Jag beundrar alla er människor som ger er in i kärleksrelationer. Så otroligt modiga ni (vi!) är. Med de osäkraste av odds, inga som helst garantier, och så att försöka sätta sin tillit till en annan människa. Så ger vi oss in. Och något annat kan vi inte göra. Vi måste lägga den där insatsen, måste sätta vår tillit till någonting som aldrig låter sig fångas, måste leva med de riskerna. Det är förbannat modigt. Jag blir rädd någon stund varje dag, känner att jag svävar i en tom rymd. Jag blir rädd för att du inte alltid kommer att finnas här med mig, rädd för att du ser på mig en dag med ögon där kärleken dött. Rädd för att jag inte alltid får vakna jämte dig, krypa in i din famn och känna frid. Det är inte de roligaste av tankar, men jag måste erkänna för mig själv att jag tänker dem, fruktar dem. Jag tror att det går över. Jag hoppas att det blir relativt snart.
Det blev ingen tur på stan idag. Jag vaknade och kände mig inte alls bra, så jag stannade i sängen. Sov och drömde oroliga drömmar, ropade ord som ingen hörde. Vaknade till och klappade små mjuka katter som låg jämte mig. Jag älskar mitt liv egentligen. Jag är glad över att bo med D och katterna, glad över att bo i den här lägenheten, glad över mina underbara vänner, min familj, glad över att skolan faktiskt snart är slut. Även glad över att jag kan känna melankoli och ångest; livet har ändå lärt mig något. Massor.
Sov gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar