Jag kanske är dålig på att leva. Det kanske är det som är problemet, om vi nu ska söka svar. Jag tycker att tillvaron i många fall är oförsonlig. Jag önskar mig mer. Det är förmätet att känna så, för att inte tala om att tänka så. Jag har ju så otroligt mycket. Egentligen har jag allt. Även svagheter. Jag blir liten och rädd och känner hur tillvaron faller sönder. Jag blir osäker och får ångest när jag tänker på att jag är utbytbar. Jag känner hur bröstkorgen snörs samman i fruktan när jag upplever att det liv jag känner och älskar, hotas. Vi hamnar där igen, i ett liv där inga garantier finns. Och jag kommer aldrig längre med de tankarna, än att jag tycker att det är så sorgligt. Jag hoppas att jag någon gång under den tid jag har förmånen att få ha här får uppleva någonting som trotsar alla förställningar om logik. Någonting som är verkligt, och evigt. Rent dramaturgiskt vore det ändå logiskt att så blir fallet. Jag fortsätter att brottas, och jag fortsätter att hamna på knä. Jag kämpar mot existensen. Och jag älskar det här livet så fruktansvärt mycket. Det har blivit så nära ett paradis på jorden man kan komma när D finns vid min sida.
Och han måste nog älska mig en del ändå... För han följde med mig och tittade på min ridlektion i måndags. Vi hoppade, och det gick bra - äntligen. Det var så skönt att få med sig en positiv känsla igen. Hoppning började bli lite ångestladdat för mig, då jag ramlat av två lektioner i följd när vi just hoppat. D tyckte att det var mycket dötid, och att det inte såg så jobbigt ut. Jag tänker mig någon gång i framtiden att jag får se honom på hästryggen, och då ska han rida effektivt en timma. Sedan tror jag att han kommer att förstå hur mycket jobb det ligger bakom innan vi skuttar över de där små hindren. Men vad glad jag blev över att han satt där och tittade. Jag vet ju att det inte är hans högsta dröm att spendera en kväll i ridhusets caféteria. Det är väl kärlek ändå?!
Jag har fått ett jobb också. IFO Ekonomi kommer att få ha mig som handläggare. Jag börjar på timmar i maj, och sedan blir det en heltid när skolan är slut. Jag tror inte att jag ännu riktigt har förstått att det är dags att ge sig ut i arbetslivet på allvar nu. Är jag säker på att detta var rätt utbildning? Skulle jag ändå ha valt att arbeta med djur? Sjuksköterska? Finns det möjligheter att omskola sig om det visar sig att socionom inte var drömmen? Följande tankar är även de inkörsport till en liten lätt extensiell ångest. Men vi brottas väl alla med den på ett eller annat sätt. Så jag tror inte att jag ska inbilla mig att jag är speciellt unik på just det viset.
Och så vill jag tacka alla de underbara som var hemma hos mig i lördags och firade min födelsedag (i efterskott). Det var så skönt att få ha en massa människor som jag verkligen tycker om kring mig. Att ha en kväll med bara dem. Jag skulle egentligen vilja dra ihop fler sådana kvällar, de ger så otroligt mycket. Det behöver inte alltid vara så märkvärdigt. Och vad jag hade saknat Jenny som jag inte träffat på så länge. Vad jag tycker mycket om er allihop. Jag hoppas att ni vet om det!
Nu är det snart dags att åka hem till M och titta på kvartsfinal 3. Ishockey. AIK -HV 71. Fast just ikväll i omvänd ordning då HV 71 spelar på hemmais. Vem trodde att AIK skulle leda med 2-0 i matcher? Jag riktigt känner hur min AIK-tatuering på magen växer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar