Det står ett bröllopsfoto på vår byrå i sovrummet. Svartvitt. Härrör från en dag för längesedan. En särdeles lycklig dag får man tro. Farmor och farfar ler mot kameran, blir förevigade. När jag tittar på kortet blandas lycka med vemod i mig. För sådär kommer någon att titta på mitt bröllopsfoto en dag; med förundran. Med tankar på att det var längesedan, kanske undra hur mitt liv sedan blev. Jag kommer att vara en av de där människorna som levde för längesedan; enligt Per Lagerqvist. Och visst är det en märklig tanke. Jag har ett till kort på farmor och farfar som jag ofta tittar på. Det är sommar i bilden, och de sitter på en filt någonstans. Just det ögonblicket har frusit med hjälp av ett tryck på en knapp. Tidens tand har tuggat sig långt bort från den stunden, men den kan ändå inte suddas bort helt. Kommer någon att vårda fotona den dag jag inte finns mer? Eller kastas dessa landmärken över förfluten tid bort? Äger de bara mening så länge någon minns? Jag undrar hur de kände de där dagarna. Jag undrar hur jag kommer att känna när jag blir gammal en dag, och tittar på mitt bröllopsfoto. Och så slår det där bitterljuva vemodet ut med kraft. Tillvarons mening rister en stund. För att sedan åter bli stilla när allt faller på plats. Och vi måste landa med en duns i den tid som är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar