Blandar och ger denna måndag

Helgen var mysig. Mysig fredag med David, mysig lördag med fina väninnor, och mysig söndag med fotboll på arenan. Solen sken, vi blev kroppsvisiterade för att sedan passera metalldetektor för att komma in på ståplats. Det känns väldigt märkligt att dylikt ska höra samman med idrott. Men nu var det så. Och AIK gjorde två snabba mål, och solen värmde än mer. Det är märkligt vilken glädjekänsla som kan färdas genom kroppen bara för att en läderboll hamnar i nät. Och så samma sak, fast tvärtom; vilken sorgsen känsla som ilar genom samma kropp när samma boll hamnar i nät. 0-2 blev 2-2, och solen värmde inte fullt så gott längre. Men jag älskar känslan av att det är vår och Allsvenskan är i full gång.

Idag har jag jobbat. Jag känner mig inte helt kry ännu, vet inte vad som felar. Jag kände mig yr och illamående, och valde att inte rida ikväll. Trist, men att skumpa runt på en häst och må illa är inte idealt på något vis. David och jag tog med lille Asterix ut. Vi lade en filt på den lilla gräsplätten utanför, och såg små tassar vandra runt på grönt gräs - för allra första gången i livet. Asterix verkade nöjd med utevistelsen. Efter varsin glass var även D och jag nöjda.

Och så har jag, till allas överraskning, grubblat idag också. På framtid och drömmar, och mardrömmar. Vilka drömmar är man skyldig sig själv att försöka infria? Vilka kan man lämna därhän, då det inte gör så mycket att de förblir just drömmar?

Något som jag alltid haft svårigheter för är när andra kommer med facit för ytterligare andras liv. Något som jag har hört till leda är att man MÅSTE resa någonstans själv för att kunna växa. Skitsnack! Och så synd om alla de förkrympta människor som inte har någon som helst lust att göra så. Jag har försökt intala mig själv att jag verkligen vill packa en ryggsäck och åka någonstans, ensam. Men ärligt talat, så kan jag inte tänka mig något tristare. Och någonstans blev jag gammal nog att tycka att det är förmätet att bara för att man tycker en sak själv, så blir det en sanning även för andra. Nu menar jag inte att det är något fel med att göra en resa om man vill och drömmer om det. Då är det modigt och härligt att förverkliga den drömmen. Men om min dröm är hus och barn och hund här i stan. Kommer jag aldrig att utvecklas optimalt då? Jag pratade med min syster om detta. Hon träffade sin C när hon var 19 år, och de har bott ihop så gott som hela tiden. Hon har mer personlig mognad än de flesta jag känner. Kanske kan man även som tvåbarnsmor i en villa ha det? Tänk vad härligt om inte alla hade så mycket åsikter om andras liv. Jag har nämligen varit en sådan person själv. Tyckt att de saker som jag har gjort varit det enda rätta även för andra. Inte sett till vad en vän egentligen säger, utan bara utgått från mig själv när jag gett råd. I all välmening, men ändock. Och detta för inte alls så längesedan... Men även solen... och så vidare...

Åh, vad skönt att få gnälla av sig litegrann. Då ska jag titta på ett avsnitt av "Arkiv X" innan jag somnar. Kanske det ett tecken på att jag inte utvecklats sedan tonåren förresten... Ha en härlig tisdag - alla!