Den stunden som aldrig skulle komma, kom alldeles för fort.

"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta".

Och din kostym var färdig nu farfar. Den syddes långsamt. Kanske syddes det i guldknappar, kanske en revär på byxorna. Men till slut fanns det inget mer att göra. Och jag bad; bara en knapp till, mer tråd. Men låt den inte vara klar.

Men det blev klar. Obevekligen.

Och du fattas mig. Du fattas mig så fruktansvärt mycket. Min favorit, min högt älskade farfar.

Herregud - vad jag saknar dig.