndag! För det blir väl ett SM-guld?! För AIK. I år. Jadå!

Lite lycka

Denna afton tänkte jag som så att jag skriver om allt roligt som händer omkring mig. Det är renande att fästa oro och ångest på print, men det finns ju så mycket glädje också. Jag glömmer det ibland. I alla fall så blir det här inlägget lite annorlunda, sådan är intentionen. Så får jag se vart det bär...

Ny soffa och bokhyllor har kommit! Från Ikea. Underbart. Vi, läs David, satte dessa samman och det blev väldigt mysigt i vårt hem. Mitt bidrag under processen var att sitta med en kaffe och upprepande gånger informera D om hur illa jag tycker om att sätta ihop möbler. Det hela bygger på logik, vilket inte är en stark sida hos mig. Äntligen fick mina böcker komma upp i hyllor, de har fört en undanskymd tillvaro i en garderob. Nu fick jag ta fram dem, sortera dem i bokstavsordning, och sedemera njuta vid anblicken av dem. Och så har vi en soffa, med divan. En soffa som man kan ligga ned i, somna i. Nu bubblar det i mig av lust att pyssla i lägenheten. Nästa projekt är en ny lampa till sovrummet. Foten är utsedd, skärm sökes.

Jag beställde två fina bokstöd i skepnad av stegrande hästar, vilka kom samma dag som möblerna. Den ena hästen hade en liten defekt, men de är så fina bland mina böcker. Silverfärgade är de. Bokstöden, inte böckerna. Idag hämtade jag även en bok som jag beställt; "Samlade noveller 2", av Edgar Allan Poe. Denna ska läsas då jag har läst ut "Den sista cigaretten" av Klas Österlund. Vilken fantastisk författare han är. Vilket språk!

Jag får lön imorgon. Då ska jag ge mig iväg till antikvariatet och botanisera. Jag blir hög av böcker. Ett nyttigt begär. Och så ska jag köpa den där lampfoten. Sedan tvinga D att följa med och titta på skärmar. Blir kanske inte helt lätt.

Dåså. Ett inlägg som andas glädje och optimism. Det kändes inte helt tokigt. Dock måste jag ändå gnälla lite. På att AIK förlorade kvällens match mot omöjliga (?!) Färjestad. D och jag såg matchen hos Mikael och Jenny. Jag vet inte om resultatet var rättvist. Det är svårt att se med objektiva ögon på ett lag vars klubbmärke pryder min mage.

Nu ska jag titta lite på MASH. Ytterligare lite glädje innan jag somnar. Nästa inlägg får jag nog allt skriva lite om mitt behov av galen romantik i vardagen. Och om den där önskan att saker kan få vara för evigt. Och om extensiella grubblerier. Eller så bara blandar jag och ger. Såsom livet är för de flesta.

Sov gott!

I don't belong here

Det känns så förbannat hopplöst ibland. Uppgivet. Det känns så tomt inom mig vissa dagar, kvällar, nätter. Känslostormar. Det känns som om vad jag än gör, så blir det fel. Vad jag än säger, tycker, känner, uttrycker, önskar; så är det fel. Det är för mycket, för litet, för överdrivet. Då jag säger vad jag önskar verkar det finnas en underton av krav. Då jag försöker kväsa mina drömmar finns en underton av modstulenhet. Förgänglighet. Jag navigerar mellan ytterligheter. Jag sökte min väg, fann den under de år jag valde att leva ensam. Jag kan inte låstas att jag vill vika av från den, gå i motsatt riktning. Jag står fast vid att det är den som ger mig harmoni, ger mig trygghet. Det verkar inte som om jag kan uttrycka det väl. Då sprider sig hopplösheten inom mig, till den grad att jag vill öppna fönstret mot gatan, och skrika sönder mina lungor. Men, man gör inte så. Man andas. Andas lugnt och stilla. Visar inte med en min att man har gått sönder inombords. Låter det bara vara så.

Jag blir med säkerhet extra introvert när jag sitter ensam såhär. Det är inget tillstånd jag eftersträvar. Lite värker det allt i bröstet när jag känner det där livet som ligger precis utom räckhåll, just nu. Kompromissa. Resonera. Balansera på tillvarons spets, finna mötespunkten.

Jo då, det finns muntra tankar inom mig också. Jag hyser en stilla längtan om ett blogginlägg där inget mörker kan anas. Jag ska försöka nästa gång. Håll dig stilla, min tillvaro. Håll dig stilla så att ljus är det enda som kan skönjas nästa gång jag skriver.

Jag hoppas att ni har en underbar helg!

Sometimes I'm dreaming

Jag tänker inte gå ut och njuta av vårsolen idag. Jag tänker ligga här med neddragna persienner och försöka övervinna ångesten. Jag orkade inte igår. För första gången på år orkade jag inte härbärgera mera. Jag drack vin och rökte cigaretter. Med lite fantasi blev en stol vid köksfläkten en barstol, och gardinerna röda mot natten utanför. Med samma fantasi kunde jag se det liv som jag nog skulle kunna levt om jag gett vika för dekadensen inom mig. Rökiga barer, förr om åren innan rökförbudet då, sena nätter med mycket vin och diskussioner som aldrig kan leda någon vart. Gryningstimmar med ödsliga landskap inom mig, och en vetskap om att det här kan ingen ta bort. Patetik och melodramer kunde varit min livsväg. Igår kväll blev det så. Idag låter jag mig känna att det blev just så.

Jag är rädd. Jag känner mig ensam, trött och förbrukad. Vassa klor klöser åter, lämnar blödande sår. Värnlöshet.

Solen får fortsätta lysa utanför mitt fönster. Jag hör fåglar kvittra. Det spelar ingen roll. Idag hör jag inte hemma där.

Every night I burn, every night I scream your name

Jag har precis kommit hem efter två ridlektioner i rad. Det var väldigt jobbigt, och väldigt roligt. För att per omgående återinföra de kalorier som jag möjligen lyckats bli av med, inmundigar jag nu kaffe och Sitting bull. En av de godaste glassar som finns. Kanske vågar jag mig på en till innan jag hoppar in i duschen. Det återstår att se.

Jag har varit hemma idag. Jag är fortfarande så oerhört trött. Det känns som en omöjlighet att ta sig upp ur sängen när klockan ringer. Det känns som om jag precis slutit ögonen för att sova. Jag försöker rannsaka mina vanor för att gå till botten med vad som är fel. För någonting känns inte helt bra. När helgen kommer känns det som om jag skulle kunna sova precis hela dagarna. Att göra det vore ett enormt slöseri med tid. Men jag orkar knappt någonting annat. När jag går upp om morgonen längtar jag tills jag får lägga mig och vila. När jag sover kommer Maran punktligt varje natt, får mig att kallsvettas. Jag finner ingen riktig ro i sömnen, vaknar ofta av att jag skriker högt. Du sviker mig så gott som varje natt. Vissa dagar följer känslan med.

Var gör man av all sin sårbarhet? Den verkar inte ha någon plats i en värld som denna. Ibland kan jag känna att jag inte hör hemma här. Att jag är för skör, för drömmande och fatalistisk för att ha en plats där jag kan känna frid. Att jag begär för mycket av den människa som jag älskar mest av alla. Att jag begär att han ska stanna här, trots allt mörker jag emellanåt ej kan värja mig emot. Att jag begär att han alltid ska älska mig, trots att en oförsonlig verklighet kan tränga sig på. Någonting måste väl ändå vara beständigt? Eller är det tryggheten i att ingenting är det som vi ska finna trygghet i? Det tänker jag inte finna mig i. Jag kommer alltid att älska dig. Du kan visa mig det här om år från nu, och ingenting kommer att ha förändrats. Det kan du lita på. Min sorg är att jag önskar att även jag fick en sådan plattform en dag. Min vrede riktas mot att så kanske aldrig kommer att ske. Och min uppgivenhet inför sådana villkor får mig att åter böja mitt huvud. Och önska, alltid önska.

Asterix börjar återhämta sig. Han leker och busar, och försöker jama. Vilket han inte kan. Det blir mest ett ynkligt litet pip, icke värdigt en hankatt. Men han kan nu hoppa upp i fönstren, och även i sängen utan att behöva ta hjälp av datorn. Som vore det mitt barn blir jag varm och stolt över hans framsteg.

Nu ska jag hoppa in i duschen. Inga fler glassar ikväll. Imorgon blir det ishockey igen. Ska Mikael och jag få fira en ny seger? Jag tror nästan det...

I just happen to feel so alone, for today for all days to come

Jag kanske är dålig på att leva. Det kanske är det som är problemet, om vi nu ska söka svar. Jag tycker att tillvaron i många fall är oförsonlig. Jag önskar mig mer. Det är förmätet att känna så, för att inte tala om att tänka så. Jag har ju så otroligt mycket. Egentligen har jag allt. Även svagheter. Jag blir liten och rädd och känner hur tillvaron faller sönder. Jag blir osäker och får ångest när jag tänker på att jag är utbytbar. Jag känner hur bröstkorgen snörs samman i fruktan när jag upplever att det liv jag känner och älskar, hotas. Vi hamnar där igen, i ett liv där inga garantier finns. Och jag kommer aldrig längre med de tankarna, än att jag tycker att det är så sorgligt. Jag hoppas att jag någon gång under den tid jag har förmånen att få ha här får uppleva någonting som trotsar alla förställningar om logik. Någonting som är verkligt, och evigt. Rent dramaturgiskt vore det ändå logiskt att så blir fallet. Jag fortsätter att brottas, och jag fortsätter att hamna på knä. Jag kämpar mot existensen. Och jag älskar det här livet så fruktansvärt mycket. Det har blivit så nära ett paradis på jorden man kan komma när D finns vid min sida.

Och han måste nog älska mig en del ändå... För han följde med mig och tittade på min ridlektion i måndags. Vi hoppade, och det gick bra - äntligen. Det var så skönt att få med sig en positiv känsla igen. Hoppning började bli lite ångestladdat för mig, då jag ramlat av två lektioner i följd när vi just hoppat. D tyckte att det var mycket dötid, och att det inte såg så jobbigt ut. Jag tänker mig någon gång i framtiden att jag får se honom på hästryggen, och då ska han rida effektivt en timma. Sedan tror jag att han kommer att förstå hur mycket jobb det ligger bakom innan vi skuttar över de där små hindren. Men vad glad jag blev över att han satt där och tittade. Jag vet ju att det inte är hans högsta dröm att spendera en kväll i ridhusets caféteria. Det är väl kärlek ändå?!

Jag har fått ett jobb också. IFO Ekonomi kommer att få ha mig som handläggare. Jag börjar på timmar i maj, och sedan blir det en heltid när skolan är slut. Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått att det är dags att ge sig ut i arbetslivet på allvar nu. Är jag säker på att detta var rätt utbildning? Skulle jag ändå ha valt att arbeta med djur? Sjuksköterska? Finns det möjligheter att omskola sig om det visar sig att socionom inte var drömmen? Följande tankar är även de inkörsport till en liten lätt extensiell ångest. Men vi brottas väl alla med den på ett eller annat sätt. Så jag tror inte att jag ska inbilla mig att jag är speciellt unik på just det viset.

Och så vill jag tacka alla de underbara som var hemma hos mig i lördags och firade min födelsedag (i efterskott). Det var så skönt att få ha en massa människor som jag verkligen tycker om kring mig. Att ha en kväll med bara dem. Jag skulle egentligen vilja dra ihop fler sådana kvällar, de ger så otroligt mycket. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt. Och vad jag hade saknat Jenny som jag inte träffat på så länge. Vad jag tycker mycket om er allihop. Jag hoppas att ni vet om det!

Nu är det snart dags att åka hem till M och titta på kvartsfinal 3. Ishockey. AIK -HV 71. Fast just ikväll i omvänd ordning då HV 71 spelar på hemmais. Vem trodde att AIK skulle leda med 2-0 i matcher? Jag riktigt känner hur min AIK-tatuering på magen växer...