Här står tiden stilla

"Jag gick ut för att hämta
allt det goda
människorna skapat

det tog ingen plats i mina händer"


Churchill brukade ta promendader med sin "lilla svarta hund". Den följde honom livet igenom. Att namnge sin depression så målande, det tycker jag om. Det låter nästan trösterikt. Som vore den en vän, om ändå en ganska så besvärlig sådan. Men ändock en som man kan lära sig av.

Just nu är det faktiskt jobbigt. Jag gråter mycket. Jag gråter över farfar, men också över livet. Att det är så garantilöst. Det är inget nytt. Jag har spillt många tårar över just det temat. Och jag kan inte ändra förutsättningarna. Kan inte låsa in mig någonstans och aldrig låta någon komma nära, bara för att skydda mig. Men när någon kommer sådär nära, när jag känner att jag vill ha dig vid min sida hela den här jordevandringen; då blir jag rädd. Den där muren jag ägnat år åt att bygga upp, den vittrar. Och det skapar ångest. Jag har lagt så oerhört mycket tid åt varje sten, omsorgsfullt murat igen alla sprickor. Hur lever man utan att söka skydd varje gång någonting hotar att göra ont? Hur litar man på och håller fast vid att allt får vara beständigt?

Jag har inte vågat åka till farfars lägenhet ännu. Pappa har sagt att han skall följa med, att vi kan sitta där och prata en stund. Jag är rädd. För när jag går in där finns ingen återvändo mera. Ännu kan jag inbilla mig att du sitter därinne, att det ännu finns tid. Går jag in och märker att det enda som finns kvar är den där lukten av farfar, är jag rädd att smärtan blir outhärdlig. Det hjälper inte att veta att alla människor går igenom förluster, och klarar det. Sorgen är självcentrerad; ty det är min farfar.

Min sorg får nog vara en liten svart katt. Den tassar försiktigt med mig, och kommer så göra ännu en tid. Ni får ha tålamod med mig; jag är inte riktigt med just nu.

Förresten farfar - jag har inte rökt på en vecka. Jag tänker hålla mitt löfte. Den här gången kommer jag att göra det.