Hej farfar.
Var är du någonstans? Mår du bra nu? Ser du oss? Ser du hur mycket vi saknar dig?
Här är tiden ur led. Den går långsamt, som att röra sig i sirap. Den lägger timma till timma, dag till dag, och snart har du varit borta i en vecka. Jag har järnband kring mitt bröst, det gör ont att andas. Det gör ont att finnas i en värld som du lämnat.
Jag förstår ännu inte vidden av denna förlust, tanken förmår inte omfatta den. Jag vill slå ditt telefonnummer, vill höra hur din dag har varit. Men du kommer aldrig mer att svara. Jag vill köpa fika och åka hem till dig, sitta mitt emot dig vid köksbordet. Men du kommer aldrig mer att sitta på din stol.
Vi flyttar den 1:a september, David och jag. Sista gången jag var hemma hos dig visade jag bilder på vårt nya hem. Det finns en gräsplätt utanför huset, och vi kom överens om att det vore gott att sitta där - du och jag. Dricka kaffe, prata. Inte heller det kommer att bli.
Jag saknar till och med de där förbannade timmarna på sjukhuset. Då, när allt hopp var ute, och jag skulle förstå att det tar slut där. För de timmarna fick jag ändå sitta jämte dig, hålla din hand i min. Viska betydelselösa ord till dig. När du ännu var medveten frågade jag om du visste att jag älskade dig. Och du nickade, du svarade ja. Det finns en aning tröst i det. Att du visste.
Jag såg din bröstkorg höjas och sänkas, hörde andetagen. Flera dagar gick, utan att mer än så hände. Så plötsligt, den eftermiddagen, kom det inga mer andetag. Och jag stirrade på ditt bröst, bad att det skulle höjas igen, bad om mer. Ännu ett litet tag till. En dag till, eller om så inte blir; en timma. Jag höll din hand i alla fall. Din älskade hand. Jag skulle ge vad som helst för att få hålla den igen.
Så går tiden här, farfar. Långsamt, och alldeles för fort. Jag hoppas att du har det bra. Jag vet att du har det bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar