Do not go gentle into that good old night

Diagnos F32. Depression. Låter sådär, låter lite som något man ska skämmas över. Något som inte drabbar "normala" människor. Men nu står det så på mitt läkarintyg i alla fall. Oavsett vad jag tänker om det. Oavsett vad någon annan skulle kunna tänka om det. Och kanske tänker folk inte så förbannat mycket heller.

Jag har en disposition för att bli deprimerad. Det händer då och då, när tillvaron lutar. Det finns en acceptans för att människor som jobbar med skapande yrken kan hamna där, kanske till och med en romantiserad bild.  Det finns något vackert i författaren som skriver, eller konstnären som målar med ångesten som drivkraft, Men om man som jag jobbar som socialsekreterare, känns det inte som det finns samma förståelse. För visst är det så att vi ska ha en fin fasad mot omvärlden? Inte erkänna att vi blir sköra ibland, att vi behöver vila. 

Jag är väldigt bra på att härda ut lite för länge. Sedan jag blev gravid har jag känt hur jag blivit tröttare, mer stresskänslig, mer nedstämd. Jag har suttit på jobbet och mått illa varje dag, och lagom till eftermiddagarna har jag känt yrsel. Jag har haft sammandragningar som oroat mig.. Men jag har inte berättat det för någon, inte gjort något försök att dra i handbromsen. Jag har tyckt att man ska klara av att jobba, alla andra klarar ju av det fast de är gravida. Jag har mer oroat mig för om jag verkligen kan köra hem när världen snurrar, och hur jag ska klara att inte visa mina arbetskollegor och chefer att jag inte mår bra. Till slut gick det inte längre. När jag fick så mycket sammandragningar att jag inte kunde gå, när jag fick sådan yrsel att jag inte längre kunde skriva på datorn. Då var jag tvungen att gå hem. Men då hade det också gått lite för långt. Den där nedstämdheten hade hunnit få fäste i mig. Det där stråket av ångest följde med. Så nu är jag sjukskriven, ska inte jobba mer innan bebisen kommer. Och det känns skönt att slippa stressa mer. Och det känns som ett misslyckande att inte orka just nu. 

Jag tänker på mina fina kollegor som får göra mycket av mitt jobb nu, och det ger mig dåligt samvete. Jag tänker att massa människor som läser detta kommer att tycka att jag är konstig som har diagnos F32. Men så tänker jag att det ändå inte spelar någon större roll. Mina vänner vet ju vem jag är, min man också. Och jag vet ju också vem jag är, vilket är det viktigaste. Jag är precis samma Tina som vanligt, bara lite mer nedstämd just nu. Jag tror faktiskt inte att ni skulle märka någon större skillnad.

Ta hand om er, allihop! Unna er att bara vara när tillvaron lutar.