Börjar bli gammal, igen

Idag var jag på Örjans Vall. Tanken var att få se AIK ta tre härliga poäng, och haka på topplagen. Så blev det dock icke. Förlust med 0-1, och rätt så dåligt spel faktiskt. Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Vi stod i klacken, som sig bör. Det är helt fantastiskt att stå i en klack när massan stämmer upp i sång, och klappar händer. Det var fint när Ivan Turina hedrades. Sådana ögonblick fick jag gåshud, och så existerar bara en härlig samvaro. Men så finns det några nackdelar med att stå där i klacken också. Jag vill gärna ge er smakprov på några av de utrop som jag registrerade. Ursäkta språket! Här kommer de: "fitta", "hora", "fittjävel", "fitthora", "rasisthora", "det står en hora på linjen", "jävla hora/fitta". Och så lite snällare; "sparka honom i huvudet", "jävla albino", "jävla tjockis"(till den kanske något knubbige domaren...), "domaren är en hora" (stackars knubbige domaren igen), "jävla bönder", "jävla idioter". Och så helt oväntat; "jävla synthare". Jag är fullt medveten om att man kanske inte ska förvänta sig någon större mognad i en klack, vissa druckna människor huserar ju där, men är det så man stöttar sitt lag? Är det den klass som AIK:are vill påskina att de har? Jag känner mig så fruktansvärt gammal, och blir trött ända in i själen av att tvingas lyssna på idioter under nästan två timmars tid. Givetvis finns det, förhoppningsvis till största delen, helt fantastiska supportar som sjunger och hejar, och verkligen stöttar sitt lag. Som är på arenorna för att titta på fotboll, och beter sig som supportar ska. Kan jag inte få stå jämte dem nästa gång? Det som är tråkigt är att jag inte alls kan tänka mig att ta med John på fotboll när han blir äldre, om vi då talar om att stå i klacken. Nu tänker säkert många att lilla tanten ska sitta med de andra tanterna på läktaren. Och visst, så blir det alldeles säkert nästa gång. Och gången efter den dessutom.

Att vara utan John under alla dessa timmar denna dag var en prövning. Jag kände mig som en alldeles usel mamma, som sviker honom. Fast jag vet att han har det alldeles utmärkt tillsammans med sin pappa, och inte ens märker att jag är borta. Jag saknade honom precis hela tiden. Och så kom jag hem, och han hade varit glad precis hela dagen. Det är otacksamt att vara mamma ibland... Men härligt att få ge sitt barn ungefär 1000 pussar, och känna den där känslan av att man är hel igen.

På BB sa de att jag ska göra 100 knipövningar om dagen, resten av livet. Jag undrar när jag ska hinna med det. Förutom det ska jag borsta tänderna sex minuter om dagen, använda tandtråd uppå det, borsta håret med 100 borsttag, raka benen, peela mig, smörja in mig med en härlig bodylotion, plocka ögonbrynen, fila naglar och måla, fila fötterna och smörja in, göra situps och armhävningar, träna minst en timma, laga (nyttig) mat och äta, städa, tvätta, diska, handla, ordna med hemmet, baka, träffa mina vänner, läsa intressanta böcker, se intellektuellt utmanande filmer, ta mig tid för en alldeles egen hobby, ha kvalitetstid med David, leka med John, och så måste jag sova minst åtta timmar också. Jag vill inte ha fler saker som jag måste göra för att inte bli gammal och slapp. Jag vill veta hur jag ska förbli ung och vacker (hmm) utan att behöva lägga all min vakna tid på det.

Nu ska jag lägga mig och läsa "Gangsters" av Klas Östergren.

Innan John kom

Jag var en av de där personerna som verkligen vantrivdes med att vara gravid. Och det är så fruktansvärt otacksamt att erkänna det, att skriva det. Det kryper lite i kroppen av obehag när jag ser vad jag skriver. Jag tänker på dem som kämpar för att skaffa barn, på de som inte lyckas, och så har jag mage att skriva att jag vantrivdes. Det känns inte bra, men jag vill ändå vara ärlig. Och vad var det som var så jobbigt då? Jo, kära ni, det är verkligen ett I-landsproblem. Jag tyckte att det var jobbigt att gå upp i vikt, att bli klumpig och orörlig. Att få be David snöra skorna åt mig. Det var jobbigt att inte kunna sova på mage, att springa på toaletten fem gånger per natt. Jobbigt att inte komma i sina kläder, och att känna sig ful och plufsig hela tiden. Irriterande att bli mätt efter fem tuggor, och att det kändes som om magen satt ända uppe i svalget. Det var jobbigt att känna hur humöret pendlade upp och ned. Sen var det också jobbigt att hamna i en depression, men det har jag ju ändå en disposition för att göra emellanåt. Visst låter det otacksamt? Jag sade också till David upprepande gånger, att det inte blir några fler barn.

Jag gjorde upp planer på vad jag skulle göra när min lille bebis hade kommit. Utan inbördes ordning var det följande:
- gå till frissan
- få massage
- köpa nya kläder
- sova på mage
- börja träna ordentligt
- gå ut och äta med David och med mina vänner
- gå på bio
- dricka några glas mousserande vin

Vad har jag då gjort? Jag har varit hos frissan, och ätit middag med vänner. Och jag sover på mage, det är nog det bästa. På min lista finns nu endast en punkt:
- att sova i ett mörkt, svalt rum, i nytvättade sängkläder, i minst åtta timmar. Det är nämligen lite si och så med sömnen när man har en liten bebis.

När jag ser tillbaka på graviditeten, så kan jag inte förstå varför jag gnällde så hela tiden. Speciellt inte när jag tänker på vad som blev resultatet från den tiden. En alldeles underbar liten bebis, den allra bästa i hela världen. För hans skull kunde jag gått igenom precis vad som helst. Och allt det där som jag trodde att jag skulle springa iväg och göra när han kommit till världen, känns inte så viktigt alls längre.

Och kanske, kanske blir det en liten till framöver. Om vi har tur. Och så ska jag inte gnälla så mycket. Ni kan väl påminna mig om det...

Apropå civilkurage

Min käre far fyllde 60 år förra veckan. Han är den bästa pappa man kan ha. Jag har lärt mig någonting väldigt viktigt av honom, någonting som kallas för civilkurage. Pappa har, såvitt jag vet, alltid stått upp för vad han tycker. Han har tagit ton när någon har blivit illa behandlad, och sett på orättvisor med avsmak. Av honom har jag lärt mig att man ska stå för vad man tycker och tänker, och att man ska reagera starkt när man ser någon bli illa behandlad. Han har lärt mig att det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln, att den reflektionen återspeglar någon som är stolt över det man gör.

Jag ska på intet sätt påstå att jag alltid har levt efter någon sådan devis. Verkligen inte. Jag har gjort, många, saker som inte kan förknippas med hög moral; tyvärr. Jag har sett mig i spegeln och känt avsmak för den bild som återges. Paradoxalt nog predikade jag då som högst nyttan, och nödvändigheten, av en hög moral. Pinsamt när jag tänker tillbaka på det. Men så hände någonting. Jag var nog 24 år när jag började bli väldigt trött på att inte kunna stå upp för alla saker som jag gjorde. När jag på allvar började ifrågasätta hur jag kunde förhärliga att leva som man lär, utan att själv göra så. Och då började jag bli ärlig emot mig själv, och andra. På riktigt.

Jag har alltid trott att det är så som de flesta människor lever. Att de är ärliga, motsätter sig orättvisor, och står på de svagas sida. Och det är oerhört naivt! Det jag har lärt mig på senaste tiden är att det innebär sanktioner om man framför kritik. Det uppskattas inte, ärlighet uppskattas inte. Det är inte så högt i tak som det borde vara. Jag har också alltid trott att ärlighet, att våga stå för vad man tycker och tänker är någonting positivt. Vilket det borde vara. Det borde belönas. Så är inte heller fallet. Osäkra människor kan inte ta kritik, motsätter sig den och slår ned på den som framför den. Givetvis skall inte kritik framföras på ett icke konstruktivt sätt, och man behöver heller inte säga precis allt som man tycker och tänker. Det är inte ärlighet, det är dumhet.

Jag uppskattar att få höra vad andra tycker och tänker. Jag vill höra det. Kanske inte att jag har en ful tröja eller att jag är en tråkig människa, men har det med prestation, vad jag skriver i min blogg, eller bemötande i allmänt att göra så vill jag veta. Jag beundrar dem som kommer till mig och talar om det. Istället för att springa bakom min rygg och skvallra om det.

Istället för att gå omkring och prata om sådant som är fel, väljer jag att framföra det. Det tycker jag är respekt. Jag tycker att man visar att man ger människor en ärlig chans att förbättra sådant som skapar missnöje, istället för att det fastnar på vägen. Genom "korridorsnack" skapas ingenting konstruktivt. Jag tycker också att man borde premiera de som vågar. För de personerna vet man precis vart man har.

Jag har funderat mycket, oerhört mycket under några veckor. Ett tag tänkte jag vika mig, och gå ifrån den person som jag är. Bara för att det skulle bli lättare för mig själv på vissa plan. Och jag är så förbannad för att jag nästan fattade det beslutet. I helvete heller, rent ut sagt! Jag tänker inte bli sådan att jag backar för att framföra saker som inte känns bra, eller saker som är direkt fel. Sanktioner eller ej. Man ska veta var man har mig, och det borde vara till fördel.

I sammanhang där rädsla föder tystnad, och angiveriverksamhet bör man bli rädd. Sådana samhällen har vi sett nog av. Jag var själv på ett museum i Berlin, ett monument över förtryckare och ryggradslösa lakejer som angav sina medmänniskor. Det var Stasis lokaler, om det säger någonting.

Jag är på intet sätt någon perfekt människa, väldigt långt därifrån. Jag gör fel, säger fel, behandlar människor orättvist, och då och då höjer jag min stämma för att fördöma andra. Men efteråt skäms jag. Och jag vill inte se mig i spegeln de dagarna. Men jag är högst medveten om det, och jag jobbar för att det ska bli bättre.

Kram på alla er underbara människor som finns därute. Som stöttar, och finns där när man känner sig nere. Ni är allt!