Jag har varit i din lägenhet nu farfar. Gått runt, runt och känt det tomrum som en människa lämnar efter sig. Andats in din älskade lukt, suttit på din stol i köket. Saknat. Det är inte verkligt ännu. Det är fortfarande din lägenhet, dina saker. Det är fortfarande ofattbart att du inte kommer tillbaka. För du gör väl inte det, farfar? Du stannar väl på det där bättre stället som du for till? Håller farmor i handen och ser när vi stryker med varsamma händer allt som du vårdat i ditt liv. Vad allt är meningslöst om du inte kan förnimma det, vad ingenting någonsin spelar någon roll om allt bara försvinner för alltid.
Winston säger att du åkte iväg i det blåa planet. Att du kommer tillbaka i det röda, när allt är bra igen.
Jag skulle ge vad som helst för en dag till med dig, precis vad som helst. Livet erbjuder dock ingen sådan handel.
Jag har sömnlösa nätter när jag klurar på eleganta formuleringar till dikter, när morgonen kommer är de bortblåsta. Jag inbillar mig att jag är ensam och övergiven, och tycker att det är en tom rymd mellan oss i sängen. Jag vågar inte sträcka ut min hand, som vore jag rädd att du inte tar den. Jag vill skrika högt, lätta på trycket inom mig, men sorgen förblir just ordlös.
Och livet går vidare. Ingenting stannade upp och noterade att allt blev annorlunda, att det blåste en kall vind över världen.
Men det finns kärlek, mängder av kärlek. I tröstande ord, och fina sms. Och just då lättar tillvaron, blir den uthärdlig igen. Och jag är så oerhört tacksam över att ni finns. Tack, tack så mycket.
Över två veckor utan cigaretter idag farfar! Ditt lilla barnbarn bestämde sig på riktigt den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar