For nothing now can ever come to any good

Så har vi följt dig till sista vilan. Den som du inte kommer att återvända från. För du kommer inte tillbaka mer nu, jag har förstått det. Det vilar en tyngd över världen. Du är så närvarande i allt, att jag förväntar mig att få se dig de där gångerna jag vänder mig hastigt om. Men du är aldrig där. Aldrig mer. Älskade farfar, det finns väl mer än det vi ser? Det är väl så att vi kommer att ses igen? På det där bättre stället där du vilar. Det är väl så att du ser mig, ser oss? Ser vilket tomrum du lämnat efter dig. Känner vår kärlek strömma mot dig, som en skock svalor stiger mot himlen en vacker sommardag. Du är min favorit, mannen jag skulle gifta mig med när jag blev stor.

Och ändå rymmer livet så mycket glädje. Den 5:e augusti, vår årsdag, förlovade vi oss, David och jag. Jag är med den människa jag älskar mest av alla. Jag är med den människa som jag vill dela resten av mitt liv med. Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle få uppleva en sådan mäktig känsla. Det är en nåd. Ibland, om kvällarna när du somnat, betraktar jag ditt ansikte som blivit för mig så välbekant. Jag slås av en oerhörd ömhet, en obeskrivbar kärlek. Och den där känslan vilar i vårt rum; att jag skulle göra precis allting på hela jorden för dig. Du vet om det, visst gör du?

Så farfar, jag är lycklig ändå. På något sätt. Vi flyttar snart. Vi skapar vår framtid. Jag hade önskat att du kunde dela den. Jag önskar att du ändå delar den. Någonstans ifrån.