Jag vaknade med ett ryck ur en obehaglig dröm idag. Vaknade, och kände att tårar fortfarande rann längs mina kinder. Jag drömmer ofta om dig, fast det är en annan du. Du är kall, oförsonlig. Du lämnar mig, försvinner. Inatt bönade jag och bad om att du skulle komma tillbaka, men du gick. Du lämnade mig. Jag bad så intensivt att du skulle stanna, för du tog hela mitt liv med dig med dina bortflyende steg. Men du lyssnade inte. Du gick. Och jag föll på knä i en evig vinter. Sådana är många av mina nätter.
Jag jobbar nu. Det känns bra - roligt. Jag får lära mig nya saker, får träffa nya människor. Jag har egna klienter redan, skriver utredningar. Det känns skönt att redan kunna göra så. Det ska bli skönt att verkligen jobba nu, få lön. Kunna köpa saker. Kapitalistiskt, materialistiskt, och ack så skönt.
Jag har nyss kommit hem efter en kvällspromenad med Johanna. Har börjat träna lite försiktgt den här veckan. Försiktigt, eftersom trötthet är en ständig följeslagare. Inte den där latheten som jag känner allt som oftast, utan en trötthet som gör att det känns som om jag går i en dimma. Jag orkade inte ta mig till ridhuset i måndags, kunde inte föreställa mig att anstränga mig så som en ridlektion kräver. Och det skrämmer mig litegrann. För riktigt så här känner jag inte igen mig själv.
Och jag tittar på Hemnet varje dag. Flyttar in i hus. Ett eteriskt jag svävar genom tomma rum, planerar för inflytt. Jag möblerar ett bibliotek, ställer in nya sängramar i ett sovrum, sätter upp tapeter från Josef Frank. Jag släpper ut katterna i en grönskande trädgård, sätter mig på knä och röjer i rabatten. Ibland stryker jag min hand över magen, längtar tills en dag då den kan växa. Jag ställer mig i fönstret och ser dig komma gående. Går ut i hallen, öppnar dörren och hoppas att du ser all världens kärlek i mina ögon.
Sedan loggar jag ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar