Efteråt

Milt kaos har rått under en tid. Människor som står mig nära har råkat ut för saker som jag aldrig önskade skulle hända, som jag önskar aldrig händer igen. Splittrad har jag känt mig. Splittrad och full av oro, utan att ändå kunna känna efter ordentligt. Hade jag tillåtit mig att stanna upp och känna efter när allt hände, så hade jag frusit fast. Inte förmått mig att komma vidare. Så jag försökte så gott jag kunde, levde med ett ganska så stelt leende på mina läppar i väntan på - jag visste faktiskt inte vad jag hade att vänta mig. Jag vara bara rädd för de alternativ som väntade i skuggorna. Och så, när sedan kaos vek åt sidan, kom den enorma tröttheten. Kom de känslor som fått vänta, och som de kom. Jag blev obalanserad, ångestfylld, än mer rädd, arg, och så någonstans därinne ändå glad. Lycklig över att pappa klarade sin operation så bra. Lycklig över att farfar kom tillbaka från det mörker dit jag fruktade att han tagit sin tillflykt. Och så skulle allt bli som vanligt. Och när allt ska bli som vanligt och alla förväntar sig att jag ska må bra så faller jag. Jag faller inte så långt som jag brukade, det finns en famn som fångar upp mig. Det finns inga ord som kan beskriva hur fullständigt livet är när jag vilar i den famnen.

Och nu börjar allt så sakteliga återgå till det välkända. Jag har börjat jobba som handläggare igen, samtidigt som Socionomprogrammets sista termin har inletts. Det kommer med säkerhet att bli mycket att göra, som det brukar när jag försöker vara lite extra ambitiös. Jag måste påminna mig om att hushålla med krafterna, inte springa rakt in i den där väggen som jag brukar göra om våren.

Nu går vi och handlar, D och jag. Livet är vackrare nu, större. Tänk om jag kunde få bestämma att det ska förbli såhär. Jag tror att jag gör det faktiskt.