Det känns så förbannat hopplöst ibland. Uppgivet. Det känns så tomt inom mig vissa dagar, kvällar, nätter. Känslostormar. Det känns som om vad jag än gör, så blir det fel. Vad jag än säger, tycker, känner, uttrycker, önskar; så är det fel. Det är för mycket, för litet, för överdrivet. Då jag säger vad jag önskar verkar det finnas en underton av krav. Då jag försöker kväsa mina drömmar finns en underton av modstulenhet. Förgänglighet. Jag navigerar mellan ytterligheter. Jag sökte min väg, fann den under de år jag valde att leva ensam. Jag kan inte låstas att jag vill vika av från den, gå i motsatt riktning. Jag står fast vid att det är den som ger mig harmoni, ger mig trygghet. Det verkar inte som om jag kan uttrycka det väl. Då sprider sig hopplösheten inom mig, till den grad att jag vill öppna fönstret mot gatan, och skrika sönder mina lungor. Men, man gör inte så. Man andas. Andas lugnt och stilla. Visar inte med en min att man har gått sönder inombords. Låter det bara vara så.
Jag blir med säkerhet extra introvert när jag sitter ensam såhär. Det är inget tillstånd jag eftersträvar. Lite värker det allt i bröstet när jag känner det där livet som ligger precis utom räckhåll, just nu. Kompromissa. Resonera. Balansera på tillvarons spets, finna mötespunkten.
Jo då, det finns muntra tankar inom mig också. Jag hyser en stilla längtan om ett blogginlägg där inget mörker kan anas. Jag ska försöka nästa gång. Håll dig stilla, min tillvaro. Håll dig stilla så att ljus är det enda som kan skönjas nästa gång jag skriver.
Jag hoppas att ni har en underbar helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar