Jag kan känna hur tillvarons mening rycker i mig, med kraft. Jag stannar upp, blir osäker, vill gå alla vägar på en gång, vill rusa in i framtiden. Det låter sig tydligen inte göras. Jag gick runt i stan efter jobbet, grått. Människor, gråa de också. Dagen har varit grå. Det har inte varit den bästa av dagar. Jag är så oerhört sorgsen ibland, de där trådarna kring nervbanorna är spända för hårt. Då kommer allt det där mörkret som vi alla fruktar, de där tankarna vi inte vill kännas vid. Och jag bara önskar att jag kan få vara i allt det här och ändå vara trygg. Ändå våga finnas till, utan masker, bara vara. Får man begära det? Kan man få vila i en känsla av att inget brister, att det går att finnas till i det svåra och att lita på att inget brister?
Kanske i mitt nästa liv så får jag bli coolare, mindre känslosam. Kanske jag då kan kasta av mig melankolin, som vore den bortblåst. Skulle allt bli bättre om jag inte var den jag är, om jag redan nu inte levde varje ögonblick så intensivt? Jag tycker ju att det är också min styrka, en passion, en lojalitet och kärlek till de människor som finns omkring mig. Jag kan inte vara lagom, det kommer alltid att finnas något undflyende och dramatiskt över mig. Och jag älskar det också. Och jag önskar att D kan fortsätta att älska det. För den kärlek jag känner för honom är sann, äkta. Utan tvivel, bara en stilla känsla av ro. Och lycka när jag hör hans andetag jämte mig om nätterna, den allra största lycka.
Två par örhängen och ett armband förvandlades mina svarta jeans till. Att få köpa vackra saker gjorde mig ändå nöjd idag, men imorgon ger jag mig ut efter jeans igen! Efter att jag träffat Johanna och besökt tatueringsstudion med henne. Nu blir det Supernintendo en stund. Jag har regredierat till tioårsåldern och kan inte sluta spela Super Mario. Enda skillnaden nu är att jag inte riktigt vågar kasta kontrollen i väggen, då den ju inte tillhör mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar