I love you, let's go!

Med våren följder vemodet. Melankolin. Den där som är bitterljuv, som får mig att vilja skrika av glädje, och som får mig att vilja krypa samman och bara hålla om mig själv. Jag vill alltid så mycket om våren. Jag vill resa, överallt. Jag vill hålla handen på stan, stå och kyssas i solen, ligga på en filt under natthimmel, dricka öl på uteserveringar, åka på utflykter med bilen, sitta uppe halva nätterna i gott sällskap och prata. Men framför allt så vill jag leva. Jag känner livet i mig, som väl Ronja Rövardotter sa?! Och viljan blir en förbannelse. Blir en begränsning när jag känner att alla känslor inte får utrymme. Passionen blir min fiende. Passionen som jag älskar. Borde jag stått på en scen där alla känslor fått komma till uttryck? Vad är rimligt? Hur mycket får man "begära"? Hur mycket känslor kan egentligen bubbla runt därinne? Åh, vad jag vill uttrycka allt! Och göra det med stil. Jag älskar dig - stillöst, men ack så äkta! Jag älskar dig oändligt mycket - David. Jag har lite för mycket tid. Till introspektion, gammalt hederligt navelskådande. När jag börjar jobba heltid krymper tiden litegrann, och med den säkerligen också självupptagenheten. För det är väl aningen självupptaget att ha tid att reflektera så mycket över sig själv? Eller är det sunt? Läkande? Eller både och, på gott och ont? Jag vet inte, men ibland känns det futtigt att ha så stora bekymmer när jordskalv får kärnkraftverk att haverera. När gatubarn fryser ihjäl, och människor mördas, och livet inte är heligt längre. Då kan man sitta och begrunda var man ska göra av all lycka som finns inom en. Och så kan man få dåligt samvete över vilken egoistisk människa man är som orkar lida, när det finns dem som verkligen lider. Och så kan man dra det några varv, tills man verkligen mår dåligt... Idag har jag varit och fikat med min "gamla" arbetsgrupp. Vilka underbara människor de är! Jag saknar dem faktiskt. Det känns när jag sitter med dem, när då blir nu. Det är ytterst sällan man lämnar en arbetsplats och faktiskt infriar löften om att höras av; om att träffas. Men med Annelies goda kladdkaka på bordet, och mysiga människor kring det, blev det som det varit. Någonting saknas. Den människa som vi samlades kring har lämnat oss. Kanske finner han, på ett bättre ställe, glädje över att vi någonstans håller kvar. Jag hoppas det. Då ska jag försöka sova. Fast nu ljög jag. Jag ska läsa, är lite för tungsint för att kunna sova. Om moral ska jag läsa, om rätt och fel. För det kommer vårt seminarium på fredag att handla om. Möjligen passande denna sena kväll. Förresten tycker jag inte väldigt mycket om Färjestad. Men jag tycker mycket om att det är dags för fotbollspremiär hos Mikael och Jenny på måndag! För det blir väl ett SM-guld?! För AIK. I år. Jadå!