Den här hösten har tagit strupgrepp på mig. Jag är helt säker på att vemod och melankoli funnits så bitterljuvt tidigare, men det har jag hunnit glömma. Tillvaron, så vacker ändå. Den måste vara det. Men i stunder orkar jag inte ta till mig det.
Jag åkte förbi Göta häromdagen. Kastade en blick upp mot farfars lägenhet. Och så kom jag på att han inte bor där längre. Han finns inte här längre. Och så blev smärtan övermäktig. Jag har farmors och farfars bröllopsfoto på vår byrå. Jag undrar hur de kände den dagen. Om livet sedan blev som de tänkt sig. Och jag tänker att allt vi gör är så förgängligt. En dag kommer inget av det där att spela någon roll. En dag kommer någon annan att sitta och se på foton av oss från lyckliga dagar, och kanske undra vad som hände sedan. Och det smärtar att så lite blir kvar. Jag saknar dig! Fortfarande bortom det som kan beskrivas.
Och jag ska bädda ned mig igen. Jag har gått och känt mig krasslig två dagar, men det har ändå gått. Idag gick det inte längre.
Jag är glad också. Det kanske inte verkar så. Men lägenheten är fin nu, bara några saker kvar att göra. Och Ramses kom tillbaka igår kväll efter att ha varit på rymmen hela dagen. Och den där underbare mannen sover jämte mig i sängen, sprider trygghet och kärlek kring sig. Jag hoppas att han inte avskyr all melankoli, då den ändå är en del av det som är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar