När du inte är hemma skriker lägenheten efter din närvaro. Väggarna håller andan, väntar ängsligt. Atmosfären är annorlunda i det ögonblick jag kommer in i hallen och vet att du inte är här. Själva luften skälver, av oro. Väntan. I samma ögonblick du kliver innanför dörren andas tillvaron ut, får tillbaka sin kraft. Det tysta skriket dör ut. När du är hemma igen fattas mig ingenting. Kommer aldrig att fattas mig någonting.
Kloka Becky skrev om mitt förra inlägg att tillit är en gåva som mottagaren är fri att göra vad han/hon vill med. Kan då en person med att utnyttja den gåvan, kasta bort den, skymfa den, så kan vi aldrig göra någonting. Men vi behöver nog inte frukta det alltför mycket; anständiga människor gör inte så.
Ridlektion ikväll. Ganska så trög häst, ganska så trött Tina efter lektionen. Dock tyckte jag att det gick rätt så bra. Jag drömmer om att någon gång i framtiden bo i ett hus med skog runt knuten. Där det finns ett litet stall, och grusvägar att rida på om sommaren. Jag skulle vilja ha en häst, och en hund. Jag vill ha barn som springer på gården, höra deras skratt. Jag vill ha trägolv, vackra tavlor, och vita gardiner. Jag vill välkomna vänner med nybakat och kaffe, och jag vill att D alltid finns nära mig. Ibland kan jag knappt vänta på att få komma dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar