Jag skriver några rader ikväll ändå. Jag har egentligen ingenting speciellt att skriva om, och jag är hemskt trött. Men ändå ber ord om att bli nedtecknade.
Jag har varit på ridlektion, hoppspecial, ikväll. Det är J som gav mig sin plats då hon är bortrest. Det blev ingen hoppning i den bemärkelsen, utan markarbete, men det var väldigt jobbigt. Än jobbigare då vi bara var två stycken som red, och då hinner man aldrig slappna av. Ridläraren ser allt man gör, och det gäller att korrigera hela tiden. Jag förstår mig inte på dem som tror att ridning är lätt, att det bara är att sitta på en häst rakt upp och ned. Jag utmanar er att testa! Om inte annat så är det hemskt roligt.
Annars så formulerar D och jag drömmar om en kattunge i ord, och snart även handling. Vi har kommit så långt att vi tänker titta på några stycken. Jag hoppas att D vet att det är väldigt svårt att "bara titta" på kattungar. Min erfarenhet är att tittar man, så tar man med sig en hem. Vi får väl se hur det blir imorgon. Vi har välsignade tassar redan, som trampar runt i detta hem. Små, mjuka kroppar som sover i vår säng, som väcker D tidigt om morgonen för att få mat. Jag minns att det var Ramses som fick mig att inse att det måste finnas någon form av tanke bakom all skapelse. Jag låg jämte honom och såg på hans lilla ansikte medans han sov. Och tänkte att sådan skönhet, sådan perfektion inte kan vara en slump. Eller så är det just så, en vacker slump.
Jag har grubblat idag också. Ibland tänker jag tills alla tankar tar slut. Jag trivs med att grubbla, det gör mig till den människa jag är. Men stunder kommer då jag önskar att jag möjligen kunde grubbla aningen mindre på vissa saker, de där som inte riktigt går att finna ro i. Finns det någon gräns där tro? En osynlig linje som jag tassar över. Spelar det någon roll egentligen?
Jag måste få älska med buller och bång, och intensitet. Hur mycket energi det än kostar, hur intensivt det än blir. Jag känner inte till något annat sätt, kan inget annat sätt. Det kanske är jag som ska skorra fram serenader utanför fönstret och lägga sirliga kärleksbrev på D:s kudde. Det kanske är jag som ska ropa ut från hustaken att jag tackar allt som finns för att jag träffade D. Så lätt är det egentligen. Och så förbannat svårt. För jag tänker inte, vill inte, kan inte, bli mer lagom. Så är det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar