En fin vecka har det varit. Stockholm och besök i konserthuset i onsdags. Stilla dag med syskonbarn i torsdags. Lugn fredag i hemmet med älskade David. Och så ett fantastiskt bröllop i lördags! Finns det något vackrare än när två personer kan lova varandra evig kärlek? Jag hade tårar i ögonen precis hela tiden i kyrkan, som det ska vara. Och jag kramade Davids hand, och kände att det är med honom som jag hör hemma. Äntligen får jag känna den känslan. Jag har väntat så länge.
Så tack Frida och Martin för att jag fick vara med och dela er dag! Den var helt fantastisk. Festen efteråt var väldigt rolig den också...
Ett besök hos farfar idag. Jag hoppas att han inte tycker att jag är ett otacksamt barnbarn som inte varit där på ett tag nu. Timmarna är med säkerhet varsamma mot honom, men de tynger även med sin ensamhet. Jag älskar dig så oerhört mycket farfar. Du får aldrig bli en av de människor som levt för längesedan. Jag vill att du stannar här med oss, bara stannar. Det finns så mycket kvar som vi skall uppleva.
Idag fick vi rida ute. Det är en sådan frihetskänsla, jag vet inte vad jag kan jämföra den med. Att höra hovar klappra mot asfalt, känna hur vinden blåser. Sedan att jag var helt kass idag är ju en annan sak! Jag skyller på att jag är ringrostig efter att ha missat tre lektioner i rad. Var nära att jag stannade hemma även idag, då värmen tyngde. Är väldigt glad att jag inte gjorde det.
Och imorgon börjar jag jobba "på riktigt". Nu är det slut med de där lediga dagarna man kunde skapa sig när föreläsingar inte lockade. Slut med tentaångest, och pendlande till Göteborg. Men det är även slut med min fina klass, med de underbara människor som fanns i den. Slut med fikastunder i Sprängis, med seminarium i alltför trånga rum. Vad jag kommer att sakna den här tiden. Jag levde inte tillräckligt i den när tid fanns.
Jag önskar er en härlig vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar