Oro

Att vara mamma är ett sådant oerhört ansvar. En sådan välsignelse, tillika sådan ångest. Den sistnämnda har varit skyhög under veckan som varit. Detta eftersom John är sjuk. När han har feber och är snorig, är ångesten bara lite sådär medelsvår. Det hör liksom till livet att få förkylningar. Det går liksom över rätt så fort. Men när John är förkyld, har feber, samt problem med andningen, då är ångesten som ett stort svart moln, svävandes kring mig. Får mig att röra mig i utkanten av något som jag aldrig önskat bekanta mig närmre med. Får mig att gå på helspänn precis hela tiden, med beredskap för, ja precis allt.

Alla de där tankarna; hur är hans allmäntillstånd, äter han ordentligt, har han indragningar när han andas eller är det en produkt av oro. Och så googlar jag, vilket man ju aldrig bör göra. Och så står det att man ska åka in direkt när bebisen har indragningar vid andning, vilket vi gjorde sent på tisdags kväll. Då fick vi hostmedicin, och besked om att allt annat var bra. Men om indragningarna fortsätter, hur gör jag då? Är det hysteriskt att åka in igen? Vad händer om jag inte åker in med honom? Kommer han att bli bättre av sig själv, eller är det någonting som faktiskt kräver annan vård än den jag kan ge?

Och någonstans där insikten om att det är jag som måste avgöra det. För att jag är hans mamma. För att det är jag som måste bestämma om han är så dålig att han behöver ses över, eller om jag kan andas lugnt och låta allt vara. Det där ansvaret då, vilket fruktansvärt ansvar det är. Jag har ingen utbildning så att jag kan avgöra vad som är "lagom sjukt" för en bebis. Det jag gör, eller inte gör, kan få sådana följder att det blir hisnande att överblicka dem. Och som förälder är det inte lätt att bortse från oron, och fatta rationella beslut. För någonstans skulle jag vilja att en läkare tittade på honom sisådär en gång i timman när han är sjuk. Läkaren skulle gärna kunna bo här hemma, så att jag vet att det alltid finns någon som kan fatta rätt beslut åt mig. Men så fungerar det ju inte.

Så åkte vi in idag igen, för nog kämpade han lite för mycket med andningen. Fem inhalationer, och lite kortison på det, så är vi hemma igen. Och jag är fortfarande orolig. Tänk om detta inte hjälper, om vi måste åka in igen. Tänk om han blir sämre. Tänk om jag låter all oro och ångest dra ned mig så mycket att jag tycker att han verkar dålig, fast han i själva verket mår bra. Välkommen till föräldraskapet.

Och jag som tänkte skriva om vår flytt till hus. Om att jag fyllde år nyss, och hur mycket jag älskar att fylla år. Hur jag tycker att den där dagen bara är min, och bara lapar i mig alla grattishälsningar. Om känslan av att få vara hemma med en liten kille som lär sig nya saker varje dag, hur underbart det är.

Men så blev det istället en vecka av oro, och det är just den som fick bilda ord. Så adjö veckan, kom gärna inte tillbaka.

Störst av allt är kärleken

En tunn, skimrande tråd, av renaste silver är fäst i mitt hjärta. Tunn,osynlig för blotta ögat, men ändock gjord av material som aldrig kan brista, heller aldrig försvagas. Som någonting alverna kunnat skapa i "Sagan om Ringen". Så tänker jag mig den. Den svävar, eterisk, men slits inte i sitt fäste. Den är oerhört vacker i sin osynlighet. Andra änden fäster i min sons hjärta. Den människa som jag älskar mest av alla. Den människa som jag skulle göra precis allting för. Så hålls vi samman; av den allra högsta kärlek.

Med bandet oss emellan följer den allra högsta kärlek, och en svag känsla av oro - samtidigt. Oro de stunder jag inte är nära honom. Det rycker i tråden, dallrar svagt, så att jag ändå kan förnimma honom. Ständigt finns han där, oerhört nära mig, så även om avstånd skiljer oss åt. Som vore vi ett. Som kunde jag känna hans känslor, även då han inte är med mig. Ständig saknad forsar genom tråden när han inte är precis nära. Att ständigt känna att någon saknas när han inte är med; det är en vacker känsla. Den invaggar mig i trygghet.

Och så den obeskrivbara kärlek som bara fyller ut allt mellan oss. Som får mig att känna mig alldeles tillfreds i världen, som hörde jag ändå hemma här. Som vore det min plats. Det blev min plats när John kom hit, så är det.

Vilka mäktiga känslor vi människor besitter. Vilken oerhörd välsignelse att få känna dem, så lyckliga vi ändå är. Så lätt de känslorna strömmar fritt när vi betraktar det älskade ansiktet hos vårt sovande barn. Så att vi då kan inse att ingenting egentligen fattas oss.

Lille John, så tacksam bortom ord jag är över att du kom till oss. Livet är så oerhört mycket rikare. Världen är så oerhört mycket vackrare.

Snön faller, och vi med den

Det har gått över sju månader sedan min lille son kom till världen. Sju månader av sådan himlastormande glädje, ständig sömnlöshet, frustration, rädsla över att inte räcka till, och fullständig lycka. Jag måste stanna upp emellanåt, och bara förvånat och tacksamt inse att jag är mamma. Jag, som burit med mig känslan av att inte vara värd att få uppleva lycka. Som medvetet stört varje inslag av glädje i mitt liv, med tankar om att det inte kommer att förbli. Att det är lika bra att rasera allt som är bra, så att jag slipper den förtvivlan som komma skall. Så som jag gjorde när jag träffade David. När var dag borde varit förväntan och glädje, växte istället rädsla för att han skulle säga att han inte ville träffa mig mer. Så jag såg till att skapa ändlösa diskussioner som aldrig kunde leda någonvart, som in facto skulle kunnat medföra att han kunnat ge upp. Nu är det ju en tålmodig man jag har, en förutsättning för att kunna leva med mig. Så över tre år har gått, och vi är båda gifta och har en underbar liten John. Och jag har det precis så bra som jag aldrig trodde att det skulle bli.

Vinter är som bekant inte min årstid. I takt med att mörkret tränger sig på och höstens prakt bleknar, vill jag dra mig undan världen. Jag vill ligga i min säng, läsa böcker, och grubbla. Så som jag alltid har gjort om vintern. Det låter sig dock inte göras med en liten bebis; vilket nog ändå är bra. Jag har inte riktigt den tidsmängd till att ständigt analysera tillvarons mening, som jag tidigare haft. Tro dock icke att dylika analyser inte äger rum, för de gör de. Bara med ansenligt mer begränsad tidsram. Där jag tidigare oroade mig för mitt eget mående, ligger nu all fokus på John. Det är med säkerhet nyttigt att mitt navelskådande så gott som upphört, men så mycket mer ångestframkallande det är att oroa sig för sitt barn. För att han äter bra, sover bra, utvecklas som han ska, för att han är en glad bebis. Det finns mängder med saker att fokusera på, mängder av saker man kan googla på, och därigenom driva sig till milt vansinne. Jag har egentligen förbjudit mig att googla, när det gäller sjukdomar och annat, ingenting gott kan någonsin komma ur det. Men ibland faller jag dit, och förutom att då få massa saker att oroa sig över, kan jag också konstatera att jag är en fruktansvärt dålig mamma som fött med kejsarsnitt. Enligt många, många nätfascister innebär det att man skapat de allra sämsta förutsättningar för sitt barn. Ni vet väl att jag inte har fött "på riktigt". Att bära sitt barn i nio månader har ingen som helst tyngd, när det ställs emot hur man föder. Har man, som jag, önskat kejsarsnitt på grund av förlossningsrädsla är man nog den allra sämsta sortens människa. Vet jag egentligen vilka risker det medförde? Enligt läkare aningen större risk för mig, inga för mitt barn. Men vem säger att läkare vet bäst, när det finns mammor därute som besitter än större expertis. Varför bry sig egentligen? För att jag känner ett sådant ursinne mot människor som säger sig veta vad som är bäst, för alla. Som har en sådan grandios självuppfattning att de tror att deras ord är Sanning. Skäms på er!

Hur hanterar ni vintermörker och grubbel?

Börjar bli gammal, igen

Idag var jag på Örjans Vall. Tanken var att få se AIK ta tre härliga poäng, och haka på topplagen. Så blev det dock icke. Förlust med 0-1, och rätt så dåligt spel faktiskt. Men vi hade i alla fall tur med vädret.

Vi stod i klacken, som sig bör. Det är helt fantastiskt att stå i en klack när massan stämmer upp i sång, och klappar händer. Det var fint när Ivan Turina hedrades. Sådana ögonblick fick jag gåshud, och så existerar bara en härlig samvaro. Men så finns det några nackdelar med att stå där i klacken också. Jag vill gärna ge er smakprov på några av de utrop som jag registrerade. Ursäkta språket! Här kommer de: "fitta", "hora", "fittjävel", "fitthora", "rasisthora", "det står en hora på linjen", "jävla hora/fitta". Och så lite snällare; "sparka honom i huvudet", "jävla albino", "jävla tjockis"(till den kanske något knubbige domaren...), "domaren är en hora" (stackars knubbige domaren igen), "jävla bönder", "jävla idioter". Och så helt oväntat; "jävla synthare". Jag är fullt medveten om att man kanske inte ska förvänta sig någon större mognad i en klack, vissa druckna människor huserar ju där, men är det så man stöttar sitt lag? Är det den klass som AIK:are vill påskina att de har? Jag känner mig så fruktansvärt gammal, och blir trött ända in i själen av att tvingas lyssna på idioter under nästan två timmars tid. Givetvis finns det, förhoppningsvis till största delen, helt fantastiska supportar som sjunger och hejar, och verkligen stöttar sitt lag. Som är på arenorna för att titta på fotboll, och beter sig som supportar ska. Kan jag inte få stå jämte dem nästa gång? Det som är tråkigt är att jag inte alls kan tänka mig att ta med John på fotboll när han blir äldre, om vi då talar om att stå i klacken. Nu tänker säkert många att lilla tanten ska sitta med de andra tanterna på läktaren. Och visst, så blir det alldeles säkert nästa gång. Och gången efter den dessutom.

Att vara utan John under alla dessa timmar denna dag var en prövning. Jag kände mig som en alldeles usel mamma, som sviker honom. Fast jag vet att han har det alldeles utmärkt tillsammans med sin pappa, och inte ens märker att jag är borta. Jag saknade honom precis hela tiden. Och så kom jag hem, och han hade varit glad precis hela dagen. Det är otacksamt att vara mamma ibland... Men härligt att få ge sitt barn ungefär 1000 pussar, och känna den där känslan av att man är hel igen.

På BB sa de att jag ska göra 100 knipövningar om dagen, resten av livet. Jag undrar när jag ska hinna med det. Förutom det ska jag borsta tänderna sex minuter om dagen, använda tandtråd uppå det, borsta håret med 100 borsttag, raka benen, peela mig, smörja in mig med en härlig bodylotion, plocka ögonbrynen, fila naglar och måla, fila fötterna och smörja in, göra situps och armhävningar, träna minst en timma, laga (nyttig) mat och äta, städa, tvätta, diska, handla, ordna med hemmet, baka, träffa mina vänner, läsa intressanta böcker, se intellektuellt utmanande filmer, ta mig tid för en alldeles egen hobby, ha kvalitetstid med David, leka med John, och så måste jag sova minst åtta timmar också. Jag vill inte ha fler saker som jag måste göra för att inte bli gammal och slapp. Jag vill veta hur jag ska förbli ung och vacker (hmm) utan att behöva lägga all min vakna tid på det.

Nu ska jag lägga mig och läsa "Gangsters" av Klas Östergren.

Innan John kom

Jag var en av de där personerna som verkligen vantrivdes med att vara gravid. Och det är så fruktansvärt otacksamt att erkänna det, att skriva det. Det kryper lite i kroppen av obehag när jag ser vad jag skriver. Jag tänker på dem som kämpar för att skaffa barn, på de som inte lyckas, och så har jag mage att skriva att jag vantrivdes. Det känns inte bra, men jag vill ändå vara ärlig. Och vad var det som var så jobbigt då? Jo, kära ni, det är verkligen ett I-landsproblem. Jag tyckte att det var jobbigt att gå upp i vikt, att bli klumpig och orörlig. Att få be David snöra skorna åt mig. Det var jobbigt att inte kunna sova på mage, att springa på toaletten fem gånger per natt. Jobbigt att inte komma i sina kläder, och att känna sig ful och plufsig hela tiden. Irriterande att bli mätt efter fem tuggor, och att det kändes som om magen satt ända uppe i svalget. Det var jobbigt att känna hur humöret pendlade upp och ned. Sen var det också jobbigt att hamna i en depression, men det har jag ju ändå en disposition för att göra emellanåt. Visst låter det otacksamt? Jag sade också till David upprepande gånger, att det inte blir några fler barn.

Jag gjorde upp planer på vad jag skulle göra när min lille bebis hade kommit. Utan inbördes ordning var det följande:
- gå till frissan
- få massage
- köpa nya kläder
- sova på mage
- börja träna ordentligt
- gå ut och äta med David och med mina vänner
- gå på bio
- dricka några glas mousserande vin

Vad har jag då gjort? Jag har varit hos frissan, och ätit middag med vänner. Och jag sover på mage, det är nog det bästa. På min lista finns nu endast en punkt:
- att sova i ett mörkt, svalt rum, i nytvättade sängkläder, i minst åtta timmar. Det är nämligen lite si och så med sömnen när man har en liten bebis.

När jag ser tillbaka på graviditeten, så kan jag inte förstå varför jag gnällde så hela tiden. Speciellt inte när jag tänker på vad som blev resultatet från den tiden. En alldeles underbar liten bebis, den allra bästa i hela världen. För hans skull kunde jag gått igenom precis vad som helst. Och allt det där som jag trodde att jag skulle springa iväg och göra när han kommit till världen, känns inte så viktigt alls längre.

Och kanske, kanske blir det en liten till framöver. Om vi har tur. Och så ska jag inte gnälla så mycket. Ni kan väl påminna mig om det...

Apropå civilkurage

Min käre far fyllde 60 år förra veckan. Han är den bästa pappa man kan ha. Jag har lärt mig någonting väldigt viktigt av honom, någonting som kallas för civilkurage. Pappa har, såvitt jag vet, alltid stått upp för vad han tycker. Han har tagit ton när någon har blivit illa behandlad, och sett på orättvisor med avsmak. Av honom har jag lärt mig att man ska stå för vad man tycker och tänker, och att man ska reagera starkt när man ser någon bli illa behandlad. Han har lärt mig att det är viktigt att kunna se sig själv i spegeln, att den reflektionen återspeglar någon som är stolt över det man gör.

Jag ska på intet sätt påstå att jag alltid har levt efter någon sådan devis. Verkligen inte. Jag har gjort, många, saker som inte kan förknippas med hög moral; tyvärr. Jag har sett mig i spegeln och känt avsmak för den bild som återges. Paradoxalt nog predikade jag då som högst nyttan, och nödvändigheten, av en hög moral. Pinsamt när jag tänker tillbaka på det. Men så hände någonting. Jag var nog 24 år när jag började bli väldigt trött på att inte kunna stå upp för alla saker som jag gjorde. När jag på allvar började ifrågasätta hur jag kunde förhärliga att leva som man lär, utan att själv göra så. Och då började jag bli ärlig emot mig själv, och andra. På riktigt.

Jag har alltid trott att det är så som de flesta människor lever. Att de är ärliga, motsätter sig orättvisor, och står på de svagas sida. Och det är oerhört naivt! Det jag har lärt mig på senaste tiden är att det innebär sanktioner om man framför kritik. Det uppskattas inte, ärlighet uppskattas inte. Det är inte så högt i tak som det borde vara. Jag har också alltid trott att ärlighet, att våga stå för vad man tycker och tänker är någonting positivt. Vilket det borde vara. Det borde belönas. Så är inte heller fallet. Osäkra människor kan inte ta kritik, motsätter sig den och slår ned på den som framför den. Givetvis skall inte kritik framföras på ett icke konstruktivt sätt, och man behöver heller inte säga precis allt som man tycker och tänker. Det är inte ärlighet, det är dumhet.

Jag uppskattar att få höra vad andra tycker och tänker. Jag vill höra det. Kanske inte att jag har en ful tröja eller att jag är en tråkig människa, men har det med prestation, vad jag skriver i min blogg, eller bemötande i allmänt att göra så vill jag veta. Jag beundrar dem som kommer till mig och talar om det. Istället för att springa bakom min rygg och skvallra om det.

Istället för att gå omkring och prata om sådant som är fel, väljer jag att framföra det. Det tycker jag är respekt. Jag tycker att man visar att man ger människor en ärlig chans att förbättra sådant som skapar missnöje, istället för att det fastnar på vägen. Genom "korridorsnack" skapas ingenting konstruktivt. Jag tycker också att man borde premiera de som vågar. För de personerna vet man precis vart man har.

Jag har funderat mycket, oerhört mycket under några veckor. Ett tag tänkte jag vika mig, och gå ifrån den person som jag är. Bara för att det skulle bli lättare för mig själv på vissa plan. Och jag är så förbannad för att jag nästan fattade det beslutet. I helvete heller, rent ut sagt! Jag tänker inte bli sådan att jag backar för att framföra saker som inte känns bra, eller saker som är direkt fel. Sanktioner eller ej. Man ska veta var man har mig, och det borde vara till fördel.

I sammanhang där rädsla föder tystnad, och angiveriverksamhet bör man bli rädd. Sådana samhällen har vi sett nog av. Jag var själv på ett museum i Berlin, ett monument över förtryckare och ryggradslösa lakejer som angav sina medmänniskor. Det var Stasis lokaler, om det säger någonting.

Jag är på intet sätt någon perfekt människa, väldigt långt därifrån. Jag gör fel, säger fel, behandlar människor orättvist, och då och då höjer jag min stämma för att fördöma andra. Men efteråt skäms jag. Och jag vill inte se mig i spegeln de dagarna. Men jag är högst medveten om det, och jag jobbar för att det ska bli bättre.

Kram på alla er underbara människor som finns därute. Som stöttar, och finns där när man känner sig nere. Ni är allt!

Lycka, och besvikelse

Det är lustigt hur en sådan liten människa, kan styra hela min tillvaro. Hela vår tillvaro. Men det är också underbart att bli styrd, att inte kunna kontrollera allt längre. Det ligger paradoxalt nog en frihet däri; att inte veta hur dagar och veckor kommer att te sig. I lördags åkte vi till Falkenberg för att hälsa på Davids mamma  och hennes sambo. Jag var lite tveksam innan vi åkte, för John har varit ledsen och gråtit mycket när han har bytt miljö och haft mycket människor omkring sig. Och han trivdes inte riktigt i Falkenberg... Han var ledsen, otröstlig, och efter några timmar fick vi åka hem igen. Så fort vi satte honom i bilbarnstolen slutade han gråta, och såg rätt så nöjd ut. Sedan sov han hela vägen hem, möjligen nöjd med att få som han vill. Så nu tar vi det lugnt hemma ett tag. Det viktigaste är att han är trygg.

Löneförhöjning, 500 kronor! Så uselt att jag först trodde att det blivit något fel. Jag måste tillstå att det känns väldigt bittert, och orättvist därtill. Jag har bara fått beröm av min arbetsledare, fått höra att jag skriver bra och att mitt bemötande gentemot klienter har varit gott. Därför har jag, trots vissa meningsskiljaktigheter med chefer, haft en tilltro till att de kan skilja mellan sak och person. Så verkar dock inte ha varit fallet. Därtill har jag inte fått någon motivering till lönen, vilket såvitt jag vet är ett krav. Kan det vara så att det där med att vara hemma när min katt dog, att vara sjukskriven i två omgångar, för att sedan vara föräldraledig vara en orsak till lönesättningen? Inte för att de grunderna egentligen får vara ett skäl. Jag fick också aningen syrliga kommentarer när jag var sen till jobbet under en tid. Detta efter att ha varit sjukskriven i början av graviditeten på grund av illamående, och därefter fått tabletter för sagda illamående som gjorde mig fruktansvärt trött. Att vi har flextid var ingenting som gällde vid det tillfället. Jag har skickat ett mail för att kunna få en motivering, som jag då egentligen borde ha fått innan lönebeskedet kom i brevlådan. Det ska bli oerhört intressant att höra vad det är som gör att de beslutade sig för denna låga summa. Bli inte förvånade om det är av de orsaker som jag räknat upp, även om de egentligen inte får utgöra någon grund.

Livet är gott när man är föräldraledig. Man matar, leker, går promenader, byter blöja, och sover. Första skrattet har John äntligen släppt ifrån sig. Bättre än alla lyckopiller i världen. Visst är det slitsamt att gå upp på nätterna och mata, och att stiga upp för morgonen när John tycker att det är morgon, senast klockan sex. Min idé om när man går upp på morgonen när man är ledig är tidigast klockan elva. Men den enda uppgift jag har just nu är ju just att se till att han har det bra. Allt annat kan vänta. Och säkert stick i stäv med goda råd, får John sova jämte mig om nätterna. Jag lägger min arm om honom, snusar den där underbara bebislukten, och somnar väldigt lycklig. Och när han vaknar och vill gå upp vaknar jag fortfarande lycklig, om än väldigt trött.

Så lunkar livet på för oss här hemma. Det bästa livet jag kunnat tänka mig.