Ord kan vara så värdeladdade, och vi kanske aldrig vet om det. Ord kan göra hela skillnaden. Vi tänker sällan på det.
Ord kan gälla en högt älskad far som ligger i en sjukhussal och väntar på operation. De kan gälla den ångest och oro som svävar i salen. Det finns en övergivenhet där som vi inte kan nå.
Hjärntumör blev ett värdeladdat ord för mig. Ett skrämmande ord som fick mina tankar att oroligt röra sig i utkanter av tillvaron dit jag inte vill befinna mig. Som får mig att kalibrera tillvaron, röra mig bort från dess vassa kanter, och drömma om att evig kärlek är möjlig.
Godartad är ett annat ord som allt hopp har förlagts till. Det är ett ord man använder som sjukhusspråk, och mer än så säger man aldrig. Man tillägger inte att det kommer att gå bra, man talar endast om förutsättningar och förväntade hypoteser. Detta ord gör just nu hela skillnaden.
Min pappa, ordet far känns plötsligt aningen för högtidligt och avståndstagande, kommer att genomgå en operation imorgon. Jag önskar att ödets trådar vävs samman för att rädda honom. Jag önskar att all kärlek som omger honom kommer att göra hela skillnaden. För visst finns den, den eviga kärleken? Visst är det till den vi sätter vårt hopp? Speciellt dessa dagar då timmarnas tyngd upphör att verka, då det som tidigare utgjort en ram för tillvaron bleknar i konturerna.
Älskade pappa. Utan dig finns ingen tillvaro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar