Det har varit en lång dag idag. Slitsam. Jag är trött. Känner mig sliten - fortfarande. Jag har levt i udden av ögonblicken, försökt minnas varför jag har valt det jobb jag har, försökt minnas varför jag valt det här livet. Åter känt tillvarons vassa kanter, stått modfälld inför de tvivel som anfräter mig. Varför kan vi inte få garantier? Varför kan vi inte få känna att vissa saker alltid kommer att vara, alltid kommer att stå fast? Varför kan vi inte få vila i den tryggheten? Finna ro i den.
Jag tittade på "The gift" igår kväll. Jag har sett den förr; tycker om den filmen. Cate Blanchett är en så vacker kvinna. Skulle jag vara säkrare om också jag var så vacker? För vilken man med förståndet i behåll skulle försaka en sådan kvinna? Som verkar lika klok som vacker. Jag såg henne i ett program där hon pratade om livet, om värderingar. Tänker att jag önskar att någon ser mig som lika vacker, ännu vackrare. Egoistiskt? Det är märkligt, för jag ser inte män på det sättet. Åter så har kärleken gjort mig blind. Och hugade människor ler i mjugg och nickar belåtet åt att det säkert inte kommer att vara, visst kommer jag att se andra vackra människor. Men sedan jag träffade D, ser jag bara honom. Så är det. Det är säkert urfånigt, men jag har redan konstaterat att kärleken gör mig precis urfånig - och oändligt lycklig.
"Mäklarna" är en mycket bra serie, rolig. Jag har inte sett den tidigare, men nu är jag fast! Jag har förresten läst ut Noréns dagbok. Han skrev för publicering. Undrar om det påverkade sättet att skriva på. Jag kan inte bestämma mig för om han är väldigt pretentiös, eller väldigt naken och uppriktig. Eller både och. Jag har läst att "Peer Gynt" går i Göteborg, och den vill jag verkligen se. L och K lär väl vara de vänner som kan tänka sig att se den med mig. Jag ska maila dem och kolla, redan ikväll.
Pratade med pappa ikväll. Vi kan skoja lite om operationen nu, om att det var lite synd att de inte opererade bort hans lite retliga jag när de ändå höll på. Jag är så oerhört tacksam över att allt gick så bra. Först nu kommer stunder när jag förstår vad som kunnat hända, det otänkbara. Jag älskar dig så mycket pappa! Jag ska bli bra på att säga det, så bra att du blir trött på att höra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar