En tunn, skimrande tråd, av renaste silver är fäst i mitt hjärta. Tunn,osynlig för blotta ögat, men ändock gjord av material som aldrig kan brista, heller aldrig försvagas. Som någonting alverna kunnat skapa i "Sagan om Ringen". Så tänker jag mig den. Den svävar, eterisk, men slits inte i sitt fäste. Den är oerhört vacker i sin osynlighet. Andra änden fäster i min sons hjärta. Den människa som jag älskar mest av alla. Den människa som jag skulle göra precis allting för. Så hålls vi samman; av den allra högsta kärlek.
Med bandet oss emellan följer den allra högsta kärlek, och en svag känsla av oro - samtidigt. Oro de stunder jag inte är nära honom. Det rycker i tråden, dallrar svagt, så att jag ändå kan förnimma honom. Ständigt finns han där, oerhört nära mig, så även om avstånd skiljer oss åt. Som vore vi ett. Som kunde jag känna hans känslor, även då han inte är med mig. Ständig saknad forsar genom tråden när han inte är precis nära. Att ständigt känna att någon saknas när han inte är med; det är en vacker känsla. Den invaggar mig i trygghet.
Och så den obeskrivbara kärlek som bara fyller ut allt mellan oss. Som får mig att känna mig alldeles tillfreds i världen, som hörde jag ändå hemma här. Som vore det min plats. Det blev min plats när John kom hit, så är det.
Vilka mäktiga känslor vi människor besitter. Vilken oerhörd välsignelse att få känna dem, så lyckliga vi ändå är. Så lätt de känslorna strömmar fritt när vi betraktar det älskade ansiktet hos vårt sovande barn. Så att vi då kan inse att ingenting egentligen fattas oss.
Lille John, så tacksam bortom ord jag är över att du kom till oss. Livet är så oerhört mycket rikare. Världen är så oerhört mycket vackrare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar