Så har jag då varit på jobbet, lämnat in sjukintyg och tömt mitt kontor. För efter den här sjukskrivningen väntar ju en lång föräldraledighet. Det var med blandade känslor som jag sedan åkte hem igen. Det var oändligt skönt att veta att jag inte behöver sitta med fler besök, eller skriva fler utredningar. Att få slippa den stress som det till slut blev. Men mina underbara kollegor. De som jag träffat nästan varje dag; skrattat med, pratat allvar med, haft så stort utbyte av. Dem kommer jag att sakna väldigt mycket. Jag gör det redan. Och så är det en konstig känsla att man är utbytbar. I den stunden som man lämnar kontoret, fylls platsen av någon annan. Allt fortsätter som vanligt. Och på samma sätt som det är lite vemodigt, så är det också skönt. Att vi just i den meningen inte är oersättliga på våra jobb.
Så blir jag lite arg på mig själv när jag tyckte att det var jobbigt att lämna mitt sjukintyg. Där står hur jag mår, inga förskönande omskrivningar. Bara rakt upp och ned hur jag upplever min tillvaro just nu. Varför är det så jobbigt att mina chefer får läsa att jag är nedstämd, ångestfylld, och stressad? Bara för att det inte är en fysisk åkomma. Varför hade det varit mindre "pinsamt" att lämna in ett intyg där det stått att jag brutit benet, eller har svår migrän? Tror jag att detta i många fall upplysta samhälle fortfarande har fördomar kring psykisk ohälsa? Och varför bryr jag mig i så fall? Jag vet inte. Jag vet bara att jag i viss mån ändå gör det. Jag tänker mig att den person som tyckte att det var en våldsamt överdriven reaktion att sörja min katt, nu sitter och tror att min reaktion berodde på att jag ibland blir deprimerad. Och känner sig nöjd med att ha fått "rätt" i att det ändå inte var en "normal" reaktion.
Jag har läst Noréns dagbok igen. Han går och hämtar sina antidepressiva mediciner lite då och då. Han sitter i sin fåtölj några timmar om morgonen tills ångesten släpper. Han är ju konstnär, och utan lidande ingen konst.
Annars är jag gravid i vecka 31. Igår när jag vägde mig visade vågen för första gången i mitt liv över 70 kilo. 70.4 närmare bestämt. All den vikten härrör inte från bebisen... Häromdagen sa jag till min kära mor att jag längtar tills jag kan komma ut och börja jogga, springa mig ordentligt trött. Hon lovade att hon skulle påminna mig om detta några veckor efter förlossningen.
Och så har jag ju fyllt 33 år. Jag älskar att fylla år! Jag älskar att bli gratulerad på min födelsedag. Så ett stort tack till alla som tar sig tid att skriva till mig. Jag blir lika glad varje gång. Och glädjen gör att de där lite tunga känslorna lättar en stund. Det gör otroligt mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar