Jag har precis kommit hem efter två ridlektioner i rad. Det var väldigt jobbigt, och väldigt roligt. För att per omgående återinföra de kalorier som jag möjligen lyckats bli av med, inmundigar jag nu kaffe och Sitting bull. En av de godaste glassar som finns. Kanske vågar jag mig på en till innan jag hoppar in i duschen. Det återstår att se.
Jag har varit hemma idag. Jag är fortfarande så oerhört trött. Det känns som en omöjlighet att ta sig upp ur sängen när klockan ringer. Det känns som om jag precis slutit ögonen för att sova. Jag försöker rannsaka mina vanor för att gå till botten med vad som är fel. För någonting känns inte helt bra. När helgen kommer känns det som om jag skulle kunna sova precis hela dagarna. Att göra det vore ett enormt slöseri med tid. Men jag orkar knappt någonting annat. När jag går upp om morgonen längtar jag tills jag får lägga mig och vila. När jag sover kommer Maran punktligt varje natt, får mig att kallsvettas. Jag finner ingen riktig ro i sömnen, vaknar ofta av att jag skriker högt. Du sviker mig så gott som varje natt. Vissa dagar följer känslan med.
Var gör man av all sin sårbarhet? Den verkar inte ha någon plats i en värld som denna. Ibland kan jag känna att jag inte hör hemma här. Att jag är för skör, för drömmande och fatalistisk för att ha en plats där jag kan känna frid. Att jag begär för mycket av den människa som jag älskar mest av alla. Att jag begär att han ska stanna här, trots allt mörker jag emellanåt ej kan värja mig emot. Att jag begär att han alltid ska älska mig, trots att en oförsonlig verklighet kan tränga sig på. Någonting måste väl ändå vara beständigt? Eller är det tryggheten i att ingenting är det som vi ska finna trygghet i? Det tänker jag inte finna mig i. Jag kommer alltid att älska dig. Du kan visa mig det här om år från nu, och ingenting kommer att ha förändrats. Det kan du lita på. Min sorg är att jag önskar att även jag fick en sådan plattform en dag. Min vrede riktas mot att så kanske aldrig kommer att ske. Och min uppgivenhet inför sådana villkor får mig att åter böja mitt huvud. Och önska, alltid önska.
Asterix börjar återhämta sig. Han leker och busar, och försöker jama. Vilket han inte kan. Det blir mest ett ynkligt litet pip, icke värdigt en hankatt. Men han kan nu hoppa upp i fönstren, och även i sängen utan att behöva ta hjälp av datorn. Som vore det mitt barn blir jag varm och stolt över hans framsteg.
Nu ska jag hoppa in i duschen. Inga fler glassar ikväll. Imorgon blir det ishockey igen. Ska Mikael och jag få fira en ny seger? Jag tror nästan det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar