Jag ska alldeles strax lägga mig och läsa ur "En dramatikers dagbok", av Lars Norén. Det är inte den mest uppmuntrande bok jag läst, om nu någon trodde det, men ack så bra! Det är hans dagbok, och ändock är det poesi. Skrev han med tanke på framtida publicering, eller skriver man så vackert ändå? Jag fastnar vid vissa meningar; läser dem och och om igen. Jag blir lite avundsjuk, och önskar att jag kunde skriva precis så. Fånga svärtan, och glädjen för den delen, och kunna befästa orden så att det känns. Och orden tröstar, och skrämmer, och gör mig lite vemodig. Och får mig att önska att jag hade sett någon av hans pjäser. Det får komma i framtiden.
Annars en stilla dag. Fika hos Johanna och Pontus, fika hos mor och far. Lilla pappa. Nu efter allt som hänt känns det som om jag är den äldre, den visare, den som ska kunna trösta honom. Lustigt med tanke på att det han har gått igenom säkert lärt honom mer om livet, än vad det lärt mig. Men jag känner så. Jag skulle vilja hålla om honom och berätta att allt kommer att bli bra. För något annat går jag inte med på, kommer jag aldrig att gå med på.
Imorgon ska jag jobba. Och jag välkomnar pengar från CSN för jag vill så hemskt gärna köpa ett par svarta jeans. Jag vill i och för sig köpa mängder av saker, men just svarta jeans har jag varit sugen på länge. Lite ytlighet (?) i form av shopping kommer att göra mig gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar