En intet ont anandes katt ligger jämte mig. Om en liten stund skall han förpassas till transportburen, för en liten tur till Blå Stjärnan. Det är ingen fara, bara den årliga vaccinationen som stundar. Men det är tur att han inte vet. Att sitta i en bur, att åka bil, är icke en av hans favoritsysselsättningar. Jag brukar säga att han skämmer ut mig i väntrummet när jag bär in honom; ty han ylar - högt!
Det är mycket jobb just nu. Dagarna flyger iväg i mitt rum längst bort i korridoren. Och jag tränar ingenting. Jag åker hem och tittar på "Medium" efter jobbet istället. Somnar en stund, vaknar väldigt mycket tröttare än vad jag redan var. Och lovar att jag ska träna "imorgon". Lovar att jag inte ska äta godis och kakor precis varje dag. Kanske blir det den här veckan som det händer.
Ny sängram är beställd. Flytt stundar om en och en halv vecka. Vi har packat det mesta, så vi lever bland kartonger. Det är rätt så icke charmigt. Och det är lite overkligt att vi snart kommer att bo på en dubbelt så stor yta. Och så är det charmigt att vi tillsammans med Klas och Linda kommer att åka till Egypten en vecka i vinter. Jag har alltid viljat se pyramiderna. Och snorkla i Röda havet.
Annars är det så att jag saknar farfar. Jag är rädd att allt det där som han var övertygad om skulle hända efter döden, inte händer. Jag är rädd för att han ligger ensam i en kall grav. Jag tänder ett ljus varje kväll. Jag gråter för att hans lägenhet är tom nu. Allt det där som han samlade på sig, alla saker som var hans - är borta. Vi tog vara på en del, det gjorde vi. Men så mycket annat. Så mycket som lämnas kvar, som blir över. Allt det där som du vårdade. Jag gråter för att det inte är din lägenhet längre. För att jag bara kan hälsa på dig vid en gravsten. Jag gråter för att det inte skulle bli så här. Jag kan inte gå med på det. Du fattas mig alldeles för mycket för det.
Yay för Egypten!! =)
SvaraRadera