Jag tänker inte gå ut och njuta av vårsolen idag. Jag tänker ligga här med neddragna persienner och försöka övervinna ångesten. Jag orkade inte igår. För första gången på år orkade jag inte härbärgera mera. Jag drack vin och rökte cigaretter. Med lite fantasi blev en stol vid köksfläkten en barstol, och gardinerna röda mot natten utanför. Med samma fantasi kunde jag se det liv som jag nog skulle kunna levt om jag gett vika för dekadensen inom mig. Rökiga barer, förr om åren innan rökförbudet då, sena nätter med mycket vin och diskussioner som aldrig kan leda någon vart. Gryningstimmar med ödsliga landskap inom mig, och en vetskap om att det här kan ingen ta bort. Patetik och melodramer kunde varit min livsväg. Igår kväll blev det så. Idag låter jag mig känna att det blev just så.
Jag är rädd. Jag känner mig ensam, trött och förbrukad. Vassa klor klöser åter, lämnar blödande sår. Värnlöshet.
Solen får fortsätta lysa utanför mitt fönster. Jag hör fåglar kvittra. Det spelar ingen roll. Idag hör jag inte hemma där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar