...har det hänt att jag längtat dit

Regn. Som vore sommaren redan slut. Och sorg. Som om den aldrig tar slut. En dag kommer allt det där onda att ha omvandlats till vackra minnen. Sådana man ler stilla åt. Sådana som inte river, utan som smeker. Tröstar. Det kommer att komma en dag när jag kommer på mig själv med att inte ha tänkt på dig. Den tanken skrämmer. Som om du då kommer att vara glömd. Jag klamrar mig fast vid dina saker, som om minnen av dig bara existerar i dem.

Det har varit en bra helg för mig. Jag känner mig nästan utvilad, nästan helt redo för en ny arbetsvecka. Idag har vi varit på kattutställning, D och jag. Jag blev förälskad i en birma, och tänkte att fyra katter är nog lagom i ett hushåll. Eftersom jag vet att D inte håller med mig, förblev tanken just bara en tanke.

Och jag är precis hemkommen från Mikael och Jenny, och ytterligare en AIK-seger. Attans, vad den satt långt inne. Men nu tar vi Elfsborg, och andraplatsen bakom Helsingborg.

Och så har mamma anmält mig till Göteborgsvarvet! Det är hög tid att ta tag i träning med andra ord. Jag ska börja med att släpa mig runt en runda på fem kilometer imorgon. Så kanske jag rapporterar om min form. Bara så att ni kan le lite skadeglatt sådär. Men redan nu sätter jag upp ett mål att komma under två timmar i maj. Det vore en fin tid för en debutant på varvet.

Och om fyra dagar flyttar vi! Till stor glädje för både oss och katter.

Men den vackraste dagen som sommaren ger...

En intet ont anandes katt ligger jämte mig. Om en liten stund skall han förpassas till transportburen, för en liten tur till Blå Stjärnan. Det är ingen fara, bara den årliga vaccinationen som stundar. Men det är tur att han inte vet. Att sitta i en bur, att åka bil, är icke en av hans favoritsysselsättningar. Jag brukar säga att han skämmer ut mig i väntrummet när jag bär in honom; ty han ylar - högt!

Det är mycket jobb just nu. Dagarna flyger iväg i mitt rum längst bort i korridoren. Och jag tränar ingenting. Jag åker hem och tittar på "Medium" efter jobbet istället. Somnar en stund, vaknar väldigt mycket tröttare än vad jag redan var. Och lovar att jag ska träna "imorgon". Lovar att jag inte ska äta godis och kakor precis varje dag. Kanske blir det den här veckan som det händer.

Ny sängram är beställd. Flytt stundar om en och en halv vecka. Vi har packat det mesta, så vi lever bland kartonger. Det är rätt så icke charmigt. Och det är lite overkligt att vi snart kommer att bo på en dubbelt så stor yta. Och så är det charmigt att vi tillsammans med Klas och Linda kommer att åka till Egypten en vecka i vinter. Jag har alltid viljat se pyramiderna. Och snorkla i Röda havet.

Annars är det så att jag saknar farfar. Jag är rädd att allt det där som han var övertygad om skulle hända efter döden, inte händer. Jag är rädd för att han ligger ensam i en kall grav. Jag tänder ett ljus varje kväll. Jag gråter för att hans lägenhet är tom nu. Allt det där som han samlade på sig, alla saker som var hans - är borta. Vi tog vara på en del, det gjorde vi. Men så mycket annat. Så mycket som lämnas kvar, som blir över. Allt det där som du vårdade. Jag gråter för att det inte är din lägenhet längre. För att jag bara kan hälsa på dig vid en gravsten. Jag gråter för att det inte skulle bli så här. Jag kan inte gå med på det. Du fattas mig alldeles för mycket för det.

For nothing now can ever come to any good

Så har vi följt dig till sista vilan. Den som du inte kommer att återvända från. För du kommer inte tillbaka mer nu, jag har förstått det. Det vilar en tyngd över världen. Du är så närvarande i allt, att jag förväntar mig att få se dig de där gångerna jag vänder mig hastigt om. Men du är aldrig där. Aldrig mer. Älskade farfar, det finns väl mer än det vi ser? Det är väl så att vi kommer att ses igen? På det där bättre stället där du vilar. Det är väl så att du ser mig, ser oss? Ser vilket tomrum du lämnat efter dig. Känner vår kärlek strömma mot dig, som en skock svalor stiger mot himlen en vacker sommardag. Du är min favorit, mannen jag skulle gifta mig med när jag blev stor.

Och ändå rymmer livet så mycket glädje. Den 5:e augusti, vår årsdag, förlovade vi oss, David och jag. Jag är med den människa jag älskar mest av alla. Jag är med den människa som jag vill dela resten av mitt liv med. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få uppleva en sådan mäktig känsla. Det är en nåd. Ibland, om kvällarna när du somnat, betraktar jag ditt ansikte som blivit för mig så välbekant. Jag slås av en oerhörd ömhet, en obeskrivbar kärlek. Och den där känslan vilar i vårt rum; att jag skulle göra precis allting på hela jorden för dig. Du vet om det, visst gör du?

Så farfar, jag är lycklig ändå. På något sätt. Vi flyttar snart. Vi skapar vår framtid. Jag hade önskat att du kunde dela den. Jag önskar att du ändå delar den. Någonstans ifrån.

And I would give anything I own

Jag har varit i din lägenhet nu farfar. Gått runt, runt och känt det tomrum som en människa lämnar efter sig. Andats in din älskade lukt, suttit på din stol i köket. Saknat. Det är inte verkligt ännu. Det är fortfarande din lägenhet, dina saker. Det är fortfarande ofattbart att du inte kommer tillbaka. För du gör väl inte det, farfar? Du stannar väl på det där bättre stället som du for till? Håller farmor i handen och ser när vi stryker med varsamma händer allt som du vårdat i ditt liv. Vad allt är meningslöst om du inte kan förnimma det, vad ingenting någonsin spelar någon roll om allt bara försvinner för alltid.

Winston säger att du åkte iväg i det blåa planet. Att du kommer tillbaka i det röda, när allt är bra igen.

Jag skulle ge vad som helst för en dag till med dig, precis vad som helst. Livet erbjuder dock ingen sådan handel.

Jag har sömnlösa nätter när jag klurar på eleganta formuleringar till dikter, när morgonen kommer är de bortblåsta. Jag inbillar mig att jag är ensam och övergiven, och tycker att det är en tom rymd mellan oss i sängen. Jag vågar inte sträcka ut min hand, som vore jag rädd att du inte tar den. Jag vill skrika högt, lätta på trycket inom mig, men sorgen förblir just ordlös.

Och livet går vidare. Ingenting stannade upp och noterade att allt blev annorlunda, att det blåste en kall vind över världen.

Men det finns kärlek, mängder av kärlek. I tröstande ord, och fina sms. Och just då lättar tillvaron, blir den uthärdlig igen. Och jag är så oerhört tacksam över att ni finns. Tack, tack så mycket.

Över två veckor utan cigaretter idag farfar! Ditt lilla barnbarn bestämde sig på riktigt den här gången.