Det har gått över sju månader sedan min lille son kom till världen. Sju månader av sådan himlastormande glädje, ständig sömnlöshet, frustration, rädsla över att inte räcka till, och fullständig lycka. Jag måste stanna upp emellanåt, och bara förvånat och tacksamt inse att jag är mamma. Jag, som burit med mig känslan av att inte vara värd att få uppleva lycka. Som medvetet stört varje inslag av glädje i mitt liv, med tankar om att det inte kommer att förbli. Att det är lika bra att rasera allt som är bra, så att jag slipper den förtvivlan som komma skall. Så som jag gjorde när jag träffade David. När var dag borde varit förväntan och glädje, växte istället rädsla för att han skulle säga att han inte ville träffa mig mer. Så jag såg till att skapa ändlösa diskussioner som aldrig kunde leda någonvart, som in facto skulle kunnat medföra att han kunnat ge upp. Nu är det ju en tålmodig man jag har, en förutsättning för att kunna leva med mig. Så över tre år har gått, och vi är båda gifta och har en underbar liten John. Och jag har det precis så bra som jag aldrig trodde att det skulle bli.
Vinter är som bekant inte min årstid. I takt med att mörkret tränger sig på och höstens prakt bleknar, vill jag dra mig undan världen. Jag vill ligga i min säng, läsa böcker, och grubbla. Så som jag alltid har gjort om vintern. Det låter sig dock inte göras med en liten bebis; vilket nog ändå är bra. Jag har inte riktigt den tidsmängd till att ständigt analysera tillvarons mening, som jag tidigare haft. Tro dock icke att dylika analyser inte äger rum, för de gör de. Bara med ansenligt mer begränsad tidsram. Där jag tidigare oroade mig för mitt eget mående, ligger nu all fokus på John. Det är med säkerhet nyttigt att mitt navelskådande så gott som upphört, men så mycket mer ångestframkallande det är att oroa sig för sitt barn. För att han äter bra, sover bra, utvecklas som han ska, för att han är en glad bebis. Det finns mängder med saker att fokusera på, mängder av saker man kan googla på, och därigenom driva sig till milt vansinne. Jag har egentligen förbjudit mig att googla, när det gäller sjukdomar och annat, ingenting gott kan någonsin komma ur det. Men ibland faller jag dit, och förutom att då få massa saker att oroa sig över, kan jag också konstatera att jag är en fruktansvärt dålig mamma som fött med kejsarsnitt. Enligt många, många nätfascister innebär det att man skapat de allra sämsta förutsättningar för sitt barn. Ni vet väl att jag inte har fött "på riktigt". Att bära sitt barn i nio månader har ingen som helst tyngd, när det ställs emot hur man föder. Har man, som jag, önskat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla är man nog den allra sämsta sortens människa. Vet jag egentligen vilka risker det medförde? Enligt läkare aningen större risk för mig, inga för mitt barn. Men vem säger att läkare vet bäst, när det finns mammor därute som besitter än större expertis. Varför bry sig egentligen? För att jag känner ett sådant ursinne mot människor som säger sig veta vad som är bäst, för alla. Som har en sådan grandios självuppfattning att de tror att deras ord är Sanning. Skäms på er!
Hur hanterar ni vintermörker och grubbel?
